Snart stiger solen.
Mitt Ugrilabrek med sina lodräta rökpelare väcker mig om en stund.
Snart slår pulsen skoningslöst mot mitt bröstben.
Snart kommer du hem igen.
Jag har berövat mig från sömn på egen hand, jävligt duktigt, den senaste tiden.
Ikväll var det du som stal från mig, förhoppningen om att få vila.
Snart vaknar staden.
Snart stapplar alla gråa människor ut från husen, ner på gatorna, in i vagnarna.
Snart skramlar vi oss kollektivt ut mot våra karriärstegar.
Och vi ser ner i våra Metros, vi bedövar våra trumhinnor med hårt intryckta hörlurar.
Som någon så glasklart beskrev det; likt intravenös bedövning rakt in i själ och hjärta.
Snart kommer du hem.
Snart andas du min luft och trampar ner mina vägar.
Snart tar du över min mark och allt land jag vunnit.
Snart ger jag vika.
Doften av dig har hunnit bli till en simpel förnimmelse här.
Och du vet det inte.
Du vet inte omfattningen av den cyklon du kommer att skapa.
Snart kommer du hem.
Snart river du min farled sönder och samman.
Snart kommer du hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar