skip to main |
skip to sidebar
Det är kvävande tyst. Utanför ges mörkret inte minsta chans att lägga sig, för allt det vita. Inuti är det varmt och iskallt på samma gång. Hela jag kokar över. Jag är uttråkad, har inga trådar att dra i.
Bara tanken på att ställa sig mitt i allt detta vita, ter sig kittlande. Det skulle vara som knivar, så kontrastrikt. Det skulle vara så fel. Kanske inte riktigt lika fel som mitt Alternativ Två. Kanske inte ens jämförbart egentligen. Men må så vara, ändå lockar det åt helt jävla fel håll.
I afton kommer jag dock inte falla till föga. Det räcker med den gångna veckans två klavertramp. Kan inte fatta vad det var som hände. Men det kommer inte hända mer, inte ikväll i alla fall.
Tänk. Solens hetta är nu bara en handräckning bort. Det är ett tungt, dallrande skimmer över hela tanken. Så berusande att jag inte klarar mer än en liten, liten bit av den i taget. Men det är på riktigt.
Jag försöker känna efter. Långt, långt inne i någon mörk och bortglömd vrå ligger allting kvar. Stilla och rofyllt. Orört på så många år nu, så många tusen dagar. Inbäddat i värme och mjukt mörker, finns kanske något litet fragment kvar.
Jag hittar inte fram, jag hittar inte det som kändes. Det verkar vara försent.
Det är en bekräftelse på att jag lever. På att jag lever här och nu. Och nu. Nu finns gårdagen inte kvar. Jag kan gräva efter den för resten av mitt liv, men jag kommer aldrig få upp något annat än djupa, tomma hål. Det är en smärtsam insikt.
Stå emot impulser. Stå på dig. (jag vill stå mitt i mig)
Här är jag, känn efter. Jag försöker verkligen, känna efter.
Kanske är det detta som kallas förträngning. Kanske är det detta som vi väntar på? Som vi väntat på i tretusen år? Kanske är det detta som kallas vägskäl. Och ett skäl till att välja en annan väg.
Rädslan kommer och tar oss. Varenda morgon, varenda kväll, för varje steg, tillfångatas vi.
De ord jag får från C räddar hela mig. Varenda satans gång. Och varje stavelse ger mig energi och kraft och mod. Att vara här och nu. Vara i mig själv. Vara idag. Det skapar så mycket nytt i mig att det gamla slutligen faller över kanten och kvar återstår då så mycket utrymme, så mycket takrymd, att jag inte längre kan gå vilse.
Det är min skog, som skövlas. Det är murkna stammar och bråddjupa kärr. Det är ett kompakt jävla fuktigt mörker som vi sågar ner. Jag kan stå mitt i. Det finns utrymme. Det finns syre.
Det kan lika gärna gå tusen år, just nu. Jag hatar och jag älskar på samma gång. Jag lever och död varje sekund så här.
Musiken är tom. Fotografierna är tomma. Dofterna är fulla som ägg, men de sveper iväg på ett obstinat vis varje gång jag finner dem. Fotspår försvinner, så även de som satts mentalt.
Jag hade önskat något utanför ett simpelt återförenande. Jag hade önskat dig som en lång skugga, som sakta rullade in här. Livrädd för hur jag kan köra allting ner i botten, när vi möts på fel koordinater, önskar jag dig starkare och mer övernaturlig än du egentligen är - önskar jag dig som en magiker. Du lyfter mig i dina armar, du sätter ditt finger mot mina läppar och ur din hela kropp strömmar just de melodier som fattas mig. Du bär mig hela vägen och du ser in i mina ögon. Du trollar bort alla människor runt omkring, du trollar bort alla mina rädslor. Du tar varje steg med bravur och du gör det rätt. Du gör allting rätt.
När det i själva verket är jag som lyckas trolla bort mig själv ur varje sekund av verklighet. Jag sitter någonannanstans, under en säng på ett dammigt golv, tillsammans med alla svarta kryp från helvetet.
Du kommer göra allt det där. Jag kommer spotta på dig. Jag vet det så jävla väl.
Och det får inte hända. Det får inte hända så till den milda grad att jag är beredd att kasta mig framför E6:an.
Jag lärde mig aldrig hur man stoppar mig. Det är så simpelt.
Här ekar hennes varje steg mot det billiga stenplattegolvet. Här kan hon kosta på sig att gå sådär behagligt fort och svepande, utan att riskera att stöta in i en enda människa, trots att här är så överfullt av folk att de krockar med varandra. Här har hon druckit sig medvetslös, här har hon spytt och pissat, här har hon grinat och spottat. Här har hon fått sitt livs första kyss. Här har hon sparkat på sin stackars ven som redan låg ner, mot bättre vetande. Här har hon svamlat runt och tjuvrökt andras cigaretter. Här har hon gamblat fram buss efter buss som rent söndagsnöje. Här har hon smitit in bakom kulisserna med några flirtiga blickar och falska passerkort. Här har hon stått och skakat i sin undernärda kropp, här har hon blivit omhuldad av den där vännen som alldeles nyss låg ner i stengolvets smuts och blev skrattad åt.
Här har hon tjänat sitt livs första osmutsiga lön. Här är en plats som blivit så spottad och svuren åt, att den fått något mer än bara en futtig nostalgitripp inuti henne. Den har liksom vuxit sig större. Det är en av de platser hon älskar mest i sin stad. Hon delar den med tiotusentals varje dag.
Stegen är lätta när hon går därifrån. Hon råkar trampa någon på tårna, hon ser inte riktigt vem det är, men hon hör ett ilsket fräsande bakom sig. Det berör henne inte nämnvärt, för hon vet att det inte var hon som trampade. Det är omöjligt här inne. Hon kan varje vinkel och vrå, hon kan gå genom väggarna här.
Tårna måste ha varit ömma redan innan, konstaterar hon. Kanske hade någon en dålig dag. Om fräsandet hade kommit lite mer direkt så hade hon inte tvekat att gå tillbaka och säga förlåt, kanske dela ut en liten kram och ett leende. Men spottloskan kom bakom hennes rygg, den kom från någon som till varje pris ville få fram sitt budskap anonymt.
Utanför går solen ner och hon är jävligt ensam ikväll. Hon har en brinnande lust att promenera över bron hela vägen hem, men ölen gör sig påmind i mellangärdet.
När hon kommit hem, har spottloskan från de ömma tårna försvunnit, spårlöst.
Hon sätter sig ner för att skriva, fastän att det är mitt på dagen. Fastän att hon inte tagit tag i ett enda av dagens alla måsten än, så sätter hon sig ner och skiter i allt samtidigt som hon fattar pennan. Det har blivit något utav ett återkommande tema, det här med att skita i allt. Hon intalar sig själv att hon har disciplin och att hon är effektiv i alla sina göromål. Hon är en rationell person, en duktig. Hon gör rätt. Egentligen går större delen av de flesta dagar åt att skita i allt, ännu en gång.
Det kommer inte att vara legitimt att gå och lägga sig förrän om cirka tolv timmar. Siffran hägrar som ett tungt, oövervinnligt rättsmål. Fastän att tolv timmar egentligen inte är något alls i långa loppet. Hon har lärt sig, noga, att allt egentligen är ingenting i långa loppet. Det är en lugnande tanke, för det mesta.
Det finns dessutom så fantastiskt mycket att göra under tolv timmar. Nästan för mycket. Nästan så mycket att hon kanske inte kommer att hinna med. Till exempel så har hon ju gott om tid till att återuppta träningen igen, efter den där envisa lunginflammationen som stal hela hennes kondition och motivation. Sedan kan hon fördriva ett par två, tre stabila timmar framför hallspegeln. Där finns alltid så mycket att prata om. Det finns arbeten att söka, det finns dammiga ytor att torka av, det finns imbecilla tanter på Facket att ringa, det finns räkningar att betala, det finns fondsparande att se över och det finns drömmar om företagsamhet och nyskapande. Om att hitta sig själv.
Men mest av allt finns det en säng. I sängen två täcken. Dem kan hon dra över huvudet, det är hon skitduktig på. Och då finns ingenting, för en liten, liten stund. Då finns hon inte ens själv.
Vad gör du? Vad tänker du på just nu?
Vilka tankar rusade genom dig när du tog alla dina saker och stängde dörren bakom dig?
Vem är du egentligen? Vad är vi?
Sitter du framför din dator? Vad tittar du på? Är du på din nya, fina arbetsplats?
Varför tog du inte med allt när du ändå skulle gå? Vad betyder det som du lämnade hos mig, inuti mig, fastsytt i mitt hjärta?
Vad vill du att jag gör med det som återstår nu?
Lever du?
Jag vill måla något.
Jag vill ta fram färger och penslar och mitt randiga glas med vatten bredvid rödvinsglaset med den alldeles för stora kupan. Och måla.
Jag har prövat att gå tiotusen steg i djupsnö.
Jag har prövat att skriva fyratusen ord i ännu ett worddokument.
Jag har prövat att skrubba kroppen ren.
Nu skall jag pröva att måla något, kanske kan det läka?
Det känns som att mitt huvud är helt bedövat av kylan. Varenda försök till en konstruktiv tanke slutar i ett grötigt mummel mellan mellan pannben och storhjärna. Inte en enda vettig impuls når fram. Och jag försöker fundera ut hur man bäst börjar prata med någon.
Hur inleder man det som skall bli en omstart utan att det blir slutet? Lättast är, som alltid, att inte ens försöka. Stanna kvar i sin melankoli och sin gråzon till vardag, för där vet man i alla fall hur varje snedsteg känns. Man vet smaken av framgång och man vet hur man parerar ett-steg-framåt-två-tillbaka.
Jag hade velat säga
Det här är inte att försöka, det här är inte att vilja.
Det här är att ta för givet, något som aldrig ens fått en chans att vara.
Det här är att sticka huvudet i sanden, det här är ignorans i sin ädlaste form.
För vi är vuxna människor, du och jag. Hur klyschigt och ytligt det än låter.
Det är den här chansen som ges, det finns inga manualer eller tidsfrister.
Det finns snart inte mer tid. Det finns snart inget mer tålamod.
Hur skall jag kunna svära på att det blir enkelt?
Hur ska jag vara din hjälp, mot elaka händer, bakom min rygg?
---
Hur inleder man det där samtalet? Hur säger man allt det svåra, när det är det enkla som ligger i vägen?
Jag minns kastrullen som fick stå framme hela julen, på spisen, längst in mot väggen. Du sköljde ur den med lite varmt vatten mellan varje gång. Det var onödigt att diska, den skulle ju ändå värmas på strax igen, när du druckit ur ditt lilla glas.
Det blev en mörkröd beläggning i botten till slut. En mörk beläggning i vår minsta kastrull, den från IKEA. Den som vi köpte tillsammans, där i början, när det var så mycket vi behövde. Då när vi var på IKEA ofta. Jag tyckte mycket om de där turerna till IKEA.
Och jag minns saftglasen. Då när vi ätit klart och jag diskat. När det blev kväll och vi kurade skymning, som du brukade säga. När läxor var klara och kvällen låg orörd framför oss. Du brukade sitta framför din dator, som gick så långsamt att man fick nervösa ryckningar av att behöva använda den. Du hade alltid ett glasunderlägg på skrivbordet och på glasunderlägget ett saftglas. Jag brukade ta de stora latteglasen när jag drack saft. Men du tog alltid de lite mindre, de som vi köpt tillsammans på IKEA, och jag undrade alltid varför du inte tog ett större. Jag borde vara tacksam idag, för att du inte använde de stora.
Till maten drack du alltid vatten. Du drack mineralvatten i mängder. Ändå kunde du inte hålla i besticken, ändå kunde du inte alltid träffa munnen när gaffeln skulle in. Jag minns det säregna slamret från metallbesticken - som du och jag köpte på IKEA - mot ditt vitblåa porslin. Smällen från ett misslyckat försök att greppa en tunn liten kniv och en tunn liten gaffel. Du drack alltid mineralvatten. Det försvårade för mig.
Det försvårade såpass att det alltid var tyst vid matbordet. Det var en såkallad bedövande tystnad. Den känner alla till. Vår tystnad var bedövad även neurologiskt.
Och jag minns dina andningsuppehåll. Du somnade alltid före mig, stängde din sovrumsdörr och skojade med mig i dörrspringan, lekte tittut med mig, fastän jag var stor, sjutton år. Jag skrattade åt dig och du kastade en slängkyss innan du stängde dörren helt. Jag satt framför teven till in på småtimmarna. Lät program efter program överösta dig. När jag slog av teven stod jag i badrummet i tjugo minuter och spolade med vattnet, för att tystnaden inte skulle ta mig riktigt än.
Fastän jag stängde min dörr hårt och tätt, så hördes du igenom. Jag räknade varje andetag, varje snarkning, varje mumlande. När första uppehållet kom, blundade jag. Så hårt jag kunde. Slog av hörsel och slog på sömn.
Det är behaglig insikt som når henne mellan foton och nygamla historier. Det är omöjligt att undvika att skratta, ibland så magen knyter sig. Inte skratta åt, utan skratta med. Hon ser vilken oerhörd effekt det har. Hennes skratt verkar helande, på något vis. Och det är då den fantastiska insikten alltså når fram - den om toppar och dalar, om kurvor.
Det är något vackert i att glädjen är lika intensiv som sorgen, och att det ibland inte verkar finnas något mellanting. Det är nästan ännu vackrare att få känna sig intensiv, sådär som det alltid verkar vara hos det vackra folket. Hon njuter fullt ut av sin nyvunna kunskap. Plötsligt känns det stormande grälet för några dagar sedan, mest bara värdefullt och som ett bevismaterial. Beviset på att precis så trasigt som allt var då - precis lika helt är allt nu. Och att den ekvationen hade varit omöjlig om ingen äkthet hade funnits i känslostormarna.
Hon tycker distansen är nyttig. Hon tycker närheten är en nödvändighet, men också en mätsticka på topparnas höjd och dalarnas djup. Jo, det är helt klart något vackert över det hela.
Det är mjukhet i luften den kvällen. Det är inte svårt att öppna upp för sådana samtalsämnen som annars är tabu, som alltid annars får agera skolexempel på automatiska dörröppnare till helveteskvällar. Men nu är det fotoalbum efter fotoalbum som öppnar dörrarna, och där bakom finns bara mer mjukhet. Hon får höra historier om för ett, två, tre, fem år sedan. Hon får kika in bakom kulisserna och hon är mer harmonisk än på länge.
Den natten somnar de vid fotändan av sängen, på varandras ömmande vänsterarmar som viskar om ett annalkande månadsskifte på andra sidan jordklotet. Och de sover mycket gott.
