Om att komma hem

Kan du trolla bort natten?
Kan du ta bort doften av igår?
Kan du hålla om mig?
Kan du hålla om mig, villkorslöst, så länge som det krävs?

Om handlingsförlamning

Varför vara här och nu när man kan vara någonannanstans?
Varför känna efter när man kan lägga locket på?
Varför tänka efter före när man kan slippa tänka alls?

Varför ta ansvar för sig själv när man kan skylla på allt och alla andra?
Varför respektera sina gränser när man väl listat ut hur man suddar ut dem?

Varför göra aktiva val när man kan avsäga sig allt ansvar?

Om valfrihet

Sterila rum med steril belysning i mitten av en steril korridor med sterila kompresser på mig.
Du skulle hålla min hand, du skulle besvara alla mina frågor, du skulle upprätthålla världens ordning när min egen rasade samman.

Hade du gjort det - inte bara försökt - så hade i dag tett sig annorlunda. Och sterila rum och steril belysning och korridorerna och bårarna och skyddspappret och tavlorna på väggarna. Hade spelat en annan roll. En biroll.

Nålar. Knivar, nej, skalpeller. Peanger. Pincetter. Stål. Glidgel, salva, vaselin. Iskalla händer, kanyler, sternum. Dränage.
Du skulle slutat presentera mig för, du skulle slutat uppdatera. Du skulle ju bara hålla min hand.

Och hade du bara gjort det, hade jag vågat höra på när jag tilltalas idag. Hade du gjort det, hade jag haft nytta av FASS idag.

Receptionsdiskar, nummerlappar, sociala koder, väntrum, linoleumgolv, hissdofter. Rutiner, steg ett, steg två, steg tre, steg bryta ihop. Diagnoser, vener och artärer, smärtstillande, invalidiserande.
Naken, grå gud och gråa ögon och grått hår och gråa vener som inte längre vill samarbeta. Och grå andedräkt som längtar efter att få dö och gråa tankar och ett grått leende.

Du skulle inte le mitt i ditt livlösa tillstånd. Du skulle inte radat upp alla dina burkar med tillhörande bipacksedlar för mig att lära läsa, lära räkna, lära mäta.


Men det gjorde du.
Och nu har jag alla dina svar.
Nu saknar du alla mina frågor.

Om val och valfrihet

Om det hade funnits något annat att göra, så hade vi kanske inte gjort såsom vi gör.

Vi måste vakna och vi måste prestera. Vi måste ligga på och sträva hårt. Strävan får vi aldrig glömma.
Vi måste hålla lågan vid liv och vi måste tolka varje motgång som ett tecken på hur än mer eftersträvansvärd vår vilja är. Nya, friska tag.

Vi hade aldrig fastnat i dåliga vanor om där bara hade funnits en riktigt, jävla stark ambition, eller hur?

Om det hade funnits alternativ.

Vi vet att det finns alternativ. Vi vet att saker och ting inte bara råkar bli. Vi vet att där finns något mer avgörande än en yttre makt, att säga åt oss hur vårt nästa drag kommer att se ut.

Den fria viljan, kallas det.

Och vi har en fri vilja. Vi har drömmar.
Vi har ambitioner och vi har mål i sikte och vi har utstakade vägar att följa. Vi har kartor och kompasser, riktlinjer och nya, friska tag. Vi har pengar och hälsa och fina bilder från barndomen. Vi har allt det vita, friska, starka.

Vi har alla odds på vår sida.

Vi har våra val.
Vi gör våra val.
Och vi skyller i vanlig ordning på den där högre, lätt diffusa makten.

Spindelnät

Så sprider sig doften av härdsmälta återigen över väggar, golv och tak.
Rummen fylls av tät, grå rök och det blir vackra trådar av allt som just vittrat sönder.

Jag tänker att jag kan förklara. Att jag kan tala klarspråk.
Det är en lögn, i vanlig ordning. Samtidigt ligger det något där i.
Jag har alla förklaringar. Jag har så mycket som jag vill säga.
Det är bara det att jag aldrig öppnar käften.

Kanske går jag inte ens upp i morgon.
(fast, jag gör ju alltid det, ändå)
Det kan liksom göra detsamma.
Det spelar mindre roll hur mycket dom väntar på mig.
Det gör lika förbannat ont ändå.
Och lik förbannat
steppar jag in med ett leende
ändå.

Om att fördriva tid

Ni avlöser varandra och ni fyller alla samma syfte.
Ni fyller varandras syften.
Ni fyller mig.

Och ni fyller nätterna med mening.
Ni fyller mina fylleslag mot nätterna med syfte.
Ni fyller upp tomrummet.

Ni blir mina trollstavar.
Och som ni fyller upp mig.
Som ni trollar.
Med tid och rum och sinne.

Ni fixar fram allt glitter och kaniner flyger ur era hattar.

Men så sveper ni er cape runt er.
Försvinner med nattmörkret.

Mina tankar är så klara nu, alla frågetecken slätas ut; när bomben faller

Jag läser sådant jag skrev för ett år sedan, för två år sedan, för tre, för fyra, för sju.
Jag läser och jag bläddrar mig genom alla foton som kompletterar allt jag skrivit.

Jag lyssnar på musik som ramade in all de där åren.

Jag försöker inte ta mig tillbaka. Jag söker ingen nostalgi.
Jag letar inga svar ikväll.

Jag bara gör, nästan som på rutin. För att jag vet att det dämpar ångesten av i dag, av nu. Jag vet att all misär av igår som jag så omsorgsfullt har bevarat, är den mest effektiva medicinen mot tanken på morgondagens snubbeltrådar.

Jag tänker på allt, det gör jag ändå, dygnet runt. Men såhär, placerad mitt i mina kletiga minneskavalkader, kan tanken löpa fritt. Jag kopplar loss mig själv från varje ord jag skrivit, varje foto jag publicerat, varje musikslinga jag omhuldats av. Jag ställer mig två steg utanför och bara betraktar. Och det är då som alla de där tankarna kan få avlösa varandra, utan att bita sig fast och fräta sönder.

För några minuter är det behagligt. För en liten stund bedövar det.
För en liten timma trollar det bort oron inför morgondagen, inför nästa steg, nästa epok.

Det är så jag skapar förmågan att vara här och nu.

Kan jag hjälpa var jag kommer ifrån?

Där fanns famnar fyllda av värme, desperata att få hålla om.
Där fanns söndersupna ögon, oförmögna att uttrycka en enda klar tanke, men som - i all sin desperation - höll om det lilla som fanns kvar.

Lilla, lilla barnet. Och alla dina fel och alla dina kval och alla dina vägval. Och lilla, lilla du. Fy fan vad du var stark.

Jag håller dig i mina armar nu.

Tio år försent, håller jag dig, så som du önskade då.

Som du önskade. Som du önskade, men aldrig kunde få. Och du är inte att klandra för alla utsträckta händer du valde att aldrig fatta.

Allting brann då. Allting var alltid frätande. Det bevisade sig så skickligt mer än en gång och det har du att skriva på ditt CV. Du kommer aldrig att vara den skyldige och det lovar jag dig.

Det spelar ingen roll hur mycket försonande ord dom öser över dig, du kommer aldrig att behöva bära hundhuvudet. Varje fel du gjort och varje kval och vart och ett av alla dina val är berättigade i dag.



Men nu är du inte lilla, lilla barnet.
Nu vill du ställa dig upp och se någon enda jävel i ögonen och få säga rakt ut att det gick åt fan.
Och att; kanske var det ditt fel ändå.

Nu finns inga värmefamnar.
Du trollade bort illusionen av dem i ren självbevarelsedrift.
Och kanske, gjorde du det på pin kiv.

Och i takt med att tiden går så trollar du också bort allt den bar med sig. Du gör det för att kunna vara här och nu.
Och ju mer du trollar, desto mer dödlig blir du.
Inga ögon ser på dig nu, utom dina egna.
Och de ser, de ser dig från bron vid Dag Hammarskjöldsleden och de ser från Bäckeliden och de ser dig från toppen av Vattentornet och de ser från Tjörnbrons fäste och de ser från Eriksbergskranen. Faktum är att de fortsätter att glo från varje given knutpunkt.

Och allt de ser är just detsamma, tragiskt nog.
Du var lilla, lilla. Så rättfärdigad.
Och så smutsade du ner dig.
Varför gjorde du så?

Och allting är som förut

Syretillförseln försvinner redan vid Järntorget och det var inte inräknat i kalkylen.
Det är tjugofem minuters väntan och det var verkligen inte förväntat.
Det är en halv plusgrad ute men jag känner av feberhetta.
Det känns så, när man står handfallen i väntan på något som inte finns.

Det tar tretusen år att nå hemmagatan.
Det går på tre röda.
Och jag vet inte var jag bor, jag vet inte min portkod, jag vet inte hur man andas.
Jag slår mig själv på käften, för det här är mitt och enbart mitt eget fel.

Jag hade aldrig valt några omvägar om det inte vore för mig.
Jag hade aldrig tappat bort allt det viktiga om det inte vore för mig.
Jag hade aldrig glömt min portkod om det inte vore
för mig.

Jag gör ett medvetet val när jag slår på
what have the demons done
with the luminous light
that once shined from your eyes

Och i takt med att volymen stiger
minskar mitt syreupptag.

Jag får panik. Jag erkänner det.
Jag får panik när jag ser och tvingas förstå, tvingas försonas.

Där är parkett och doften av sterilskrubbat. Där är tomt och iskallt och kolsvart. Där är längtan. Där är alldeles
för mycket som viskar om i morgon. Där är stanken från vad vi kallar fåfänga flyktförsök.

I mellanrummet finns ett litet något. Och det är just i sin ordning;

Men, snälla, söta, rara, lilla du; det kommer inte komma någon till din undsättning förrän du lyfter fingret,
böjer dina knän,
kuvar din nacke
och ber.