Kakelväggar runt omkring och svetten pärlas allt mer intensivt. Det rinner längs med ryggraden och det finns ett streck på väggen, jag ser det alldeles klart. Någon har ristat med en nyckel eller kanske en nagel om läget var helt desperat.
Så blir strecket två och strax tre. Så blir svettpärlorna till rännilar och så blundar jag och låter håret falla ner över mitt ansikte och jag vet att det är kritvitt.
Bara gå ut nu. Bara gå ut härifrån nu. Det finns ingenting mer att erövra i kväll.
Jag går inte ut, jag går tillbaka och jag når den djupa, dova doften av det jag ville ta med mig hem. Eller snarare det som jag ville skulle följa mig.
Tjugo minuter senare når frisk, tunn luft mina lungor och torkar svetten från min panna.
Maxvolym. Spårvagnsslammer. Nattluft. Och tre ord som liksom inte vill sluta skrika i mitt huvud. Om och om igen. Håll om mig.
För, snälla någon, håll mig hårt just här och just nu för jag vill inte detta. Jag vill inte gå härifrån och jag måste och jag kan inte stå emot, jag kan inte se förbi, jag kan inte göra ett undantag. Jag står där i alla jävla lägen, helt fucking redo och tillgänglig. Jag står där för detta jävla monster som slog mig sönder och samman.
Mot min ytterdörr utan lås och mot mitt badrumsgolv utan fläckar och mot min kyl utan innehåll. Där står jag lutad och snart krampaktigt pressad för att in i det sista få bli av med dig.
Någon håller om mig för bara några korta minuter eller om det är sekunder och jag kan känna att det doftar av liv och jag vill grina men jag kan inte. Jag kan inte. Jag kan enbart och så simpelt önska livet ur dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar