Jag letar ord i min spruckna skalle. Jag hade nöjt mig med ett enda minne, en ensam men äkta känsla, en bild av något, vad som helst. Jag hittar inga ord, eftersom bilderna, minnena, känslorna ligger dolda bakom en högst panikartad och klumpigt rest byggnadsplats.
Jag kan se en höggravid och inställsamt leende liten Therese i ögonen och spy ur mig en hel jävla kaskad av väl valda ord som får henne att nervöst sänka blicken. Eller snarare vända den mot sin lilla dataskärm. Det spelar ingen jävla roll vad jag berättar för henne, eller hur mycket jag brer på om hennes korrupta och dysfunktionella arbete. Hon ler och stirrar in i sin skärm och frågar mig om väder och semesterminnen.
Mina händer skakar hysteriskt. Redan innan jag tagit plats på stolen mitt emot henne, darrar jag lätt. Det är ingenting jämfört med hur våldsamt det pulserar från hjärtat ut i varje ven när jag vinglar därifrån.
Och nu letar jag ord. Nu letar jag äkthet. Det är i grund och botten ett jävla sökande efter MIGSJÄLV, men till skillnad från resten av västvärlden så behöver jag inte hitta mig själv för Mia Törnbloms skull. Jag behöver enbart ett simpelt livstecken.
Just i detta nu sitter kungafamiljen i min teve med leenden från öra till öra och applåderar till utdelningen av Polarpriset eller om det är VMA. Det spelar ingen roll om det så hade varit Raspberry Awards, för enbart åsynen av dem, deras polerade hy och gnistrande tandrader gör mig så genuint äcklad att jag av bara farten tappar ytterligare ett par tusen hjärnceller och minnesbilder. Mitt kära verklighetsuppvaknande låter sig helt utan protester återigen krympa några centimeter.
I mitt allt mer desperata sökande efter fasta hållpunkter i minnesbanken, läser jag följande
Håll om mig. Någon, snälla. Ge mig värdighet.
Det må vara både överanvända och banala ord. Men jag vet var jag funnit dem och jag vet exakt varifrån de kommer. Jag kan skratta åt dem till oändlighet. Men då sållar jag ju mig enbart till kungafamiljen i en publikrad av polerade ansiktsmasker och gnistrande leenden. Det säger ju en hel del.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar