skip to main |
skip to sidebar
Snart kommer smällen som kommer att leda till ett olyckligt litet snubbel.
Strax innan kommer det dom kallar peak, eller klimax.
Dessförinnan, och nu är det bråttom, hinner tusen briljanta små stadier av klarsynthet passera.
Tusen små idéer om hur världen fungerar.
Tusen små lösningar på frågan om meningen med livet.
Tusen små - alla lika klart briljerande - vägval.
Det är över på mindre än en sekund.
Vi siktar mot stjärnorna för att kunna hitta ljuset.
Vi söker ljuset för att få kunna se stjärnor igen.
Jag tänker att alla andra kommer att kunna se mina konturer så väldigt mycket bättre, om jag bara gör dem lite skarpare. Det kanske är min skyldighet.
Jag tänker att om jag ser stjärnor - om jag verkligen fokuserar på dem - så slipper jag se allt det svarta däremellan.
Från det ena till det andra.
Från lite för surt till lite för sött.
Jag slår igen dörrarna bakom mig, hårt. Det känns bättre då.
Jag tittar alltid tre gånger extra.
Men jag slår hårt.
Så hårt jag bara kan.
Jag delar upp omvärlden, verklighetsvärlden, i etapper.
Undviker att höja blicken, det känns så mycket bättre då.
Jag borrar ner mot marken och ända ner till underjorden.
Så hårt jag bara kan.
Jag täpper till öronlocket med slingor av musik.
Successivt höjer jag volymen, tills människovarelserna runt mig vänder sig om för att kasta ilskna blickar.
För det känns så mycket bättre då.
Höjer, så mycket jag bara kan.
Jag går fort, så fort att andetagen inte hinner med.
I lungorna suger och svider det iskallt av skoningslöst syre.
Men jag går fortare, slår hälarna hårdare, mot blankvåt asfalt.
Det känns ju bättre då.
Och så öppnar jag dörren försiktigt.
Så höjer jag blicken.
Så flyger ur min käft mjukvarma ord av kärlek.
Så plockar jag ur öronen, vadd och isolation och syre.
Så går jag ner på knä.
Så fäller jag ut mina armar
och tar emot.
Tar så girigt emot.
Varma kroppar, yra förhoppningar, tunna armar
varför var du inte här igår?
Jag smäller igen dörren bakom mig, när solen just gått ner.
Smäller, smäller, smäller.
Hoppas att något av det där innanför kanske dör.
Dagar, veckor, månader och år passerar, utan att jag lyckas ta död på det.
Slår.
Allt hårdare. Och hårdare och hårdare.
Och kvar återstår
utsträcka, stumma, armar.
Kan inte ta tjugofem trappsteg uppåt utan blodtrycksfall.
Kan inte korsa övergångsställe, kolla höger, kolla vänster, utan att förlora synfältet.
Kan inte räta på nacken, rikta blicken framåt.
Kan inte sova.
Kan inte fokusera längre än tio efter varandra följande minuter.
Kan inte se folk i ögonen utan att se svart och sedan rött.
Kan inte höra utan att stoppa huvudet mellan benen.
Kan inte sluta slå tillbaka först.
Men kan nå hur långt som helst.
Precis hur långt som helst.
Härifrån, går jag. Jag går och jag går.
Jag tar höger och jag tar vänster och jag tar höger igen, på pin kiv.
Faktum är att - och passa på att garva nu - jag ser inte mina fötter. Jag hör diskanten och basen, men ingenting däremellan.
Jag tänker att jag går från A till B och snart ser jag C, sedan kan jag sikta mot D.
Härifrån, går jag. Från A:et, baklänges, mot Ö.
Vi kan skratta tillsammans åt den blindes recitativ och fumlande försök att komma framåt, uppåt.
Vi kan väl få skratta åt hur svårt det måste vara för någon att andas under vattenytan, när man klippt bort sina gälar i tron att de aldrig var något annat än simpla lungor?
Det saknas syre. Och något mer. Något mer saknas.
Perception.
Nu applåderar vi en sista gång åt hela härligheten, visst gör vi?
Ni får ursäkta, jag måste bara slå ut några tandrader, är strax tillbaka.
Jag kan känna just exakt den doft som uppstår när rödvin varsamt lindar fläskfilé och paprikastrimlor samman i en gjutjärnspanna anno nittonhundraåttio.
Jag kan känna doften av nybakade, saltströdda kringlor sålda från ett gathörn, vilket jag aldrig vetat namnet på, men som jag vet finns kvar hundratusen mil härifrån.
Jag kan känna den precisa doften av hur billig dateparfym letar sig igenom glesstickad halsduk och blekgrått teddyfoder i mitten av november.
På tungspetsen kan jag känna formen av tiosiffriga nummerkombinationer som inte finns mer. Och jag kan känna jordnötsandedräkt på mils avstånd, som vore den blåst rakt i mitt ansikte.
Jag kan känna garnier och gucci och code och d:fi och wood.
Jag kan känna hur tioprocentig blossa aldrig riktigt gör sig utan den halvbrända odören från slarvigt rengjorda spisplattor.
Jag kan känna nybryggt arvid nyquist genom både mögel och sur sand.
Jag kan känna smaken av bragokex utan att ha smakat dem på över tio år.
Jag kan känna ånga efter ånga från nybakta ugnar, nybakta magar, nybakta ungdomar.
Jag kan, i min garderob, känna doften av någon eller något som aldrig ens varit där.
Och jag kan känna nyrostad hönökaka med kalles marmelad och finhyvlad ost och jag kan höra knastret från när finjusteringarna ställs in på radion från förrförra decenniets julkalender.
Jag kan känna decibel efter decibel ta plats mellan fyra väggar, väl avvägt mot en nyinköpt bäddsoffa för två. Jag kan inte känna vad som hände igår.
Ta tag i mig, ta hårt.
Skaka om mig så att jag blir yr på riktigt.
Förfölj mig och mota mig mot väggarna.
Se mig i ögonen.
Greppa min käke mellan dina fingrar, så att jag inte kan vika med blicken.
Borra dig igenom.
Ignorera mitt blodflöde.
Snälla, slå tills jag vaknar.
Tills jag vaknar.
Mellan mina ben och sömmarna som borde hålla dem intakta, svävar ett A4-ark just när jag skall fatta låsvred och handtag. Jag vänder mig om och jag vet vilket ögonpar jag har bakom mig.
Kolsvarta, isblå, mildbleka, tårdrypande, blåslagna, väna och blinda har de mött mina under ett års tid och under dem bultar ett hjärta utan dess like.
Under dem rusar ett benpar utan mål och två armar söker ett ihopvikt papper.
Har du gjort det?
Jag väntar mig inga svar, jag väntar mig ingen tolkning. Jag förväntar mig kolsvarta ögon och jag får. Jag får kolsvarta ögon under en kort, tyst sekund.
Som säger mig mer än 300 dagar tillsammans.
Du vet inte jag kommer inte imorgon.
Du vet inte jag finns inte på riktigt.
Du vet inte om tio år kommer doften av mig inte säga dig något alls.
Du vet inte, jag säger inget.
Jag vrider om lås och pressar ned handtag såsom jag lärt dig att göra och så smäller dörren igen bakom mig och jag tänker att solen har redan gått ner och att om jag går riktigt, riktigt fort nu så
hinner jag med nästa vagn härifrån.
Bruna ben och brun bröstkorg. Sönderbränd näsrot och ögon blåare än vad syntet någonsin lyckats skapa. Solbländat sabbade foton och fräknar som olovligt erövrar centimeter efter centimeter av våra kroppar.
Bilder av Nicke Nyfiken och nyansen av oliv. Bleka testar från våra kalufser som inte sett en sax på tusen år och svullna, pulserande blodådror, hastigt uppkomna från hettan som stulit vår värld för en sekund eller två.
Nakna knän och nakna nyckelben.
Nakna leenden och nakna ögonblick.
Och så rusar tid och rum och verklighetsuppfattning.
Efter den kanske längsta, mest bedövande, verklighetstrogna natten det här året, drar vi slutsatsen att
det var då.
Nu är nu.
Då var då.
Kommer inte mer.
Det var så längesen sist jag kände hjärtat slå, senaste gången jag minns var jag nog tretton år
Natten lurar och bedrar och skänker så givmilt ettusen lögner om hur världen hade kunnat se ut.
Vattnet är spegelblankt och svart och där i syns spegelbilderna från ikväll och alla kvällar innan ikväll, alla minuter innan vad som är nu.
Gatljusen bländar, trotsar mattsvart asfalt.
Över bron glider dimman in för att i all tysthet ta med sig tystnaden.
Över bron flyter vi.
Under bron blir kolsvart stillhet till upproriska vågor.
Och på andra sidan finns
puls och längtan.
Såsom det en gång var, såsom det en gång formulerades.
Över vatten och genom gruskast och via rödljus.
Minns kindben och hur ljuset kan fan falla över benstruktur och ögonkast som blir laser.
Ögonblick som blir kvar.
Dryga tjugo minuter tar det att resa från Prinsar
till Vågor.
Du finns kvar här. Du finns i varje andetag och i vart och ett av mina misslyckade försök att fylla mina lungor med syre. Du finns innanför pulshelvetet som tog död på min verklighetsförankring. Du finns bakom giftångorna och det är du som väcker mig om morgnarna, när jag egentligen inte borde vakna.
Du finns kvar här, fastän att du helt ljudlöst försvann härifrån för alldeles för länge sedan. Du tog ifrån mig förmågan att andas på egen hand och jag tillät dig bli min respirator en gång för mycket. Du stal det hjärtliga, du tog med dig den sista skärva av grogrund jag hade. Du lämnade mig här utan insida, utan himmel, utan helvete. Utan fotfäste. Du gav mig ditt gift och jag behöll det som mitt för att få lov att behålla dig. Du tog mina nätter, mina dagar, min tidsuppfattning. Du gick härifrån och jag stannade helt tyst kvar, sömnlös i en drömtillvaro.
Du finns kvar här och du finns i varje gathörn, vid varje korsning den här staden har att erbjuda.
Men jag väljer bort korsningarna.
Jag väljer bort hörnen, det kantiga.
Jag väljer bort varje minne av dig.
För du tog dig in i mig och du tog dig ut därifrån under loppet av en minut.
Med dig tog du inte bara halva jag, utan också hälften av det som hade kunnat bli mitt.
Det river mig sönder och samman, det gör så förbannat ont vissa stunder att det omöjliggör för mig att sätta ord på. Och där står du, någonannanstans, inte här, inte nu, inte alls.
Jag ville slå tillbaka på dig, som du slagit ner mig.
Men du gjorde aldrig det, du slog aldrig ner mig.
Du bara försvann.
Där är mjukgult ljus och där är sorl från välbekanta röster.
Där är tryggheten i att vara någonstans, där jag vet var jag är och där jag vet vart natten är på väg.
Där ligger en outtalad bekräftelse i luften som viskar att här finns möjligheterna, vägvalen, upprättelsen. Här finns det som faktiskt existerar.
Jag betraktar ljuset. Jag lyssnar till sorlet och urskiljer ord efter ord. Jag iakttar.
Jag vill hit, jag vet hur väl min plats här bevaras.
Allt jag ser är hur blodådrorna svullnar.
Allt jag hör är cowboys och insekter.
Allt jag tillåter nå fram är det som inte ens är där.
Och mörkret lägger sig fort. Mörkret stjäl ifrån mig alla chanser att stanna kvar.
Mörkret tar med sig blanksvart asfalt och helt iskalla handslag att symbolisera något slags hejdåochtackförikväll.
Är det bara jag som stannar kvar i varje andetag, i varje impuls?
Är det bara jag som ser oss utifrån, helgade under detta förbannade mjukgula ljus och dess överjävliga lögn om hur allting borde vara?
Är det bara jag, som helt hysteriskt flyr härifrån men ändå alltid tvingas stanna till sist?
Med en fot tryggt inbäddad i allt detta av nu, av destruktiv, förgörande trygghet.
Med en fot i andra änden av universum, utan mål i sikte men med en miljon drömmar varsamt uppblåsta i periferin.
Och vi når aldrig dit.
Du vet, vi når aldrig längre än till vårt barndoms hem.
Och vi kan lägga ner halva vår själ och dubbelt så mycket därtill.
I ansträngning.
Men vi når aldrig fram.
Vi kommer aldrig att kunna bli. Nej, inte förrän då.
Då, när de inte är.
Det får vi inte säga högt, så låt oss viska och låt oss ljuga!
I tider av Halloween finns ingen misstanke, då när de utanför tänder ljus vid gravstenarna.
Då kan vi med ömhet klä oss i mask och vråla en decibel för högt
varför valdes vi aldrig bort?
I takt med mitt allt mer desperata sökande efter det som känns, blir vägvalen också allt mer djärva. Spåren går bara djupare, i takt med hur långt tillbaka jag kan trolla mig.
Och i takt med hur min flyktsoda blir allt svagare, gräver jag mig också allt djupare. Stundtals duger vad som helst, stundtals vrålar jag tyst åt mig själv att bara suga i mig av det lilla som finns tillgängligt. Såsom vi vrålade om nittiotusen.
Och det krävs allt mer, det äter upp allt större bitar av mig. Jag ser och jag sväljer, jag är så väldigt medveten. Och jag blir allt mer skicklig på att pressa gränser, jag tappar stoff efter stoff av allt det som brukade kallas värdighet och moral.
Och jag låter det ske. Jag letar syndabockar for fun och hittar jag ingen i natt så finns där tusentals i min fantasi.
En gång, en gång för på allvar tusen år sedan, fanns det en liten person som hörde won't open my mouth, you'll know what I say, it hurts me that it's got to be this way, I can no longer hide, God knows I've tried och plockade ut bitar att låta rama in, forma, vaddera. Utan minsta bekvämlighet, utan minsta eftertanke, utan minsta, lilla aning om vad som komma skulle.
Och tusen år senare trollar vi tillsammans fram svart magi av just de där orden. De som nu så enkelt kan avfärdas som banala, meningslösa. Som vi först långt senare förstod innebörden av.
Men vi fortsätter trolla och underhålla. Vi lever kvar i illusionen av att vilket ord som helst kan vara det avgörande, att frigöra oss från lastgamla bojor och nostalgisveda.
Doften av vinter är intensiv när jag tar mig genom stan till jobbet. Morgondiset är råkallt och solen har lagt sig till ro strax där bakom. Det finns så mycket bekant i den här luften, hinner jag tänka, innan jag hör mitt eget eko. Det konstaterandet passar likaväl in på tidig vårsol, sensommarkvällar som på bråddjupa vinternätter. Då svider det till lite.
Regnet ligger tungt i luften över hållplatsen när jag sedan skall hemåt. Jag konstaterar Högsbohöst och räknar mina andetag innan jag fattar beslutet att i förebyggande syfte bedöva den här måndagskvällen på bästa sätt.
På mitt hallgolv ligger budskapet Äntligen är julen här och väntar på mig. Jag spottar på orden, men de försvinner inte. På ett kontrastrikt foto i varmt sensuella färger ler helt hysteriskt en blond kvinna mot mig. Hennes hud är rynkfri och hennes tänder blekta en grad för hårt, tänker jag i brist på egna ord.
I dag bad min kollega mig om att få byta arbetstider på fredag, innan hon ens hann säga godmorgon till mig. Jag värnar om mina tidiga eftermiddagar, men har i vanlig ordning ingen anledning att säga nej. Hon har heller inte förväntat sig annat, fyrar mest av sitt självgoda leende och säger tack i samma andetag som hon förklarar att hon skall åka hem den helgen. Hem. Det är till Falköping, det. Där hon är född och uppvuxen. Där hon har sin kärnfamilj, alla sina bästavänner och halva sin identitet. Helvete vad den bruden älskar Falköping. Hon åker dit - hon åker hem - ungefär var tredje helg. Hon är en vuxen människa med bostadsrätt och fästman. Men hon värnar om sina tidiga fredagar, för att få komma hem.
Det är tur att hon svischar iväg så fort, för annars hade hon nog hört hur jag fräste efter henne att jag har inte någon familj. Inte ens var tredje helg.
Så enkelt är det att skapa sig legitima skäl för att bedöva. Ännu en måndagskväll.
Plötslig uppenbarelse varifrån det kommer, denna intensiva, instinktiva längtan efter snälla, någon, håll om mig.
Nätterna då allt blev bra, som det skulle, långt i från vad som förväntades. Nätterna när vi tog oss hem på tre röda utan att hinna tänka efter. Nätterna när vi fann oss innanför väggarna med enbart oförtjänta flin över våra ansikten. De nätterna. Då när det fanns tid att ifrågasätta nattmörker och dagsljus.
Det övergår och passerar så smärtsamt fort. En smärtsam nykter sanning kvarstår och jag vinglar, jag måste vingla. Här, mitt i detta. Eller;
där, där jag lägger mig, natt efter natt.
Här.
Eller där.
Det handlar om sekunder.
Så fort och skoningslöst trampar vi sönder det som så desperat försöker nå oss. Det som borde vara så självklart.
Jag ser mycket klart, jag hör allt så väldigt tydligt. Jag tar mig framåt helt utan snedsteg och jag begår inte minsta lilla misstag.
Men jag är inte här, det vet ni.
Jag har bara lyckats lära mig spelreglerna utantill, baklänges, i sömnen.
Jag är inte här, ni vet det så väl.
Ni vet det så väl.
Ni borde kunna urskilja mina tillmötesgående nätter ifrån de utplånande.
Likväl borde jag.
Vi ägnar ytterligare en natt åt att gräva ner våra huvuden i sanden, än djupare. Och där trivs vi, där mår vi bra. Vi bäddar omsorgsfullt in oss i där och då. Inte här och nu. Aldrig här och nu.
Det finns något i mitt köksfönster, där ligger något och växer, värker. Med avtrycket från min ryggtavla mot den skitiga glasrutan klistrar natten med alla sina juveler sig fast och låter mig veta att det är här man kan hitta hem.
Och jag önskar natt efter natt, att det fanns något sätt att ta med sig natten hem, in i värmen, ner mellan lakanen, in i hjärtat.
Och varje natt bevisar sig motsatsen. Kvar i mörkret och nattluften, kvar ner över Parmätaregatan ligger både själ och hjärta så envist och bultar.
Och lika envist stannar paniken i de skenande hjärtslagen innanför glasrutans smuts. Lika envist letar jag innehållet, natt efter natt, mellan mina lakan.
Lika envist håller jag fast i tanken
att det finns mer.
Det borde finnas mer, även för mig, för oss
som söker något annat.
Ikväll hittar jag inga egna ord, ikväll är jag enbart ett simpelt citat.
Du är galen
det här kommer sluta olyckligt säger jag när det är jag som står och är onykter
solen steg och jag vaknade i det röda ljuset
himlen flammade genom fönstret på det döda huset
lät han in lät han ta
visst blöder jag vackert för dig
jag rusar och släpper allt
men varför stå med mig i regnet, varför vill du riva ner mitt stängsel?
jag ville bara vara den jag är dina ögon
men jag vill göra dom besvikna
känns mest som jag komplicerade allt som jag ville
kollade på telefonen och du hade aldrig ringt mig
jag hade lovat mig själv att aldrig mer ge bort min insida till någon igen
superstolt han vill veta vad jag tänker
och jag kan bara hoppas att han väntar på mig han är den enda som aldrig velat ändra på mig
världen brann upp på så många sätt den där kalla vintern
men vågar du så få du varje skärva av mitt hjärta
tills han slet mig i stycken spottade på mina sår
varför vill du riva ner mitt regnställ, jag vet ändå vad som händer
hur kan du, hur kan du säga en grej men göra en annan sak?
jag saknar att älska
jag vet att det är svårt men du måste släppa taget nu
har blod på mina händer nu och jag kan inte tvätta av det
och jag som aldrig letade efter någonting som aldrig fanns
men ser det ut som att sörjer dig mer som att jag höjer dig.
Jag vaknade aldrig i dag. Solen gick aldrig upp.
Under min korta dvala strax efter lunch drömde jag om hur mitt synfält fladdrade, sådär som det gör, när man knappt förmår hålla ögonen öppna.
Faktum är att jag inte ens lyckas ta mig uppåt, mot klarhet, vakenhet, då när varje medel brukats.
Och nu är allt förbrukat.
Nu är det natt och mörker och råkyla. Nu trodde jag mig finna något framför skärmar och halvfulla glas och svidande bitterhet.
Kvar är enbart två ögonlock, så svidande tunga och svullna, fyllda av förlorade timmar och visioner.
Jag blickar mot min säng som är tom.
(bara lägg dig här, bredvid mig, bara kom och värm mina rum. Säg ingenting, bara fyll ut tomrummet)
Hej världen, tänkte jag när jag vaknade i morse. Hej, världen, är det såhär du ser ut..?
Och trots att jag inte ens ser hälften, så blir jag bländad. Trots att jag klubbas bara sekunder efter startskottet, så tänker jag att jag hunnit se nog.
Och det jag ser är till stor del bra och tillräckligt. Det jag hinner tänka är nyktert och absolut äkta. Det jag hinner säga kommer ur en autentisk och auktoritär källa. Det som bemöter mig är helt och rent. Och ändå är min ekvation så väldigt simpel. Det här kan inte bli annat än tusen gånger mer brutalt och svårsmält, tänker jag. Detta, som faktiskt är på riktigt.
Den lilla, spruckna röst som febrilt viskar åt mig att det inte alls måste vara så, trampar jag ner, hårt. Det bra, det tillräckliga, kommer aldrig att kunna nå den öronbedövande nivå där min affekterade värld just nu snurrar.
Jag glömde inte att stanna. Jag valde själv att spinna vidare, först allt mer intensivt och driftigt, sedan allt mer desperat och girigt, slutligen allt mer skräckslaget och djuriskt.
Mina ord har blivit luddigt mögliga och vadderade nu. Också rent djuriskt och desperat har jag börjat linda dem i schabloner och självförsvar.
Men såhär är det;
där jag tappades bort, för kanske tusende gången i raden, tappade så även jag bort mig själv. För tusende gången. Och jag lät det hända, helt utan protest eller försvar, den här gången. Jag lät försiktigt - men lik förbannat jävligt nyfiket - in varenda en av alla välbeprövade bödlar i min tillvaro. Och den korta lilla stund av njutning det till en början gav, fick mig att naivt och helt lugnt öppna upp på alla fördämningar.
Så vaknar jag nu, för enbart några korta timmar. Och får mitt facit och alla mina lögner serverade på fat. Så vaknar jag nu och förstår återigen att det som tar en minut att trasa sönder, tar tusen och åter tusen minuter att försöka laga.
Det återkommer fragment från februari och mars, jag pressar mig till mitt yttersta.
Vi bär flyttkartonger från Flatås återigen, jag pressar mig till mitt yttersta.
Det flyter helt inkonsekventa samtal över mina småtimmar, jag pressar.
Och jag orkar inte mycket mer.
Jag orkar inte många fler timmar nattetid.
Jag orkar inte mycket mer sentimentalitet.
I'm lost in the world. I'm down on my mind.
Im new in the city
and I'm down for the night.
Helt sjukligt desperat söker vi, helt sinnesrubbat intensivt är det när vi inser
det finns ingenting att hämta.
Återigen. Ännu.
Och så går ännu en natt.
Och så faller ännu en tår.
Utan att nå botten.
Så dricker jag ur våra glas, dina glas. Ur innerfickan på din jeansjacka.
Så sveper jag nattluften tillsammans med parfymerad, rabatterad starköl och sväljer.
Bredvid, på hyllan, ställer jag de smutsigt nyinköpta IKEA-glasen och jag blundar för att inte känna, inte ens tänka efter.
Så ljuger jag för alla som orkar lyssna, att du inte finns mer, att du slutat beröra mig. Att du nog fick det bra och att jag nog har det minst lika bra.
Så täcks staden av dimma och den är så smutsig att jag inte ens lyckas urskilja brofästet.
Jag står på en balkong på Öckerögatan och allt jag kan se är det täta, svarta, fuktiga, iskalla. Inte ens trädkronorna bryter igenom.
Högst upp på himlavalvet urskiljer sig två diagonala streck.
I kritvitt skriker de åt mig att det här är förbindelsen mellan dig och mig.
Jag lutar huvudet tungt mot en trygg axel och viskar ser du? ser du?
Så svarar hon nej, jag ser inte.
Från sömnlöshet till sovande vaken.
Från vaken till levande död.
Från dödsångest till otvunget leende.
Från att le till att gråta.
Från gråtmild till hysterisk.
Från arbetsplats till hållplats.
Från tro och hopp till att falla till föga.
Från bedövande trötthet till bedövande, förfalskat lugn.
Från utkanten till innerstan.
Från arytm till takt, ton, harmoni och fullödigt inre ro.
Från quizkyla till regnvärme till rödbruntträvärme. Igen.
Från klarsynthet till skam.
Från bord till bord till bord.
Från en till en annan.
Och jag vet vad som väntar runt krönet, bakom klockslaget.
Jag vet vad morgondagen bjuder.
I likhet med det allra mest naiva resonemanget njuter jag mitt här och nu som om inget annat fanns. Som att ingen morgondag fanns. Som att ingen gryning fanns.
Som att blanksvart asfalt och blänk från gatubelysningen vore allt.
Vore allt att tonsätta illusionen av verkligheten.
Snart stiger solen.
Mitt Ugrilabrek med sina lodräta rökpelare väcker mig om en stund.
Snart slår pulsen skoningslöst mot mitt bröstben.
Snart kommer du hem igen.
Jag har berövat mig från sömn på egen hand, jävligt duktigt, den senaste tiden.
Ikväll var det du som stal från mig, förhoppningen om att få vila.
Snart vaknar staden.
Snart stapplar alla gråa människor ut från husen, ner på gatorna, in i vagnarna.
Snart skramlar vi oss kollektivt ut mot våra karriärstegar.
Och vi ser ner i våra Metros, vi bedövar våra trumhinnor med hårt intryckta hörlurar.
Som någon så glasklart beskrev det; likt intravenös bedövning rakt in i själ och hjärta.
Snart kommer du hem.
Snart andas du min luft och trampar ner mina vägar.
Snart tar du över min mark och allt land jag vunnit.
Snart ger jag vika.
Doften av dig har hunnit bli till en simpel förnimmelse här.
Och du vet det inte.
Du vet inte omfattningen av den cyklon du kommer att skapa.
Snart kommer du hem.
Snart river du min farled sönder och samman.
Snart kommer du hem.
Jag minns varje uppbrott, jag minns varje hejdå. Jag minns vart och varenda ett av alla kolsvarta ögonkast. De som fick bli de sista.
Jag minns dofterna från varje rum. Jag minns fukten i nattluften. Jag minns vinglasen med vindruvsrankorna. Jag minns linoleumgolven. Jag minns parketten.
Jag minns regnet. Jag minns hur mycket mer kolsvart mörkret plötsligt blev. Jag minns värmeljusen. De som doftade annat än vanilj.
Jag minns årsskiftet. Jag minns ur vilket perspektiv mina ögon såg världen. Jag minns hur atmosfären av den här ön kändes.
Jag minns så väldigt väl just den stunden, när där blev här och borta blev hem.
Jag minns hur jag längtade efter ljus. Jag minns doften av snö. Jag minns mörkerfukten i Ao Nang. Jag minns regn och jag minns kvällar som aldrig behövde ta slut.
Jag minns. Jo, jag minns. Jag bevarade det som betydde något. Jag sparade bitar av mig i tid och rum, där det fanns en mening för mig att vara.
Äkta rädsla vaknar. I exakt samma stund som jag vaknar, som min kropp vaknar. Den som slutat vila.
Ur gift plockar jag det jag kallar liv. Ur allt det skeva kan jag hitta rättvända bitar att pussla ihop mig med.
Jag ägnar i dag åt att fråga
var är du, som kan hålla om mig?
var är du, som skulle hålla min hand hela vägen fram?
var är du, som skulle skänka halva dig åt att skapa mig?
var är du, som lovade mig livet?
Jag ägnar i kväll åt att fråga
när vågar jag vara, utan dig?
Och jag ägnar i dag, i kväll, i går och ett oräkneligt antal dagar innan dess åt att loopa
var finns slutet?
var finns försoningen?
när vaknar vi ur sömnlösheten?
när vaknar vi ur förnekelsen?
hur lever vi våra liv?
hur hamnade vi här?
Jag ägnar dygnen åt att först försöka sova. Sedan åt att försöka vakna.
Och slutligen åt att försöka överleva.
Det finns tid bortanför nu. Tid från bakom och tid från framför.
Vi måste lära oss sluta försöka kontrollera den tiden. Jag måste lära mig. Måste lära mig vara här och nu.
Det finns inga genvägar, säger jag. Finns inga enkla lösningar. Och jag säger det högt, rakt ut. Men jag tror inte mina ord. Jag uttalar dem på så vis, att de borde gå hem, att de borde framstå som trovärdiga.
För kanske första gången sedan dess - vadfan vet jag om det? - lyssnar jag till ord som format mig. Jag är tusen mil därifrån och jag kan verkligen känna allt det som de där orden skapade där och då. Jag kan känna något som existerade för sju år sedan, då och enbart då.
Nu är jag.
Nu.
Finns det något nu,
som vill ha
vill se
vill ta emot
mig?
Det finns inga ord i mig idag, att mäta sig med de som formade mig då.
Jag vet dem, jag känner dem. Jag hämtar dem.
Om och om igen konstaterar jag
jag äger dem inte.
Så vem vore jag?
Liv kan rusa fram i omätbar hastighet samtidigt som det står helt still, har jag lärt mig idag. Liv kan även lyckas slå rot i de mest ogästvänliga av miljöer, samtidigt som det envist vägrar uppstå där som alla de rätta förutsättningarna ligger helt ivrigt och väntar.
Jag går i tusentontunga skor till C. Där slungas jag omedelbart upp till en helt knasterfri och mjukvarm nivå av oförtjänt harmoni. Jag tänker att det måste betyda något. Det måste innebära att det faktiskt pågår en restaurering inuti mig. Jag tänker - och kramar den tanken hårt - att jag måste, måste, måste komma ihåg det där. Det där slungandet. Det där om hur förbannat ljuvlig tystnaden är. Om hur det känns när pulsen landar, blodådrorna sjunker och syret når in.
Ju mer desperat mitt grepp om känslan hårdnar, desto längre bort glider affekten. Och agerandet.
Det knastrar och sprakar nu. Det kryper odefinierbara små väsen längs parkettens konturer. Det ligger en virvel inuti min mage och den får stundtals lov att vara just så mjuk och kittlande som den borde, men om och om igen förvandlas den till en sågklinga komplett med öronbedövande, metalliskt ilande. Den kommer att såga min natt i för många bitar för mig att hantera. Den kommer göra mina gryningstimmar i morgon till ett helvete.
Och ändå uppstår liv. Morgon efter morgon. Enbart för att fördärvas till oigenkännlighet senare samma kväll. Om och om. Igen.
Det förbryllar mig.
Det finns märken efter dig här, det finns avtryck.
Det ligger spår längs listerna, längs väggarna, längs med vägarna som jag motvilligt tvingas trampa. Dag ut och dag in.
Det finns sådant som jag slänger, det finns sådant som jag instinktivt håller fast vid. Det finns saker som jag behåller, låter ligga kvar.
Tid och energi kommer snart att, helt försiktigt, blåsa sådant åt sidan. Jag lider av amnesia, men just de där små spillrorna har en förmåga att bita sig fast.
Du finns i ljud och röster och dofter. I rörelser och i något så abstrakt som sinnesstämningen hos mig from time to time.
Jag tycker mig se dig. I allt och alla, faktiskt.
Du hemsöker mina drömmar, men det vet du inte om, det kommer du aldrig att få veta. Precis så som du aldrig kommer att få veta, allt det du gav mig, allt det du rev upp inuti mig, allt det du väckte till liv och allt det du stal när du försvann. Precis så.
Helt ny atmosfär, inbillar jag mig. Potential för helt ny känsla att födas och uttryckas. Med passion, givetvis. Alltid med passion.
Det är bara inbillning.
Nej, känsla och tid och rum är desamma som igår. Tragiskt nog också desamma som för ett halvår sedan. Förmodligen även desamma som för ett och två och tre år sedan.
Jag är vaken i drömmen och jag drömmer om vakenhet, nykterhet. Jag är klarsynt i dimman och jag önskar inte enbart affekten att vekna, jag önskar även så mycket annat att bara suddas ut ifrån mig. Under så lång tid som det bara är möjligt.
Om upprätthållandet av misär har tillåtits bli min livsgnista, så har likaväl realismens tillträde var och vareviga gång så väldigt brutalt överraskat och klubbat mig mot marken. Som att det vore en nyhet. Det är ren självbevarelsedrift som får mig att tro, att all denna ångest, alla dessa svidande sår är skapade, syntetiska, oäkta.
Faktum är att jag inte hittar ord ikväll.
Jag är liten. Jag är halv. Jag ber, helt utan omsvep, människor att dö. Enbart för att jag skall få plats att leva. Sedan kallar jag det överdrift och martyrium. Slutligen vaknar jag.
Slutligen vaknar jag av just dessa människors giljotiner omsorgsfullt lindade runt min strupe.
Jag säger till mig själv; jag önskar att ni inte fanns, att ni var döda.
Jag säger till er; det finns stunder när jag önskat att ni inte ens existerade.
Ni säger ni hör. Ni är uppriktiga när ni säger ni inte förstår. Men ni säger till mig; vi lyssnar, vi hör.
Jag säger till mig själv; alla förtjänar en andra chans. Efter regn kommer sol.
Jag säger till er; lyssna på mig nu, för jag har aldrig varit mer uppriktig än så här.
Ni säger till mig ni hör. Ni säger ni lyssnar. Ni säger ni har tagit det där omvälvande, avgörande steget bakåt. Ni säger; ge oss mer.
Jag säger inte som det är, men jag är här, jag är precis, exakt här, framför er. Här och nu, är jag. För första gången någonsin, är jag här.
Ni säger; vi har dig uträknad. Nedräknad. Vi har dina ramar och mallar. Vi äger dina gränser, vi besitter all den makt du tror är din. Vi kan ta dig precis vart vi vill.
Jag säger, nej jag ber; frånta mig allt, men låt mig behålla kontrollen. Låt mig behålla digniteten.
Ni säger ni lyssnar. Ni säger ni hör. Ni säger ni känner. Ni säger ni reflekterar.
Ni säger; tack för alla pusselbitar, tack för alla ledtrådar. Tack för allt du ger, tack för allt ditt mod och allt ditt hopp. Tack för all tid och all energi. Tack för ditt blödande.
Därefter säger, nej vrålar, ni; nu slår vi till. Nu enar vi oss. Nu bygger vi det samförstånd vi förvägrat dig under hela ditt liv. Nu samlar vi våra krafter och nu har vi dig i vårt våld.
Jag svarar och jag viskar och jag talar och jag vrålar. Jag skakar och jag överrumplas av mina egna fysiska, djuriska, brutala, instinktiva gensvar. Jag levererar okontrollerat just så som jag i mardrömsscenariot såg mig själv leverera då, den dagen, när jag gett upp.
Ni lämnar mig naken, blödande, hysterisk. Ni lämnar mig pulserande. Ni lämnar ert mästerverk ofullkomligt, intakt. Ni lämnar efter er ett ärr så sadistiskt uppslitet, att det förmodligen inte kommer att sluta blöda ens den dag ni faktiskt dör.
Och det var det absolut sista ni kunde ta ifrån mig.
Om hur du stal min sömn.
Om hur du återskapade mina mardrömmar.
Om hur du återkallade all respekt och tillit.
Om hur du iskallt och djuriskt sållade dig in i ledet.
Kommer jag aldrig att kunna förklara för dig.
Om hur du lägger locket på.
Om hur du nu trasar sönder det jag konstant och allt mer desperat försöker bygga upp.
Om hur du gör dig själv till ytterligare ett monster i raden.
Om hur du mot bättre vetande släpper taget.
Får också mig att släppa.
Jag vill slå dig sönder och samman såsom du slagit mig.
Någonstans i mellanläget inser jag att det jobbet redan är utfört
av ingen mindre än dig själv.
Jag letar ord i min spruckna skalle. Jag hade nöjt mig med ett enda minne, en ensam men äkta känsla, en bild av något, vad som helst. Jag hittar inga ord, eftersom bilderna, minnena, känslorna ligger dolda bakom en högst panikartad och klumpigt rest byggnadsplats.
Jag kan se en höggravid och inställsamt leende liten Therese i ögonen och spy ur mig en hel jävla kaskad av väl valda ord som får henne att nervöst sänka blicken. Eller snarare vända den mot sin lilla dataskärm. Det spelar ingen jävla roll vad jag berättar för henne, eller hur mycket jag brer på om hennes korrupta och dysfunktionella arbete. Hon ler och stirrar in i sin skärm och frågar mig om väder och semesterminnen.
Mina händer skakar hysteriskt. Redan innan jag tagit plats på stolen mitt emot henne, darrar jag lätt. Det är ingenting jämfört med hur våldsamt det pulserar från hjärtat ut i varje ven när jag vinglar därifrån.
Och nu letar jag ord. Nu letar jag äkthet. Det är i grund och botten ett jävla sökande efter MIGSJÄLV, men till skillnad från resten av västvärlden så behöver jag inte hitta mig själv för Mia Törnbloms skull. Jag behöver enbart ett simpelt livstecken.
Just i detta nu sitter kungafamiljen i min teve med leenden från öra till öra och applåderar till utdelningen av Polarpriset eller om det är VMA. Det spelar ingen roll om det så hade varit Raspberry Awards, för enbart åsynen av dem, deras polerade hy och gnistrande tandrader gör mig så genuint äcklad att jag av bara farten tappar ytterligare ett par tusen hjärnceller och minnesbilder. Mitt kära verklighetsuppvaknande låter sig helt utan protester återigen krympa några centimeter.
I mitt allt mer desperata sökande efter fasta hållpunkter i minnesbanken, läser jag följande
Håll om mig. Någon, snälla. Ge mig värdighet.
Det må vara både överanvända och banala ord. Men jag vet var jag funnit dem och jag vet exakt varifrån de kommer. Jag kan skratta åt dem till oändlighet. Men då sållar jag ju mig enbart till kungafamiljen i en publikrad av polerade ansiktsmasker och gnistrande leenden. Det säger ju en hel del.
Samlade intryck från dygnet som passerat:
Nya, oväntade prövningar på integritet, värdighet och självaktning.
Drömmarna och deras akuteskalerande intensitet.
Hjärtat.
Gamlestan. Jävligt mycket Gamlestan.
Det där om förhoppningen att kunna känna sig mänsklig, personlig. Någon med innehåll.
Det finns några fler punkter, men jag kan inte skriva ner dem. Jag kan, tragiskt nog, inte urskilja det som tillåtits fylla upp mig. Jag har hittat en skrämmande enkel och destruktiv flyktväg genom minnesluckorna, de grådisiga, halvdimmiga.
Jag vet att jag hade sovit ytterligare fyra, fem timmar inatt och sedan stannat hemma för att samla in och hämta hem hjärtat, om det inte hade varit för den här nya, helt enastående effektiva egenskapen.
Sålänge det finns ett lock att lägga på,
så låt oss göra det.
Låt oss täppa till, låt oss in i det sista totalförneka.
(Lyft på det locket nu och slå dig ner på första parkett. Du hade fått hela jävla independence day uppspelat framför dig).
I det vidöppna köksfönstret står du, i din för stora hood, invirad i din stickade halsduk. Du har den där fula kepsmössan på huvudet, den som påminner om de tre vännerna och Jerry och dina hörlurar är precis för små för att se creddiga ut runt din alldeles för taniga skalle. Jag vet inte vad du lyssnar på, jag vet inte vad det är du röker, men jag hoppas att det är något bra, något barnvänligt.
I profil ser kan du se både harmonisk och vänlig ut. Så vänder du dig om och ser på mig, men det du ser vet jag är färgat av det som sugs upp av dina öron och av dina lungor.
Jag ser på dig med förakt. Jag vill inte ha dig här, på mina golv, mot mitt fönsterbräde. Jag vill inte låta din unkna doft lägga sig över allt som är mitt.
När jag var tio år, läste jag om någon med en vattnig blick. Då och fram till nu har jag inte kunnat göra verklighet av det uttrycket. Men här står du, i mitt kök, lutad ut från mitt fönster. Och så vänder du dig mot mig. Med din i allra högsta grad vattniga blick.
Och så är det du, du som har en klar, ren, väldoftande blick. Du som andas här och nu. Du som bäddar din säng och diskar din disk varje dag. Här är du, med alla dina måste och men, alla dina svagt darrande, lätt svettande ambitioner om att bli perfekt på det där oengagerade viset.
Här är du, med ditt sneda leende och dina väl valda ord och ditt ändlösa rättfärdigande av alkoholen som din enda förmyndare.
Det spelar ingen roll hur gott du luktar eller hur kliniskt rent ditt hems varje millimeter är. Ditt hår är ändock flottigt av din falskhet och, du vet inte om det, men, hela du darrar och svettas hysteriskt såfort någon försöker komma dig nära.
Där är ni och hit har jag bjudit er, hit har jag bett er komma. Här har jag öppnat dörrar och rullat ut mattor.
Jag behöver er inte. Jag har aldrig behövt er, men jag har heller aldrig kunnat inse det. Jag ser först nu hur äckligt vidriga ni är. Jag ser först nu hur ni ytterligare bidrar till min uppfuckade mind. Att skära bort er vore så enkelt, så rätt, så skönt. Att skära bort er tycks vara en fucking omöjlighet. Enbart av den simpla anledningen
att ni fått mig på knä.
Gud vet varför.
Men så var det. Så är det.
Syntetisk berusning når sin klimax men jag är kvar på nivå kristallklarsynthet. Skumbelysning från bedövan bäddar tvångsmässigt ner mig, men jag är kvar under strålkastarljus.
Stora gratulationer till mig, som lyckats övervinna det som ingen annan lyckats övervinna.
Precis så ont gör det, att se ett enstaka litet foto.
Precis så, när en doft omärkt sveper förbi.
Precis där, i helvetets alla kval, är jag, när
de där små
och deras kokheta kroppar
så tungt faller
mot min axel
sakta snusar
sakta somnar
sakta drömmer
sakta tar sig bortåt
och jag sitter kvar.
Kysser deras pannor, såsom jag aldrig gjort förr.
För att du fattas.
Och så: måndagar.
Och så: dagsljus.
Och så: vakenhet.
Och så: klarsynthet. Klarsynhet med allt vad det fucking innebär och jag vet att jag måste ta alla de här timmarna för det handlar om pengarna och C säger att fortsätt så, fortsätt kämpa, fortsätt i precis samma bana.
Men syns det inte? Syns det inte att jag vill stanna i just denna typ av nattmörker, där jag själv har kontroll?
Jag vill inte ha tusen miljarder och jag vill inte ha dyrgripar att pryda min tillvaro med. Jag vill, och vill enbart, stanna i skymningslandet. Jag vill klä mig i mörkläggning inför allt och alla inför solens nedgång.
Mitt mörkläge är fel och håller inte länge till, jag vet så väl.
Men låt mig behålla, om så bara för en kort stund till, låt mig behålla bedövningen.
Jag är fullkomligt övertygad om att jag inte hör hemma där längre. Jag har ingenting att hämta, ingenting att förlora. Jag kan enkelt välkomna vintermörkret och jag kan lika enkelt fortsätta just så som C ber mig. Jag kan vägen.
Ge mig ett nytt, outforskat ansikte. Ge mig ett röstläge utan genvägar eller facit.
Det verkar ha uppstått ett läge mellan nykterhet och demens. Ett fullkomligt syntetiskt tillstånd, skapat ur inbillad livsleda och tristess. Oavsett så infinner det sig allt mer frekvent mot min vilja. Allt mer intensivt.
I just det där läget - det som stjäl omdöme utan släppa grepp om verklighetsuppfattning - blir jag som mest sårbar. Och jag blir levande. Och jag blir äkthet i sin renaste form. Och således blir jag något riktigt jävla avskyvärt.
Jag fruktar ärlighet och rättframhet utan kontroll. Jag skyr dagsljus just av den simpla anledningen att det skoningslöst blottar ens verkliga sidor.
Så enkelt är det: här är enbart jag. Här är enbart en ensam människa. Där utanför finns tusen andra.
Det är en omöjlig ekvation i mitt huvud.
Samlad input:
Jag vill inte gå och lägga mig.
Jag får flashbacks från senhösten 2010 och tycker att det är riktigt trevliga minnen.
Jag erkänner att jag är en sjuk människa.
Jag utvecklas konstnärligt, utan att ens jobba på det.
Jag har helt jävla otroligt fina människor i mitt liv. (Upprepa det)
När man väcks av en väsande liten röst som enbart vill förmedla budskapet om att man är sjuk i huvudet, så kan dagen inte bli annat än jävligt fel. Med den ambitionen arbetar jag mig igenom sex timmar. Till min fördel skall sägas att jag ägnade dessa sex timmar åt enbart viktig, avgörande, tråkig jävla skit. Sådant som jag egentligen inte hade orkat i dag.
För den bedriften belönar jag mig själv med en timmes sömn och lite pennor och papper på kvällen.
När klockan har passerat midnatt är jag människa igen.
Tragiskt nog är det försent då.
Tänk om jag hade kunnat vakna upp så här. Som en person, som något konkret. Det är ju inte riktigt så det ser ut. Jag vaknar (oavsett den där väsande röstens vara eller icke vara) som en blöt fläck. Ägnar halva dygnet åt att väckas till liv.
En dag i veckan kan jag viga åt det. Men där går gränsen.
För precis ett år sedan var det här jag var.
Jag räknar till den kanske hundrade i raden av helvetesnätter när jag vaknar. Fast jag vaknar inte längre. Likt en zombie snubblar jag runt i dagsljuset med den vilt skenande pulsen i ena handen och den lika okontrollerbara nattskräcken i den andra. Minnesbilder av något som egentligen aldrig har hänt är det som enkom når mig.
Först sent på eftermiddagen har jag lyckats återhämta mig såpass att jag åtminstone kan räta på nacken och möta omvärlden i ögonhöjd. Men då är det ju för sent, då har kvällsdiset redan börjat nynna sin godnattvisa där utanför. Jag får några få timmar av ro innan paniken inför natten slår till och pulsen tacksamt tillåts stegra igen.
Förklara för mig, någon, hur man tar sig ur detta. Detta att nätternas scenarion är mer verkliga än dagarnas. Detta att de visuella, audionoma och emotionella intrycken efter mörkrets inbrott utan minsta ansträngning slår ut de som mot alla odds når mig under ljusets timmar.
Jag vet att tiden har vänt. Jag vet att de ljusa timmarna nu bara blir allt färre. Och jag vet väldigt väl vad det innebär.
De här bilderna, som når mig så snart jag sluter ögonen, är av sådan karaktär att jag i vaket tillstånd aldrig ens under dödshot hade kunnat fantisera fram dem. De talar om för mig saker som jag inte är kapabel att hantera.
Om och om igen upprepar jag rakt ut i tomma intet denna patetiska lilla bön efter någon som kan tänka sig att hålla om mig, lyssna på mina minnesbilder utan att håna mig. Någon som kan tänka sig att ta del av alla de här helt omänskligt vidriga sekvenser som om och om och om igen spelas upp inför mina försvarslösa ögon. Bara ta emot dem utan kommentarer och berätta sedan för mig att det inte är på riktigt.
För jag vet, i ärlighetens namn, snart inte.
Jag hade kunnat sitta kvar här och fortsätta skriva i en evighet. Bara för att skjuta sömn och nattmörker åt sidan ytterligare ett ögonblick. Det hjälper inte mer än för stunden, men ungefär så desperat är jag. De få minuter av distraktion som finns att vinna, måste jag girigt roffa åt mig. Det väntar timmar under svettyngda, kvävande täcken på mig. På mig och all min oförmåga.
Helt hopplöst får du mig att grina. Och såsom jag längtat efter just det, efter att kunna känna något. Men just här och just nu, mitt emot dina svartblanka ögon gör det mig inget annat än jävligt illa.
Du reser dig upp på ett beslutsamt vis, helt övertygad om din rätt till mig och min kropp, för att torka de där förbannade tårarna. Vet du hur mycket som exploderar inuti mig i just den stunden? Vet du hur mycket jag hatar mig själv då?
Summan av timmarna med dig i dag, är att du inte förstår. Du hör vad jag säger och du lyssnar tålmodigt, men du förstår inte. Du vill in i det sista förvränga mitt budskap till ett hot mot dig - så att du kan glida undan igen.
Och vet du vad? Den här gången gör det verkligen ingenting alls. Jag hade inte högre förväntningar än såhär på dig just i dag. Du bevisar alla mina fördomar. Du upprätthåller din standard, så förbannat duktig och plikttrogen.
Jag kan nog unna dig det. Jag vet min plats. Du gav mig den för många, många år sedan och jag har börjat trivas där. Sticker det dig i ögonen? Va?
Jo, nu när du vill flytta på mig, då sticker det.
Du kan få mina tårar att lindra svedan. Jag bjuder på det, den här gången.
Du var alltid martyr. Ditt signum. På äldre dagar blev du klok över en natt och positionerade dig själv över den typen av smutsiga egenskaper. På äldre dagar införskaffade du dig en gloria.
Jag bar alltid skammen och skulden. Du placerade den varsamt över mig. På äldre dagar bankades det i mig att din skuld aldrig kommer att vara min. På äldre dagar byggde jag mig en försvarsmur.
Som genom ett helt oförklarligt mirakel återuppstod så plötsligt din lilla martyr. Och det kan vi ju alla räkna ut att det var jag som trollade fram henne. Och när jag nu begått denna fruktansvärda synd så bör jag givetvis ställas till svars.
För en gångs skull gör jag det gladeligen.
Jag är övertygad om att du inte kommer att förstå. För det du skapade för en massa år sedan finns inte kvar. Det du ville forma och det du ville åstadkomma, det har jag skrapat bort. Ibland tror jag att du lever i en illusion av att du vet vem jag är.
Det är en upprörande tanke, enbart därför att den illusionen inte borde ha varit någonting annat än just precis verklig.
Detta är mitt sätt att hålla mig vid liv. Eller, snarare; detta är hur jag måste göra för att du inte skall ha ihjäl mig. Det är det enda jag vet.
Jag är ledsen och jag är ensam. Men mest är jag arg. Hur kan du tro att du kan laga så många år, ett helt liv, bara över en natt? Hur kan du tro att du har rätt att säga till mig att du måste hitta försoning och se ljuset?
Det är sen eftermiddag när uppvaknandet långsamt och väldigt smärtsamt infinner sig. Utan större protester emottages det numera utan vidare reflektion. Likt hur alldeles för starkt kaffe alltid har förmågan att leta sig ut i blodomloppet lite för hetsigt och okontrollerat, tar den här typen av avgiftningsprocedur ett ständigt lika smärtsamt nackgrepp på henne.
Under sig själv är hon ett offer.
Under en oregelbunden puls, ett obefintligt blodtryck och en totaldemolerad förmåga till syreupptag krälar hon tyst och jävligt förbannad. Men ändock, på ett högst förnedrande vis självutnämnd till världens största offer.
Med klarsynthet kommer lite äkta jävla huvudvärk och ett kraftfullt alkoholsug. Hon skrämmer upp sig själv och driver hejdlöst med sitt eget förakt. Parodiserar inför en helt osynlig publikskara hur det såg ut för en timme sedan när hon i ultrarapid släpade sig över parketten med de dansande stjärnorna vid sin sida. Vilken show. Vilket jävla case.
Varje gång är hon tacksam att hon överlevde. Igen. Varje gång är hon förbannat besviken över hur hela jävla världen och verkligheten så ödmjukt stannar upp och väntar in hennes återkomst. Det spelar ju ingen roll hur många bubblor hon blåser. De spricker alla lika jävla enkelt ändå. De är enbart illusioner av såpa och högst barnsliga försök till att sudda, radera, blåsa ur, trolla bort, rensa ut, börja om.
Motvilligt erkännande av det faktum att jag faktiskt kan tycka om stunden mellan läge A och läge B, läge köttslig strid och läge förtegen borggård. Där möts fler än lovligt många dofter i en osynkad symfoni av desperation och där vet jag att man kan stå precis osynlig och mitt i epicentrum på samma gång.
Trots allt så är det här jag kan spelreglerna, här om någon stans. Mot alla odds så är det just här jag har lyckats hitta en trygghet, hur falsk och ful den än må vara.
För det är precis som det där med den heliga familjen och hur den skapar individen. Avskriv den och ensam står stark. Jag måste ju tro på det. Jag måste tro på att där man minst anar det föds det man mest eftertrånar.
Jag tror inte på människan, men jag tror på mänskligheten. Jag tror att hur syntetiskt känslan av välmående ikväll än må vara, så uppstod den ändå, till slut. Och mot alla odds.
Låt mig få hålla fast vid den en liten stund till och slippa längta efter andra händer att omfamna mig.
Efter fyra dagar uppstår så ett helt oönskat och fullkomligt vansinnigt begär efter att få skära djupare i det som redan trasats sönder. Jag får några få minuter på mig att bekämpa impulsen.
Just här och just nu kan jag ganska klart se alla rödljus och all galenskap. Just här och just nu är det jag som vinner. Men jag är inte dummare än att förstå att det här
bara är början.
För plötsligt öppnar sig en hel karta av nya vägval och felsteg. Rakt framför mig uppenbarar sig hela det nät av sinnesförvirring som jag så intensivt har föraktat i hela mitt liv.
Det tar enbart fyra dagar. Det är några få timmar av mitt hela liv och det kan så enkelt ödelägga precis varje återstående minut. Jag vet att det finns en helt oövervinnlig kraft i det jag gjort och jag visste även i stundens hetta hur förbannat fel det var. Nu står jag maktlös som inför dörrarna till ett helt nytt litet hell.
Se på mig, se på detta lilla kolli av förvirring. Se och håna.
Och syns det även hur mitt kartnät av lösningar
ser ut?
Syns det - som skrivet i pannan på mig - hur jag helt och fullt tappat greppet?
Jag blir både spik nykter och helt jävla livrädd för vad den där impulsen bad mig göra, bad mig åtgärda.
Krävs det nu ytterligare bedövning för att avstyra detta? Och vad skulle den bedövningen bestå i?
Kakelväggar runt omkring och svetten pärlas allt mer intensivt. Det rinner längs med ryggraden och det finns ett streck på väggen, jag ser det alldeles klart. Någon har ristat med en nyckel eller kanske en nagel om läget var helt desperat.
Så blir strecket två och strax tre. Så blir svettpärlorna till rännilar och så blundar jag och låter håret falla ner över mitt ansikte och jag vet att det är kritvitt.
Bara gå ut nu. Bara gå ut härifrån nu. Det finns ingenting mer att erövra i kväll.
Jag går inte ut, jag går tillbaka och jag når den djupa, dova doften av det jag ville ta med mig hem. Eller snarare det som jag ville skulle följa mig.
Tjugo minuter senare når frisk, tunn luft mina lungor och torkar svetten från min panna.
Maxvolym. Spårvagnsslammer. Nattluft. Och tre ord som liksom inte vill sluta skrika i mitt huvud. Om och om igen. Håll om mig.
För, snälla någon, håll mig hårt just här och just nu för jag vill inte detta. Jag vill inte gå härifrån och jag måste och jag kan inte stå emot, jag kan inte se förbi, jag kan inte göra ett undantag. Jag står där i alla jävla lägen, helt fucking redo och tillgänglig. Jag står där för detta jävla monster som slog mig sönder och samman.
Mot min ytterdörr utan lås och mot mitt badrumsgolv utan fläckar och mot min kyl utan innehåll. Där står jag lutad och snart krampaktigt pressad för att in i det sista få bli av med dig.
Någon håller om mig för bara några korta minuter eller om det är sekunder och jag kan känna att det doftar av liv och jag vill grina men jag kan inte. Jag kan inte. Jag kan enbart och så simpelt önska livet ur dig.
In i mina ögon. Se rakt in i mina ögon, le sådär stort och bubblande och okontrollerat. Så får du mig att flina helt och fullt jävla obehärskat tillbaka. Så får du mig att känna. Så får du mig att känna.
Så, snälla, ge mig ditt leende igen. Ge mig.
Det är tre miljarder grader varmt ute. På vagnen fryser jag och luften är plågsamt fuktig men jag lyckas lik förbannat se förbi det.
Du krockade med ett litet uppvaknande, vet du vet? Du tog dig under mitt skinn, vet du om det? Nej, givetvis vet du inte. Givetvis vet du ingenting alls. Givetvis är du upptagen med din egen världsbild och din kamp med att få den att snurra.
Men det bryter mig i tusen bitar. Du och allt runt omkring dig har mig sönder och samman.
Jag är förbannat feg. Jag är vek på det sättet som är legitimt att förakta. Jag ser det som presenteras för mitt eget jävla synfält och förbi det vägrar jag att ens ögna. Jag har min bild av världen och du har din.
Mot alla odds låter jag mig lindas runt dina fingrar och sedan sitter jag där i helveteskvalmet på vagnen, så jävla väl medveten om vart jag är på väg och ändå spelar jag förvånad inför dina frågande ögon. Och jag tänker, förakta mig för detta; om dina frågetecken ändå hade varit tydligare.
Åter till dimmorna. Det är ju där, precis där, i dimhöljet, som jag lik förbannat lyckas hitta alla resonabla svar. Det är som att fukten som lagt sig över Skandinavien har lyckats trolla bort all klarhet. Det är som att allt följer ett mönster. Jag väntar krasch och jag väntar förfall och jag väntar fördärv. Jag väntar förödmjukelse. Jag väntar invanda mönster. Jag väntar och jag väntar och när allt det jag väntar så tillmötesgående sveper in över mig så måste jag spela förvånad.
Plötsligt frågar jag mig själv; vem är jag utan dig?
Plötsligt frågar du mig; du kanske bara är deppig? Har du tänkt på det?
Betyder det att du sliter mig loss från dig?
Eller betyder det att du försöker möta mig på halva vägen?
Nu räknar jag ner och målar upp mardrömsscenarion. Jag vet vad som väntar bakom krönet och jag vill inte dit, jag vill inte behöva ta varken konsekvenserna eller striden mot denna djupa sömn.
Det är så bekvämt här, i min lilla bubbla. Det är så rofyllt och vadderat. Här slipper jag tid och rum på en lagom nivå och här slipper jag efterdyningar. Här finns bara här och nu, samtidigt som allting hela tiden får lov att vara på en armlängds avstånd.
Och nu skall jag utmanas, nu skall jag testas. Nu, när jag just hittat en gyllene liten rytm att flyta fram via. Då skall min egen satans dumhet och naivitet lägga krokben för mig och det är jag, bara jag som får stå kastet i åtminstone en månad nu, innan någon form av frälsning ens har chansen att nå mig igen.
Om det inte hunnit gå åt helvete innan dess.
Håll mig i handen, någon. Detta kommer att bli så förbannat, jävla svårt.
Jag drömmer om mordbränder och det rullar huvuden runt mina fötter. Ansikten från alldeles för länge sedan flimrar förbi och allting är färgat i bländande orange. Jag vaknar av hur min egen lätt panikslagna, fnittrande röst pressar ur sig inferno.
Hela min kropp är blöt och iskall av svett och jag förbannar och prisar på samma gång detta lilla mirakel som skapas mellan mina lakan. Natt efter natt.
Långt senare samma dygn ser jag hur hamninloppets vatten i tunna stråk färgas vitgult av ljuskäglorna högt där ovan. I samma sekund som strimmorna når min blick lägger sig pulsen rofyllt för en halv minut.
Jag tänker att om världen alltid hade varit såhär skimrande, så hade allting varit enklare. Jag tänker att om kvällarna alltid hade varit så här ljumna, så hade jag haft lättare för att andas. Och jag tänker att om jag hade haft enklare för att sortera och organisera bland mina alla impulser, så hade jag förmodligen fått större klarhet i vad mina drömmar vill säga mig.
Jag tänker att om alla dagar hade varit nätter och alla nätter hade varit dagar, så hade hela mitt jävla liv kunnat spelas ut precis baklänges. Och så oskrivet allting hade varit då.
Mot alla odds lägger jag huvudet mot kudden och uttalar samma förbannade önskan igen. Ge mig något fint i natt.
Jag funderar över den där sommaren som var så förbannat varm och kvävande. Det är en bortregnad midsommarafton i junikylan av tvåtusenelva som lockar fram minnet.
Det hängde en tung, glödande kvällssol över Älvsborgsbron hela den sommaren. Från bussätet kändes det ibland som att strålarna skulle sätta eld på hela världen och liksom låta allting brinna upp. Det var en helt underbart befriande känsla. Jag vet att jag givetvis frös, i vanlig ordning, men kan inte minnas känslan. Jag minns bara allt det glödande, rödoranga, dammiga, asfaltsdoftande. Min stad iklädd sommarskrud. Det har ju inte hänt många gånger.
En helt annat, mycket uppgiven insikt som nådde mig häromdagen. Den om att höstmörkret och vinterkylan tyvärr redan har fått ta plats där jag är nu. Det är i mitten av juni och jag väntar fortfarande på sommaren. Inte bara den varma, heta, sandstrandsidylliska sommaren, utan även den som får oss att öppna upp och släppa in, klä av oss och öppna våra munnar.
Strax efteråt insåg jag att det är jag själv som helt oömt och försumligt lämnat sommarvärmen och allt vad den bar med sig på ett helt annat ställe, mellan fyra höga tegelmurar, innanför vilka jag inte längre har någon access.
Jag fick nästan panik. Sedan var jag tvungen att berömma mig själv för ett steg i rätt riktning, bort från kletig sentimentalitet och infekterade nostalgiförhoppningar. Dock kvarstår faktum. I samma sekund som jag öppnade dörrarna till alla dessa nya, orörda och så förbaskat nedtyngda rum av falska förhoppningar så insåg jag att det är just här som vintermörkret kommer att omsluta mig. Då var det liksom försent att försöka stänga dörren om kylan och allt det sterila, känslolösa.
Vissa stunder kan jag på riktigt känna äkta rädsla inför framtiden. Det är bra att den når fram, äktheten i känslorna. Det är bra att kunna känna.
Andra stunder kan jag helt rofyllt låta mig uppfyllas av lugn, obryddhet och harmoni. Det är något nytt och outforskat, även om det nu kommer från en syntetisk källa. Jag vill ändå värdesätta att få lov att vara här och nu under korta, intensiva stunder.
Vill ändå försöka skjuta minne och nostalgi på åtminstone en armlängds avstånd, nu när jag plötsligt förstått hur man gör.
