Narcissismen

Låter mina fotavtryck bli tunga märken på din käklinje. Tillåter mig att tillåta dig. Du skall veta att det inte är öppet, att det aldrig är öppet här.

Och för mig är det viktigt att du vet. För mig att det viktigt, det här med statements, det här med fastställandet av vad jag är, vilket monster jag är, och vad du är, vilken naiv hedonist du är.

Du skall veta din plats för att jag skall kunna erhålla min.
Genom dig, kan jag bli. Och förringa inte mig, jag kan ta precis vilken plats jag önskar.

Glöm inte bort att du är värdelös

Det finns saker vi inte talar om.
Det finns mening bakom våra inlindade ord.

Det finns te, vill du ha?
- nej tack (jag kräks i munnen då och det vore ju jävligt pekuliärt)

Ibland undrar jag verkligen, vem fan är jag att döma? Vem fan är jag att drömma? Vem är jag att säga något alls?

Det finns melodislingor som vi helst slipper.
Det finns försvunna foton från förr som limmat sig fast.
Det finns inga goda människor.

Det finns verkligen ingen god människa. Och vem är jag att tala om gott och ont?
(jag vill det. Jag vill verkligen upplysa hela jävla världen om hur jävla ond människan är. Enda problemet är att människan slutat lyssna)

And you ask me; how come we dance, well there is no reason at all

De här nätterna äter upp mig. Oavsett deras utgång, tycks de bara ha ett enda syfte nu för tiden.

Jag försöker lite väl desperat att vara den som hugger först, för att slippa tillintetgöras igen, men det fungerar dåligt. Jag fastnar i mitten av mörkret och det börjar läcka ur mig, hur saker och ting egentligen ligger till. Det börjar flagna här.

Antingen är det nattmörkret jag försöker provocera, eller så är det enbart mig själv. Eller så börjar vi förvandlas till något slags ett, nattluften och jag. Eller så har jag bara rört till det förjävligt igen. Kvävande är det ändå.

Det finns något sjukligt i mitt behov av ögon och öron och fingertoppar. Något sjukt sorgligt och skrattretande. Något väldigt, väldigt oärligt. Det kan man inte se när man bara tittar på. Och det som inte syns, det finns inte. Det finns inte.

Egentligen vill jag inte vara den som hugger först. Egentligen vill jag fullkomligt slå sönder och samman ansiktena bakom varje ögonpar och sprida hjärnsubstansen som de har innanför öronparen ut över allt kladdigt nattmörker. Bara för att make a statement.

Bara för att slippa dra med mörkret hem, ner i min säng och ut över mina golv.
Det börjar nämligen bli väldigt, väldigt svårt att få ut nätterna härifrån, när de väl fått komma in.


Och de äter upp mig.

From off to on

Snälla, rör inte vid mig. Det finns så mycket gift under min hud. Det finns så väldigt mycket där, som du inte vill se.

Se mig inte i ögonen och säg inte mitt namn så jag hör, jag skulle varit någon annanstans och du har tusen andra ögon att se in i. Du har tusen andra ögon.

Det är en miljard minusgrader ute och du lägger din arm runt mina axlar och det som händer då, det är allt som inte ska hända. Det river mig itu, det stjäl från mig allt mitt mod, det rubbar all ordning och reda. Det är det sista jag behöver nu, du förstår inte, du kan inte se det jag ser, du kan inte se inuti mig, bakom mina ögon, under min hud.

Snälla, rör mig inte. Du bär hela min värld i dina händer.

Vägval

Jag ville aldrig ha något avancerat, pretentiöst. Jag längtade aldrig efter att få se världen eller att få lära mig tusen nya språk. Jag såg aldrig mig själv som något mer än ett litet o.

Jag har inte något avancerat, inget pretentiöst. Jag har hittat något som ligger nära hjärtat och som bär på syfte och mening. En plats i många sammanhang, som är min och som är värdefull, som är på riktigt.

Jag har inte sett mycket av världen, och det jag har sett har mest varit smutsigt. Men varje dag vänder jag blicken mot de krökta kranarna. Från bron badar de under en hysteriskt brinnande sol. Det bara bultar av kärlek inuti mig då. De står där, kuvade, tysta, orörliga. Lysande. Något jag ännu inte riktigt kan sätta ord på.

Jag ser mig själv som något hemskt litet. Som ett frö, men under hundra lager av lera. Jag vet att jag finns och att hela världen är min att erövra. Tanken äcklar mig fortfarande, när allt jag vill vinna är min egen respekt.

Jag. Jag, jag, jag.
Och världen.

Om att fastna

Om jag får nåt att säga till om, då ska du dansa på min grav.

Och håren reser sig på mina armar och små, små fingrar nuddar dem lätt, möter min blick med ögon stora som tefat. Små, små, oskyldiga fingertoppar utforskar vem jag är och vad jag gör här. Små, små fingrar vill ha klara riktlinjer och ärliga svar. Kräver av mig att skala bort allt, varje dugg, som är fasad och lögn, som är fusk och som inte finns på riktigt. Bara genom att möta min blick.

Jag vet inte vad jag gör här, jag vet inte var jag annars borde vara. Jag vet inte varifrån alla röster i huvudet kommer och jag vet inte varför jag väljer att lyssna på dem. Jag vet inte för vem jag skriver, det är bara ord.

Iskallt, vått och tungt hår ligger klibbat mot axlar och bar hud. Och jag fryser, utifrån och in, inifrån och ut. Varje millimeter av mig behöver fly från den här frostbitna världen, jag vet det så väl. Varje millimeter av mig. Bort, bort, bort, till dit där det inte finns några andra röster eller blickar att behöva möta.

Och så vaknar man, om morgnarna. Man vaknar och man gör allting man måste göra, i precis rätt ordning, varje morgon, varje dag. Och så öppnar man dörren till det där lilla, varma, mjuka, äkta, som man hittat själv, som man skapat kring sig och som man bygger vidare på varje dag. Det där som är enkelt. Och på riktigt.

Det är då man har svaret på precis allting. På varför man lyssnar på röster i huvudet, varför man måste bort härifrån och varför man fryser så fruktansvärt mycket. Det är så enkelt, allting.