Om paranoia

Du trycker på alla mina knappar.
Här skulle inte finnas någon som trycker på alla mina knappar.
Här skulle inte synas att jag har några knappar.

Du ser rakt igenom mig.
Du var inte sen med att meddela mig,
hur du ser rakt igenom mig.

Här skulle jag ju vara tranperent.
Här skulle jag ju slippa kärna, kärnhus, kött och skal.

Här skulle jag ju inte vara någon rysk docka.

Du fascinerar.
Du äcklar.
Du skrämmer.
För du påminner om mig.

Snart kan jag inte längre se dig i ögonen.
Snart kan jag inte längre yppa ett enda ord utan att du, redan innan det hunnit lämna mina läppar, hunnit göra det till ditt.

Ditt att analysera.
Ditt att vända mot mig.
Ditt att skala av.

Ditt att ge mig tillbaka, med ett tyst löfte om att du inte slutar se mig.

Jag räknar ner.
Stålsätter mig, mot min vilja.
Du skulle ju inte vara här.

Du stjäl mina skal.
Klär av mig naken.
Jag blottas.
Tvingas klä mig,
i mina skal.
Igen.

Om trevande närmanden

Hur långt kan man gå?
Hur långt vågar man?

Hur nära kanten når man, innan stupet uppenbarar sig?
Hur många ord är för många?

Hur mycket av nattluften tillåter man förgifta luftrummet?
Hur mycket weed är för mycket?

Går man för långt när man följer efter?
Finns bråddjupet, ravinen, på riktigt?
Finns där ens en risk att falla?


Finns det här, som vi lämnar i gruset, kvar i morgon?
 
Säger jag för mycket? Glappar jag? Läcker min käft?
Är det som var ikväll, inte alls när imorgon blir idag?

Knip.
Knip, säger jag åt mig själv.
Knip igen.

Rädda sig den
som rädda sig
kan.