Truman

Hon ramlar, hon, faller fram och tillbaka.
Är som ramsan om Prästens Lilla Kråka, fast utan händerna som håller i henne.

Hon fumlade sig igenom hela nittiotalet utan ett enda stödhjul, sett såhär i efterhand. Medan hon apade efter alla andra, föll hon gång på gång i djupen av deras hjulspår. Naivare än lovligt. Rakryggad, kallades det - rakryggad och med ett stort civilkurage.

Hon leker med elden. Hon tappade empatin någonstans på vägen, letade efter den under ett decennium, spelade teater. Hon var så förbannat rakryggad, hon.

Sedan blev ryggen krokig och jävligt skev. Synd på en sådan rak rygg, synd på ett sådant civilkurage. Va? Och sedan blev ryggen skev och det blev nya år och nya dagar och fumlandet övergick från teater till realityshow.

Och visst har hon empati. För hon som är jag. Det finns så mycket omsorg att det räcker och blir över. Kanske inte lika rakryggad, men väl så empatisk snubblar hon vidare.


Titta på det där lilla missfostret utan ett enda rätt, men med tusen jävla fel. Titta på hur hon hela tiden snubblar. Är det bara alla vi på andra sidan som ser att det är över hennes egenuppsatta snubbeltrådar hon faller?

Nej, nej, nej, hon kan gå rakt, upprätt, med stolthet i hållningen. Hon har aldrig fallit.
Hon kan gå rakt.
Hon kan se klart.
Hon kan höra allt du säger, hon kan lyssna.

Hon övar bara alldeles för sällan.
Du hade varit tusen utan henne, nu kanske du är någonstans kring tjugonio. Du kunde ha varit tusen.

Överbelastning - surrandet

Det är svårt att existera tillsammans med allt och alla andra. Det är en utmaning att se på resten av världen från ens eget perspektiv och smälta det man ser utan att protestera. Utan att kunna protestera.

Det är så svårt att det ibland gör ont på insidan av skallbenet. Det är någon slags överhettning av allt som bara måste, måste hanteras, bearbetas, formuleras, paketeras, organiseras. Förvaras någonstans, det måste få plats.

Det är när man står mitt i den där existensen och undrar varför allting snurrar så fort, som man kommer på vilken klyscha man är. Det där har sagts och tänkts tusen gånger förr, det har nötts till leda överallt i hela världen. Och ändå gör det så förbannat ont.

Ändå gör det ont att jag måste känna det.
Känna ända ut i varje nerv hur mycket jag finns till, hur stor min plats är och hur lite jag lyckas samexistera med måtta. Hela tiden måste jag ut i marginalen och riva.

När jag för första gången på månader stoppar lurar i öronen på en vagn någonstans mitt i staden, i eftermiddagsmörkret, så går jag sönder. Precis där som jag sitter, på det blå och alldeles för hårda sätet i den där vagnen som inte är uppvärmd, bredvid en, två, tre, femton främmande människor, med enbart min suddiga spegelbild i fönsterrutan som sällskap, precis där bara rasar allting ihop och jag måste grina.

Jag sitter på ett fucking kommunalt fordon och jag kan inte kontrollera mig själv. Jag kan inte bara finnas till med måtta.

Och jag lovar att varenda människa på den där vagnen förvandlades till ikoner som rörde sig i ultrarapid såfort jag fick in de där jävla lurarna i öronen. Varje ljusslinga utanför fönstret blev till brinnande tårar, sådana där som jag ritade som barn. Som gnistrar så överjävligt att man blir blind av att titta på dem.

Det är bara svammel. Precis som svamlet i mitt huvud de där stunderna. Det stängs av efter en stund. Men jag glömmer ju inte. Jag fortsätter hantera, bearbeta, formulera, paketera, organisera. Sparar allting i fula jävla lådor.

Alla dina ansikten och berättelserna bakom dem

Du har klara, gröna ögon. Ibland blir de kolsvarta och ibland blir de alldeles lysande när du ser på mig.
Du har tusen ansikten och vissa stunder tror jag mig ha sett dem allihopa. Ibland överraskar du ändå mig.

Jag fick komma dig nära och jag inbillar mig att det gick över en natt. Nog var det inte så, det har passerat fler nätter än så. Alla dina ansikten och alla dina blickar lärde jag mig känna igen så fort.

Du får mig att skratta ofta, du hindrar mig aldrig. Och jag tror mig se ytterligare ljus i dina ögon när du trollar fram ett leende hos mig. Jag inbillar mig det.

Du får mig att somna. Det är nog det största och mest fragila du gett mig, förmågan att blåsa ur hela min kropp och mitt huvud. Mot din bröstkorg kan hela världen få lov att stanna upp och vridas ut-och-in för en stund.

Det finns en arytmi inuti mig. Någonting som är fel, som skulle varit på ett annat sätt om allting runt omkring bara hade varit annorlunda. Den har ihjäl dig vissa dagar, det kan jag känna smärtsamt klart. På samma gång har den ihjäl mig. Kan du känna det ibland?

Det där som inte blir rätt, som aldrig tycks bli enkelt, det som knuffar ut mig i nattmörkret vid helt fel tidpunkt ibland, är det det som definierar mig? Jag vet såväl, att i dina ögon är det inte så, kommer det aldrig att bli så. För dig är jag allt utom det där lilla som är skevt. Ibland måste jag bara fråga, igen.

Faktum är att det är dina gröna ögon som har sett allting, men som ändå valt att se mig som en liten person med goda avsikter. Som du valt bort det smutsiga, har du valt in allt det fina. Genom dina ögon har jag kunnat finnas till, lite mer.

Tidsresor II

Det är en lång resa genom all snö, som tar mig hit. Jag kan inte styra det längre, det slår ner mig efter halva vägen och jag kan inte slita mig loss. Här sitter jag, i en kylslagen värld, med allt blod rusande till hjärnan. Här sitter jag och lipar.

Det har passerat sju och ett halvt år här och även fast jag gått härifrån, så fortsätter tiden att ticka. Det står kvar som det gjorde igår och för många år sedan, det doftar likadant. Ändå rinner tid och minnesbilder iväg.

Jag inser att i dag inte är en bra dag att spendera här.

Jag inser hur det kommer förstöra hela kvällen.

Jag blundar och känner efter och allt det som vi kallar ångest tafsar över hela mig.

Jag sitter här och lipar och glor på fotografier av människor som inte finns mer. För jag har ingen fantasi, jag har ingenting annat att gråta över. Ingenting annat än det som inte längre finns, det som kanske aldrig ens fanns då när det stod och tokexisterade rak framför ögonen på mig.

Sluta reflektera.

Sluta grina.

Sluta vara såhär.

Snälla, älskade, lilla du där inne. Sluta.