Fixerad

Hej världen, tänkte jag när jag vaknade i morse. Hej, världen, är det såhär du ser ut..?
Och trots att jag inte ens ser hälften, så blir jag bländad. Trots att jag klubbas bara sekunder efter startskottet, så tänker jag att jag hunnit se nog.

Och det jag ser är till stor del bra och tillräckligt. Det jag hinner tänka är nyktert och absolut äkta. Det jag hinner säga kommer ur en autentisk och auktoritär källa. Det som bemöter mig är helt och rent. Och ändå är min ekvation så väldigt simpel. Det här kan inte bli annat än tusen gånger mer brutalt och svårsmält, tänker jag. Detta, som faktiskt är på riktigt.

Den lilla, spruckna röst som febrilt viskar åt mig att det inte alls måste vara så, trampar jag ner, hårt. Det bra, det tillräckliga, kommer aldrig att kunna nå den öronbedövande nivå där min affekterade värld just nu snurrar.

Jag glömde inte att stanna. Jag valde själv att spinna vidare, först allt mer intensivt och driftigt, sedan allt mer desperat och girigt, slutligen allt mer skräckslaget och djuriskt.

Mina ord har blivit luddigt mögliga och vadderade nu. Också rent djuriskt och desperat har jag börjat linda dem i schabloner och självförsvar.

Men såhär är det;
där jag tappades bort, för kanske tusende gången i raden, tappade så även jag bort mig själv. För tusende gången. Och jag lät det hända, helt utan protest eller försvar, den här gången. Jag lät försiktigt - men lik förbannat jävligt nyfiket - in varenda en av alla välbeprövade bödlar i min tillvaro. Och den korta lilla stund av njutning det till en början gav, fick mig att naivt och helt lugnt öppna upp på alla fördämningar.

Så vaknar jag nu, för enbart några korta timmar. Och får mitt facit och alla mina lögner serverade på fat. Så vaknar jag nu och förstår återigen att det som tar en minut att trasa sönder, tar tusen och åter tusen minuter att försöka laga.