I takt med mitt allt mer desperata sökande efter det som känns, blir vägvalen också allt mer djärva. Spåren går bara djupare, i takt med hur långt tillbaka jag kan trolla mig.
Och i takt med hur min flyktsoda blir allt svagare, gräver jag mig också allt djupare. Stundtals duger vad som helst, stundtals vrålar jag tyst åt mig själv att bara suga i mig av det lilla som finns tillgängligt. Såsom vi vrålade om nittiotusen.
Och det krävs allt mer, det äter upp allt större bitar av mig. Jag ser och jag sväljer, jag är så väldigt medveten. Och jag blir allt mer skicklig på att pressa gränser, jag tappar stoff efter stoff av allt det som brukade kallas värdighet och moral.
Och jag låter det ske. Jag letar syndabockar for fun och hittar jag ingen i natt så finns där tusentals i min fantasi.
En gång, en gång för på allvar tusen år sedan, fanns det en liten person som hörde won't open my mouth, you'll know what I say, it hurts me that it's got to be this way, I can no longer hide, God knows I've tried och plockade ut bitar att låta rama in, forma, vaddera. Utan minsta bekvämlighet, utan minsta eftertanke, utan minsta, lilla aning om vad som komma skulle.
Och tusen år senare trollar vi tillsammans fram svart magi av just de där orden. De som nu så enkelt kan avfärdas som banala, meningslösa. Som vi först långt senare förstod innebörden av.
Men vi fortsätter trolla och underhålla. Vi lever kvar i illusionen av att vilket ord som helst kan vara det avgörande, att frigöra oss från lastgamla bojor och nostalgisveda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar