Och så faller

Jag väljer att göra det här nu, ett dygn i förväg, som för att rädda mig själv från morgdondagen. Jag vill slippa skrapa upp bitarna efter mig, ännu en gång. Även fast jag vet att jag kommer göra det, likväl, imorgon, såhärdags. Och det kommer vara precis lika jävla heroiskt som alla tidigare år.

Och så faller ännu en tår, brukar jag tänka. Och så faller ännu en tår. Det passerar ett år. Jag inledde det i ett fuktgrått januari, någonstans mellan en bögklubb och ett näste på top floor. Till min allra käraste, allra mest älskade, allra närmaste, allra systerligaste fräste jag, vill jag minnas. Hon var alldeles för full, igen. Det var precis ett sådant ultimatum som vissa säger att det är, att avsluta ett år och inleda ett nytt. På fotona ler vi hysteriskt vackert och pussar på varandra, allihopa. Det skiner förrädiskt av våran fasad.

Och i februari någon gång tror jag att jag på allvar började bli rädd för allting. Jag blev fastanställd och började utbilda mig. Och OH vad alla log och strålade. Så satans mycket fasader. Jag log. Bäst så.

Det blev pauser och konflikter och rasande svartsjuka och illa dolda hemligheter och svek, svek, svek. Och lagom till slutet av mars fann vi slutet på oss. Det bara låg där framför oss, uppdukat och fint. Tysta tog vi för oss och bara två veckor senare var precis allting överstruket och bortglömt. Det fanns aldrig utrymme för nostalgi och det fanns aldrig utrymme för känslor. Det är jag hemskt tacksam för idag. Men där och då var det bara iskallt.

Och så mötte jag en liten person, som egentligen var en stor person, en enorm person. Så stor att han knappt fick plats inuti mig. Ändå fastnade han, bet sig fast, och jag klängde vid honom. Groda efter groda flög ur min mun och han fick mig att tala om det

som varit förbjudet att tala om

under så många, många år.

Och min allra käraste, allra mest älskade, allra närmaste, allra systerligaste sa ingenting. Hon bara log sådär avväpnande och vackert, som hon alltid gjorde. Log och vände blicken mot fötterna.

När jag fyllde 21 år tog jag tag i en hel hop av mina rädslor och gjorde så mycket rätt och så satans mycket fel. I födelsedagspresent fick jag rysningar av välbehag längs hela kroppen av en person och ett stycke falsk kärlek i en tjock svart ram av en annan. Jag älskade den gåvan. Jag trodde på den. Jag litade. Men hon sa mest ingenting. Ingenting mer än ett tyst Siesta!

Och vi packade ner oss själva i två små askar, fraktade dessa till Hässleholm och sa återigen ingenting. Vi sa aldrig A och vi sa aldrig B. Vi drack oss ärliga, men fortsatte kräkas upp ljug efter ljug. Runt oss och över alla andra. Och så log vi. Hon såg ner i marken. När vi återkom till Göteborg C, så grät hon. Hon grät så hon skakade och jag fick aldrig veta, inte förrän långt senare. Men hon kunde inte tala om det för mig då. Hon talade om ett tält. Det handlade aldrig om något tält. Och för mig handlad livet enbart om två små siffror. Som aldrig blev tillräckligt små.

När juni kom, så kom värmen. Och i samma takt som kläderna krympte, så mörknade himlen över min arbetsplats. Men det fick jag aldrig se, det fick jag aldrig få veta. Det skulle fälla mig först efteråt, när det blivit försent. Juni var extremt varmt. Jag töcknade. Och varje, satans, kväll, frågade jag mig själv var i helvete jag var. Och varje morgon. Ihoptvingad med en bekant, ihoptvingad och samtidigt så hårt bortstött att jag gick sönder i tusentals bitar, varenda dag. Och hon, min allra käraste, min allra mest älskade, min allra närmaste, min allra systerligaste, fnittrade och sa att han var söt, den där som flyttat in, som åt från mitt bord, som gick över mina golv, som satt i mina möbler, som såg på mig och spottade.

I samma sekund som juni blev juli, så stannade precis alltid upp. Och det stod absolut blick stilla i 30 dagar. Under tiden hann jag resa till solens land och jag hann möta min mamma i en annan värld, bland nya ord och ny frustration. Jag hann besluta mig för att helt och hållet släppa in en man i mitt liv, som jag upptäckt

att jag

älskar

I augusti fanns ingenting kvar. Det som stått så väldigt stilla hade flutit iväg någon natt, när jag sovit extra tungt. Då när jag släppte på kontrollen. Och Illusionen av att allting var precis som förut, den höll i sig i två månader. Två månader som förflöt extremt långsamt. Min allra käraste, allra mest älskade, allra närmaste, allra systerligaste fyllde 21 år och jag var inte hos henne, precis som hon aldrig var hos mig när jag fyllde år. Och så helt plötsligt öppnade hon den där lilla munnen, som alltid log så sött annars, hon lyfte aldrig blicken från marken, och egentligen öppnade hon aldrig munnen, men hon satte sina ord på permanent pränt och så sa hon "Hejdå!" och så sa hon "Vi ses aldrig mer!" och så sa hon "Hejdå!". Och så sa hon inget mer.

Det var först i oktober som verkligheten trängde sig in mellan mig och min illusion av att allting fanns kvar. För då var det några fler som sa "Hejdå!" och "Vi ses aldrig mer igen!" och plötsligt stod jag på andra sidan världen och strax efter det stod jag på randen till världens ände. Och allt jag kunde göra var. Ingenting.

Flytta och städa och skrubba och tvätta och packa och köpa köpa köpa tusen nya saker och darra och skaka och säga "Hejdå!" till en till och inse. Inse så mycket värdefullt. Inse att kontroll är en illusion. Och människor är inte för evigt. Och om man bara blundar tillräckligt hårt, så kan man få verkligheten att försvinna, ett litet, litet ögonblick.

December. Och jag har inga hjältar kvar. Jag har inte ens mig själv kvar, även om jag aldrig varit en hjälte. Jag kan lova och svära, dyrt och heligt, att jag hade en vision om december 2009. Och så långt ifrån den visionen som jag är nu, så långt kan man inte ens komma. Det är omöjligt.

Men det blev så. Jag gjorde så.

Och så faller ännu en tår.

Nu vill jag blunda.

Illusioner

Jag drömde i natt. Det var så ytterst verkligt att jag vaknade alldeles lugn inuti. Alldeles tillfreds, allt var som det skulle. Allt var på riktigt igen. Allt var precis så, som det var den där minuten innan allting upphörde att vara.

Jag minns inte ens min dröm medan jag går upp, klär på mig. Jag har bara känslan kvar, den fyller upp hela mig, jag översvämmas. Det är först när iskylan där ute slår över mig, när solens strålar börjar kampen upp över takåsarna, som varenda bildruta från natten återkommer. Illusionen spricker och sprider ett romantiskt sken över isgatan där jag snubblar hela vägen hem. Återstår gör endast sörja och sorg. Och det har det gjort under ganska lång tid nu, men ändå blir det ett lika smärtsamt uppvaknande varje gång den där satans vackra illusionen imploderar.

När jag tillåter fragmenten från natten att återkomma några timmar senare, så har jag redan stålsatt mig. Det är inget annat än en löjlig filmsnutt. Illusionen kan aldrig mer bli så verklig.

Och jag får en filmsnutt av pappa i julklapp. Jag själv pryder omslaget, tillsammans med ännu en magiker i raden. På bordet mellan oss står spelkorten i lågor och sprider ett mjukgult sken över mitt ansikte. Det var en fin kväll, vill jag minnas, och nu kan jag återuppleva den igen, om jag vill. Och jag minns också, mitt ansikte från den kvällen. Jag minns också, maj 2009. Jag minns min värld. Det gör för ont att titta på det där omslaget.

Godmorgon världen.
Måndag.

Nya tider

Nu sitter du på andra sidan av min skärm, men du vet ingenting ännu. Vi sitter båda två på andra sidan av mina tårar. Nedräkningen har stannat på 280 000-någonting, jag ber dig om hjälp.

Det är ett steg mot nya tider. Att inte låta katastrofen från förut mörka mina chanser just nu. I klarspråk: jag behöver inte vara rädd för dig.

Det har gått några dagar. Jul. Så påhittat, egentligen. Så storvulet och kletigt. Helst skall all kärlek och omsorg komma på en och samma gång, inom loppet av de 24 timmarna man har på sig, den 24:e december. Helst inslaget i riktigt exklusivt papper och äkta sidenband runt om. Nästintill perverst. Och helst ska de man trodde man slutat älska, droppa någon slags bomb ett par dagar innan, så att hela ens flitigt uppallade värld fullkomligt rasar igen och man inser att man inte alls slutat älska. Så att man har något att pilla med under helgdagarna. Så att man slipper sömn. Så att man dräneras.

Jag. Jag, jag, jag.
Nu: spotify till min nya dator.

Sjustake

Vi skriver den tjugotredje december tvåtusennio och tillflykten tas till Moderskeppet. Kanske för första gångerna någonsin.

Det kryper över mina fötter, det kryper bland mina saker, det kryper under mitt täcke, det kryper runt, runt mina ben. Jag kräks inte, jag skriker inte, jag kallsvettas försiktigt och mosar. Med fötter, med händer, med fingrar och tår. Med munnen snart.

Lämna mig ifred, skräm mig inte såhär. Jag gör allt jag förmår, till och med mer än så. Jag hittar ingen väg ut härifrån.

Men nu är det högtid och glöggtid och lyckligt samkväm. Nu skall vi äta och älska varandra mer än vanligt. Vi skall rimma och skratta och klistra ihop allt som vi trasat sönder. Och tänk och jag inte orkar med den här kvällen? Tänk om jag rasar? Samlar du ihop mig då?

Jag har bäddat sängen, jag har tvättat håret, jag har diskat disken, jag har slängt soporna. Jag har skrivit ner allt som behöver skrivas ner. Det känns väldigt, väldigt tydligt att det är något som fattas. En väsentlig pusselbit som jag lyckats tappa bort. Den som stavas innehåll.

Ring igen, snälla du. Ring en gång till, ge mig ett nytt försök. Jag tappar den där pusselbiten varje gång du pratar med mig, vet du det?

Paus

Just nu, just här, känns det som att hela världen står stilla. Som att inget jävla ting spelar någon som helst jävla roll. Det är ingen uppmuntrande tanke, att världen står stilla.

Jag börjar bli seriöst orolig. Kan se klart och tydligt in i framtiden att även denna gång så kommer mina nya, högst påtvingade men numer accepterade, rutiner brytas - alla på samma gång. Och den här gången kommer jag tvingas att hantera det. Utan genvägar. Det där jag sökte kommer inte att bli mitt, jag känner det tydligt nu. Det där jag sökte hos dig, kommer aldrig att komma, det är övertydligt. Det C har hjälpt mig med kommer ligga i mina egna händer snart. Men, snälla, lämna mig inte.
(Jag vill inte skiljas från dig, inte egentligen. Ändå är det en tanke som snurrar allt fortare nuförtiden. En enkel utväg när det blir för svårt. Det är ett smärtsamt tecken på uppgivenhet.)

---

När någon annans post dimper ner i ens brevlåda, vecka efter vecka, betyder det att man håller på att förlora hela sitt egenvärde då?

Jag är fullkomligt lost idag. Vill krypa in i den där mammafamnen från när man var liten. Låtsas som om vi aldrig mötts, innan allt tar slut...

Sleepwalker

Jag somnade fem timmar för sent, vaknade alldeles för många gånger efter det. När klockan ringde hade utmattningen försvunnit. Jag var enbart stel, öm och kall. Törstig efter det fruktansvärda munsköljet igår.

Vad är det? Varför inte sova? Det är ungefär det sista jag behöver just nu. Virriga, strukturlösa nätter. Frustrationen över att missa allting. Frustrationen över hetta och kyla. ensamhet.

Du viskar om en hemlighet, i sömnen. Du ler retsamt, i sömnen. Jag betraktar dig med vördnad. Som om du skulle gå sönder om jag såg på dig för hastigt och vårdslöst. När du vrider dig igen, glider jag in på någons blogg och flummar bort.

Suck.

Mute

It's late in the night, dancing is done
the music has died, you're ready to run

but you don't have a clue, this party hasn't ended yet
not for me and you, now you're just pretending

you're hiding from yourself,
yes you are, yes you are
like golden rays of sun in the cloud

we're meant to be one, I know we are
if I am the sky, then you are my star


För jag har inga egna ord, det är iskallt här och jag är livrädd att jag kommer dö inatt.
Bara för att jag lyssnade på ännu en låt som jag tillåtit bli ett monster, som jag skänkt alla redskap och alla nycklar.

Jag hade velat ha egna ord inatt.

Välkommen

Och jag måste få visa dig allting nu. I min iver snubblar jag på varje stavelse och tappar tråden, men du ler ändå, du ler och lyssnar och ser mig rakt in i ögonen. När det blir tyst flackar jag med blicken och benen börjar darra, letar efter osäkerheten i luften mellan oss. Den tycks tyna bort, så försiktigt att jag knappt märker.

Och jag måste få säga jag älskar dig så mycket nu. Det får mig att rodna, gör mig tre år gammal igen. Placerar mig just där, mitt i din handflata, där jag är som mest sårbar. Men du ler ändå. Du ler och du lyssnar och du ser mig rakt in i ögonen.

Och jag måste få älska dig nu. Jag måste få lov att hålla din hand. Jag måste få lov att se dig på avstånd och längta efter dig. Jag måste få lov att älska dig. Och jag måste få veta, varje dag, varje stund, hur mycket du älskar mig tillbaka. Hur välkommen till den här världen jag är.

Och jag tror du ser rakt in i mig nu. Jag tror du kan skala av mig alla murar, försiktigt, för du bär precision i dina fingrar nu. Du vet inte att du kan och du vet inte att du får. Men jag tror du ser rakt in i mig nu.

Det är tio minusgrader ute idag. Det är tvärdrag från mitt fönster mot din kropp, som en gång trasades sönder under mina fötter och händer. Men när du kramar mig och jag kramar dig tillbaka, blir det tusen grader varmt. Precis så varmt som den där gången, när jag var så välkommen till den här världen.

Någon annans språk

Klockan 07.30. Det känns - inget alls. Jag väntar, vrider mig ett varv, söker känslan. Ingenting. Stiger upp, sorterar tvätten, kör igång första maskinen. Återvänder till sängens värme, som dunstat och lämnat två täcken uppuffade med iskall luft. Tar med mig gårdagens tidning och söker känslan igen, innan jag slår upp första sidan. Fortfarande ingenting.

Klockan 08.50. Tömmer första maskinen, hänger upp, återvänder till den nyss så varma sängen som återigen blivit iskall. Söker - bingo. Där kommer det, våldsamt och ohämmat, rent av elakt, rakt över mig. Klöser på något, somnar, kraftigt illamående efter två muggar kaffe.

Klockan 11.00. Det ringer. Jag svarar inte. När det ringer för femte gången lämnar jag sängen och rummet, men har ingenstans att fly. Svarar på sjätte försöket. Blir informerad om att det inte är någon idé att prata med mig om jag inte har något att säga.

Klockan 11.30. Återvinning, cigg.

Klockan 12.00. Tar upp det sista från tvättstugan, lämnar tillbaka nycklarna.

Klockan 13.00. På med dator och Shock Value II, monterar ben på möbeln, våttorkar allt, dammsuger.

Klockan 14.26. Tvingar i mig något att äta, bäddar sängen, duschar, återvänder till datorn, söker girigt och perverst efter den knockande känslan igen. Som om jag inte fick nog förut.

Jag strider skoningslöst mot förnuft och känsla, för att inte ringa, inte smsa, inte gå ut dit. Det här var enbart för min skull. Keep on floating.

Vår tid?

Plötsligt sitter jag framför min dator igen. Så plötsligt har jag försvunnit från jordens yta. Från värmen hos någon annan, från lugnet i en annans famn.

Sitter. Ids inte ens se på skärmen, stirrar bredvid. Noterar en repa på bordet och ytterligare en tår faller ynkligt. Jag blir förbannad inuti, men rör inte en min.

Kommer inte komma hit, kommer inte ringa mig, kommer inte säga något, kommer inte OCH JAG KOMMER ALDRIG MER TA ITU MED DET HÄR. JAG VÄGRAR ATT EN ENDA GÅNG TILL STÄLLA MIG UPP, SAMLA MIG OCH SÄGA RÄTT SAKER, REDA UT RÄTT KNUTAR, FÖRSÖKA FÖRSTÅ, FÖRSÖKA LÄKA.

du får be om ursäkt imorgon
Säger du och vänder blicken bort från mig. Du pryglar mig ner och förbi det iskalla golvet. Ut i minusgraderna och de aldrig så söta snöflingorna. Utan ett ord. Utan en blick. Utan ens en gest.

We're running out of time cause I'm losing my mind

Jag byter plats på möblerna igen, byter plats på ångest och glädje, byter plats på tankar. Glömmer byta kläder. Men det gör ingenting just idag.

Jag byter plats på alla luckorna och byter borrhuvud på skruvmejseln tusen gånger. Jag byter ut det äckliga lilla krypet i mitt badrum, mot ett övervinnande av min rädsla, mördar det (ännu en gång) och byter mitt bultande hjärta mot ytterligare en kopp kaffe.

Solljuset byts mot mörker och snöflingorna byts mot underkylt regn. Min alldeles för tunna jacka har jag fortfarande inte bytt ut. Jag byter motiv. Och målar en dinosaurie med mangaögon och tummenhänder.

Och tänker på om möglet skulle trilla ner över mig när jag somnat
om spindlarna skulle krypa in i min mage när jag sover
om silverfiskarna skulle börja äta direkt från min kropp
när jag somnat

Herr Hyresvärd hälsar att åtgärder från Saneringsbolaget inte kommer att kosta mig någonting alls. Med allra största säkerhet har Hyresvärden ett grymt bra "obegränsat-nyttjande-det-första-året-avtal" med Saneringsbolaget. Förmodligen är Hyresvärden mycket väl insatt i hur mycket han vinner på ett sådant avtal, eftersom han hyr ut Bostäder som härstammar i rakt nedstigande led från Sovjet/Baltikum.

Kvällens sista cigg nu.
Jag lever ett oerhört lyckligt lottat liv.

Självgående

Jag har gjort julkort, jag har postat julkorten innan det blev försent, jag har dammsugit, jag har moppat golven, jag har skurat mitt äckliga lilla hell till badrum, jag har pratat med anticimex lillasyster med det oerhörda påpricken företagsnamnet NoMore (...), jag har fått paket och om några dagar får jag paket igen, med fällor anpassade åt demonerna i badrumshelvetet.

Det som återstår är en timmes sömn och en halvtimmes dusch samt fika med S som äntligen kommit hem till byn. Och en liten transaktion till min käre B.

(Min ursprungliga plan för den här veckan var att måla hallen. Det kommer uppenbarligen inte att hända av sig självt. Jävligt synd.)

Kompad av Den Långa Vägen Ut Ur Helvetet

Jag somnade aldrig igår. Förmodligen eftersom jag tänkte för mycket, igen. Eller så var det på grund av den sista ciggen. Eller eventuellt avsaknaden av sällskap.

När GP damp ner på hallgolvet så började jag nästan grina. Det blev uppenbart för mig vad vissa gör uppe inpå småtimmarna, med immig blick och gråblå ringar därunder. Och det blev uppenbart att i mitt fall spelar det ändå
ingen roll.

När jag började bli kissnödig så grep paniken över silverfiskarna mig skoningslöst. Jag hade strategiskt inte släckt i varken badrummet eller i fönstret, men när jag riktade sänglampan mot det mörka hörnet mellan ljusspringan från badrumsdörren och sänggaveln, så kröp det över mitt golv. Skrek hest rakt ut. Det tog mig en kvart att identifiera krypet.
Det var ludd.

Toabesök, ytterligare några kapitel i Marilyn Mansons självbiografi och sedan nytt försök.
Jag vaknade av väckarklockan fyra timmar senare, med en sådan sprängande huvudvärk att jag hade svårt att trycka på snooze.

Blabla

Och så går ytterligare ett halvt dygn i bitter självömkan.
JAG HAR TRE TIMMAR ATT SLÅ IHJÄL
Med värdighet.

Katastrofnätter

Katastrofnätter. Vi svävar i det blå, vi svävar under månens sken. Happyland. Stoppa femkronor i mig.
När tredje ljuset brinner. Och barnskrik.

Ett stort glas cola och klarspråk här.
Jag tänker på livet. Jag tänker på hur olika liv kan se ut, hur olika liv kan te sig, vilka vändningar liv kan ta och på hur fort en livsbild kan vrängas utochin. I alla fall så som det ser ut i andras ögon. Sådant som man skämdes för igår, vågar man stå för idag. Är det bra eller är det dåligt?

Om jag en vacker dag vågar älska mig, bör jag glömma att jag en gång i tiden ville bränna sönder mig? Bör jag ta det i beaktning när jag ser tillbaka på mitt liv? Är det det som kallas ödmjukhet?

Om jag skrattar och säger till dig att du är på ett visst sätt, och du inte vill kännas vid det, inte vill att jag skall skratta - ber mig sluta - vad är det då som gör att du imorgon säger precis samma sak, själv? Inför hela världen som åskådare, med ett lättsamt skratt, säger du det du bad mig sluta säga. Har du kommit till insikt? Har jag krympt dig? Eller är det ett sätt för dig att bränna sönder dig själv på?

Mitt liv ser mer och mer olikt ut gårdagen, för var ny morgon. Det tycker jag inte alls om, samtidigt som det är fruktansvärt lockande, nästintill frestande.

Ibland känns det som att jag är en nyfödd liten människa när jag vaknar och en uråldrig person när jag skall somna, tömd på all ork och tom på nya intryck. Som att jag under ett dygns tjugofyra timmar har hunnit se och uppleva allt livet har att erbjuda. Antingen betyder det att jag lever ett extremt fattigt liv, eller så betyder det att jag äntligen börjar inse vad som är värdefullt.

Det liknar puberteten. Samtidigt så har jag aldrig värnat så mycket om mig och livet, såsom jag gör nu. Och då har jag inte varit ens i närheten av döden. Kanske är det vuxenlivet. Om det här är en pubertet så bör ju vuxenlivet vara döden. Och jag bör befinna mig i gränslandet.

Ibland får jag huvudvärk av allt man kan tänka på.

Mörka vrår

Snabbkaffe och laktosfri mellanmjölk och
förra veckans lakan
och sprakande högtalare

Jag fick någon slags abstinens.

(SATAN. Det skrämmer mig halvt ihjäl hur olika vi faktiskt är.)

Två nästintill hela dygn tillsammans, vid köksbord, med kaffekoppar, mellan lakan, mellan tevetablåer, framför varandra, längre bort än någonsin.

(Är det du eller jag som har förändrats så här? Eller är det luften vi andas?)

Granskar du mina steg som jag granskar dina? Flyger synapserna okontrollerat omkring även hos dig? Skräms du eller är det jag som skrämmer dig?

Jag vaknar ettusen gånger och undrar varför i helvete jag inte längre kan sova utan problem. Jag är tacksam för hur du smeker mig, glömmer bort hur det ser ut när det blir ljust.
I mörkret kommer vi alltid kunna gömma oss.

Gryningstid

Solen har inte ens hunnit upp än.
Det har ännu inte ljusnat.
Men det gör ingenting.

Takåsarna är mörka och detaljlösa ännu ett litet tag.
Röken ligger kvar i gathörnen.

Men det gör verkligen
ingenting.

Stoppa den här världen

Sådant som jag inte kan undvika att hinner tänka på:

det kommer aldrig att bli färdigt här
är det nu jag bestämt mig för att acceptera mig som jag är?
jag kommer aldrig mer kunna sätta mig på mitt eget golv
om jag inte får det här jobbet, då kommer jag att tappa greppet
jag är sjuk
vad var det som hände med alla relationer som förstörts?
tänk om man faktiskt kan bli färdig
allting kommer att lösa sig om jag bara börjar träna
är det här allt i livet?
jag vill vara som hon och han och hon och hon eller hon
är jag sjuk?
borde jag vara skitnöjd?
det blev en repa på det nya skåpet
borde jag säga sanningen lite oftare?
jag kommer aldrig få den relation jag önskar till min B
när jag är 28 kommer jag fortfarande att ha finnar
varför sa de åt mig att försvinna?
jag kommer att få lungcancer
vad gör jag om alla försvinner ur mitt liv?
när det här upptäcks, så kommer alla att sluta prata med mig
jag är sjuk

Och så kan det fortsätta. Timme ut och timme in. Inte alltid i inbördes ordning, vilket kan upplevas som omväxlande, nytänkande och lösningsinriktat.
Men det är ju bara en illusion.

Förväntan/skräck

Vaknar med ont i huvudet, ont i magen, ont i benen. Några stjärnor dansar fortfarande innanför ögonlocken. Käften smakar värre än kadaver.

Ser per automatik längs med lister och skarvar när jag stapplar upp, in i badrum, kök, dusch, garderober och lådor. Ryser lätt av efterskalv och ovisshet. Kommer på mig själv med att vara fullkomligt övertygad om att detta kommer att gå bra. Det är en livsfarlig övertygelse. Det är den som kommer att slutgiltigt fälla mig.

Efter dusch och eftertanke, kaffe och försent betalad hyra, två misslyckade försök till att nå någon per telefon och ett blogginlägg, klär jag på mig, känner efter lite djupare än vanligt och upplever stor, ärlig tacksamhet.

Igårkväll var något utav magi.
Håll fast vid det, istället.

Te amo

Jag tömmer halva flaskan i obestämd riktning in mot hörnet. Det flimrar framför ögonen medan jag gör det, men mitt grepp är stenhårt stadigt. Avtryckare.

Giftgrön vätska rinner i smala ilar nedför mitt vita kakel och den stickande doften i näsan stegrar sig långsamt. Jag stirrar in mot hörnet, vägrar vika med blicken ens för att blinka. En tår rinner ner för kinden av uttorkade, livrädda ögon.

Och så kryper den ut i ljuset. Brunsvart mot det nu grönvita kaklet. Skälvningarna avlöser varandra genom hela min kropp. Jag får ta stöd med andra handen mot väggen, flackar med blicken. Siktar och trycker av, gång på gång. Igen och igen. Trycker och trycker tills mitt finger domnar bort.

Efter bara två tryck rullar den ihop sig till en liten, svart boll och flyter med de gröna strömmarna ut över det mörka golvet. Jag fortsätter tömma flaskan, allt mer diffust mot rör, väggar, kakel och springor. För en sekund släpper jag den med blicken, stapplar baklänges ut efter papper, trillar in i rummet igen och trycker min tumme ur led mot dess ihoprullade, fula, lilla kropp.

När jag skådar papprets innehåll så kan jag räkna dess ben.
Svetten rinner över gåshud och en hysteriskt bultande hjärta.


Jag lämnar rummet för att andas.
Och undrar stilla vart jag skall sova inatt.

Streckkoder

Jag är en sådan där, som man kan kalla ensamvarg. En ensamvarg med komplex för precis allt. En ensamvarg som i rent självdestruktivt syfte måste befinna sig i en flock, för att slippa tänka på komplexen. Slippa krångla med sig själv.

Och jag är alltid i behov av att vara älskad av alla. Och jag behöver få älska sönder människor, för att slippa tänka på komplexen. Slippa krångla med mig själv.

Och jag är en sådan där, som alltid, alltid, alltid känner mig ensammast i världen, oavsett hur många människor som trängs kring mig. En sådan som behöver känna sig ensam, behöver tycka synd om sig själv, för att slippa krångla.

Och det skapar så mycket falskhet. Så satans mycket osäkerhet. Det skapar misstro, ilska och kokande konflikter. Det sviker, gång på gång. Det sviker alla i min närhet och det sviker mig själv.

Som en illa påklistrad EAN-kod, på undersidan. Så det syns egentligen inte. Man borde låta det vara. Men man kan inte låta bli att pilla, lite, lite. Se om man inte kan försöka få bort, bara skrapa med yttersta spetsen av nageln. Och så blir det klisterspår och papperstussar och repor av nageln. Ännu fulare. Ännu mer åt fel håll. Men fortfarande på undersidan, så egentligen är det ingen som behöver se.

Sådan är jag.
En person som försöker gå hand i hand, men som bara blir mer och mer skräckslagen, ju mer jag förstår om mig själv. Ju mer jag ser att hela min personlighet verkar vara ett smutsigt skådespel, som jag själv startade för en miljard år sedan, när jag var väldigt liten.
Jag tappade manus. Jag vet inte var. Jag vet inte när.

Frösöker gå hand i hand. Men hur skall det fungera?
Om man inte har några händer att hålla i?

Att glida

Jag höll om dina skakande axlar när du pillade ut bladet ur munstycket. Jag vände mig bort när du tryckte och stängde ner alla mina sinnen. Lät dig arbeta.

Jag tog metodiskt fram papper och handdukar med lugna, nästintill sävliga, rörelser. Tryckte så hårt mot din trasiga hud att du knep ihop ögonen och kved. Jag sa aldrig ett ord.



I samma ögonblick som du gled ner mot badrumsgolvet och fick loss rakbladet, så rusade min puls iväg. Mitt hjärta fullkomligt vrålade åt mig att slita rakbladet ur dina händer, omfamna dig så hårt jag bara kunde och försvinna bort, tillsammans. Vagga dig tills du somnar. Stryka undan dina svarta tårar.

Men jag gjorde aldrig det.
Jag yppade inte ett enda ord.
Och det spelar ingen roll vad jag tänkte, vilka impulser jag kämpade emot.

Jag var kanske bara någon som råkade vara där. Kanske var det jag som höll nere avtryckaren när fotot togs. Det foto som gjorde att du var tvungen att snitta upp både armar och ben den natten.


Jag har tänkt på den natten tusen gånger om.
Vad har jag gjort mot dig?

Om Början I

När jag är klar, efter åtta timmar, är fingrarna iskalla och blå. Och hungern har kommit åter. Som en slags bekräftelse på att det får vara färdigt där. Det får räcka. Jag har ändå bara en chans. Jag gör mitt bästa utav den och det måste jag viska till mig själv. Gång på fucking gång.
Jag gör mitt bästa.

Jag fylls av en harmonisk känsla, som jag såväl känner igen. För den infann sig vid när jag gjorde det här sist, det var vid Början I. Som en varm kram runt hela mig. Den var inte falsk, inte då, men den utvecklades till något fruktansvärt iskallt. En spark i mellangärdet, snarare. Det är det jag är rädd för nu. För den här känslan, av att bara veta, den är det bästa. Det är efter det, som jag måste
orka, våga, ställa mig upp igen Le

Och absolut aldrig slå tillbaka.


(Jag drömde om dig inatt, V. Trots en underlig dramaturgi, så var budskapet så klockrent. Jag förstår dig, ju, jag är inte dum i huvudet. Det är inte underligt att du fräser och spottar på mig i mina drömmar.
Eller, så kanske det är just vad jag är - Dum I Huvudet. Eftersom jag fortsätter sträcka ut handen, gång på gång på gång och gång på gång på gång får en örfil tillbaka. Så fortsätter jag.
Eller så är det bara resultatet av att ha gråtit sig till sömns.)

Början II

Det går en timme och det går två. Återigen flyter de förbi som vore de nattliga.
Det är ljust ännu en timme eller möjligtvis två. Jag vet vad jag borde. Jag vet vad jag måste. Jag vet att jag undviker, jag vet varför, jag vet konsekvenserna. Jag vet precis allt.

I samma stund som du försvinner runt hörnet, så liksom faller det där tunga ner över mig igen.
Men den här gången vet jag inte varför. Det är enbart en tyst önskan
snälla, stanna hos mig

Och värre blir det, när jag inser att det här enbart är början. Början nummer två, eftersom jag trodde att jag kommit Vidare. Men det visade sig vara en lite för vacker illusion för att vara sann.

Det här kommer upprepas, dag ut och dag - med allt mer smärtsamma pauser för lördagsöndag - vecka ut och vecka in, månad för månad. Det kommer att bli ett nytt år, en ny vår, ny sommar. Ny höst. Och så ett nytt år igen.


(Nej, jag tänker inte ringa. Nej, jag tänker inte locka och pocka och fnittra och Förstå.
Jag vill inte vara med.)

Fördämningar

Här flyter inte bara dagarna på, de flyter samma likaså. Trasslar in sig i varandra och sedan jag la dagboken åt sidan har jag inga nummer på mina dygn längre. Knappt några skarvar mellan solens uppgång och mörkrets inbrott.

Och vintern kom i år igen, konstaterar jag säkert tio gånger varje dag. Trots min allt starkare övertygelse om att den snart kommer upphöra att ta över min värld. Snart, nästa år så, snart, snart.

Jag gick sönder i fredags klockan 12.30. Egentligen sprack jag redan 11.30. Men det vara bara i sömmarna. Först när jag satt fötterna innanför port och marmorgolv och färgade glasfönster och kolsvart så långt ögat kunde nå, gick jag i tusen bitar. Framför och bakom allihopa.

Det var en oerhört tillfredsställande känsla. Som att ha hållit inne en hostattack så länge lungorna bara orkat, och ändå lite längre till. Såpass att det börjat svida i bröstet, så länge att det börjat svälla och snurra innanför panngloben. Så länge att syret för länge, länge sedan tagit slut. Så pass att hela ens existens verkar ticka på övertid.
Och så brister det.
Så glipar man en halv millimeter på läpparna och varenda blodkärl vidgas till bristningsgränsen.
Och allt bara forsar igång, ursinnigt och förjävligt hjälplöst. Som en fors med för liten fördämning.

Kvar efteråt finns en glasbricka, ett svartvitt fotografi och en liten, liten tillbringare i glas.
Och så jag, då.

Another ditch in the road, you keep moving

Det hade kunnat vara jag.
Det hade kunnat vara jag som öppnat balkongdörren på minsta lilla glänt, för att tända kvällens förmodligen näst sista cigg i springan. Med ögon i nacken på barnen framför den oupphörligen flimrande 52-tums-plattteven.

Det hade kunnat vara jag,
utanför kvarterskrogen med a-laget i ena handen och han-som-lagt-ner-all-den-där-skiten-nu-fan-tre-månader-fatta-va-grymt-tre-hela-vita-månader! Med löften om att aldrig mera soc och aldrig mera skita i allt och börja jobba nattpasset och kunna betala hyran och...

Det hade kunnat vara jag,
i den nyinköpta miljöbilen, så oerhört glänsande fabriksny att inte ens alla knappar på instrumentbrädan har hunnit bli intryckta. Med vana, trygga händer om ratten, lyckligt spinnandes runt i ett regnjävligt Göteborg, där ett rödljus bara öppnar upp för fler vägvalmöjligheter.

Det hade kunnat vara jag,
som la sista handen på Första Advent i alla fönster, på alla ytor, i alla vrår. Där ingen egentligen tittar, men det syns ändå. Intensivt älskande sitt hem.


Det är jag,
som ringer,
säger absolut ingenting,
hör absolut ingenting.
Vet verkligen inte vad jag vill.
Förmodligen absolut ingenting, mer än den där känslan

av att du är det enda jag tänker på, du är det enda som får mina dagar att gå, du tycks vara allt jag har, du är där dygnet runt och du verkar inte ens fatta allt jag gör, allt jag tänker, allt jag känner, du verkar inte ta på allvar, hur allting runt omkring bara rasar och förstörs, bara för att jag fastnat inuti dig och har glömt bort allt annat. Du bara skär och skär och skär. Och dina sår är vackrare än vad som går att beskriva.

Där står jag. Mitt i allt det förbannade, jävla vackra. Och blöder ihjäl.

Naiv

Promenaden hjälpte inte. Den gav mig huvudvärk istället.
Jag har sovit i en ny säng, i ett nytt hem, i ett nytt liv, i natt. Jag drömde om spindlar och fäktade vilt omkring mig. Vid två tillfällen vaknade jag av att jag försökte klösa ut ögonen på D.
Det är sådana stunder man påminns om hur enkelt livet hade kunnat vara
om man bara kunde sluta tycka så jävla synd om sig själv.

Men jag har en störning där. Jag kan inte sluta tycka synd om mig själv. Att vara martyr, kallas det visst. Att inte kunna leva utan de där ömma tårna och själsliga ärren. Därför att i mina ögon, är det vad som definierar mig. Det är vad som gör att jag lever, och jag kan inte leva utan. Så går det runt.


Ibland får jag för mig att när det regnar, så låter dropparna som en pianoslinga, när de träffar fönsterrutan. Det är en löjlig, barnslig och fluffig tanke. Naiv.
Och varför kan jag inte resonera så om allting?
Varför får man inte?

När jag får höra om personer som passerat 45, lider av antingen ett syndrom eller en helvetisk uppväxt och som då och då har ett behov av att "dra sig undan verkligheten" genom att försöka ta livet av sig, isolera sig eller dra iväg utan att meddela någon, så fylls jag av beundran.
Är det ett sjukdomstecken hos mig? Eller är det också naivitet?
Och varför får man inte? Återigen.
Varför får man aldrig?

Jag exploderar inifrån.
Tyckte jag var ofattbart duktig som lagade middag och även åt av den.
Två och en halv timme senare blir jag straffad, big time, genom utomjordiska magsmärtor.

Finns bara en lösning.
En svart och asfaltsfuktig promenad över Brämaregården.

Utelåst

Klockan 07.30 konstaterar jag att jag äntligen låst mig ute. Som jag väntat på det. I över en månad nu, har jag väntat på mitt stundande snedsteg. Mest för att få det hela överstökat, när man ändå är välsignad med en ytterdörr som automatiskt låser sig själv bara man sneglar åt dess håll...

Hyresvärden meddelar att hans enda motto här i livet lyder No mercy varpå han rabblar upp låssmeden Kristers mobilnummer. Han är billig och bra, säger Hyresvärden.

Jag ringer inte Krister. Jag åker med sprängande huvudvärk till Mölndal och hämtar extranyckeln istället. Det blir en ångestresa utav bara helvete, när jag inser att jag tvingas passera ett gammalt ångesthål, ett gammalt ångeststråk och diverse gamla, fastklistrade, ångestbilder från en tidsperiod som jag helst av allt vill glömma. Nuförtiden.

Det fanns en tid när vissa bitar från den där ångestladdade tidsperioden var oerhört varma, mjuka och behagliga att tänka på. Det var sådana bitar som räddade allting, alltid. Men nu har dessa bitar blivit kalla och hårda, kantiga.

Inte för att saker och ting ser annorlunda ut nu.
Det som var då, det var ju då. Det torde vara oföränderligt.

Nej, därför att det som var då, plötsligt fått sin förklaring.
Det betydde aldrig
någonting alls.


Jag tvingar mig själv att promenera tillbaka, när jag hämtat nyckeln, eftersom det är den enda meningen med den där breda gatan, huvudleden, mellan Göteborg och Mölndal.
Längs med ån, fast på andra sidan. Eftersom den aldrig har fyllt någon funktion så fullkomligt, såsom den gjorde för just det ändamålet, för just oss. Under just de där tre, korta åren.
Därför tvingar jag fram höger framför vänster, återigen.
Och förnimmer nästan det trygga släpdunket från vänsterfoten ännu en gång.

Stilla nu

Frukost klockan halv två.
Noll steg ännu idag.
Dock tiotusen igår.
Morgonfilm, säger du.

Jag klappar uppspelt mina händer, klunkar kaffe och skrattar. Ärligt.

Vi har det bra nu.


Och utanför strilar regnet, fuktigare än någonsin, ilsknare, men ändå vekt och döende. Som växten i ditt köksfönster. Måsarna springer över fotbollsplanen, kajorna sitter blick stilla.

Godmorgon.

Att synas utan att verka

Godmorgon hela världen. Det är fredag och det har slutat regna. Jag känner mig tacksam, men inte harmonisk riktigt än. Den här kvällen skall överlevas också.

Igårnatt åkte jag bil med Charles Spencer Chaplin som chaufför. Hela kvällen blev ett smärre äventyr och jag kom hem till ett regnvått Göteborg strax efter midnatt, full av intryck, inspiration och adrenalin. Regnvått, men inte regnigt. Luften var lätt som helium, varenda fönster igenimmat. Som att någon knullat hela världen hysteriskt. Såpass att allt immar igen. Fast från andra sidan.

Nöjd, med livet som insats, kröp jag ner brevid en nattfuktig kropp och kände den där tryggbekanta kvällsandedräkten mot min mun. Men jag lyckas med bedriften att rasa sönder allting, ännu en gång. Det går ännu fortare nu, det rasar med stor sannolikhet i samma ögonblick som jag sparkar av mig skorna i hallen.

Det är en viss blick, ett visst tonläge, som gör att jag drar öronen åt mig. Men det som en gång var styrka och utmaning, självuppfyllande, nytänkande, har krympt och skrumpnat. Det som skulle bli annorlunda inuti mig, har blivit nya spiralmönster, är jag rädd.

Jag är rädd. Det är ett försvar, skulle jag gissa. Och jag vet inte hur jag skall bli av med det, om jag ens bör sträva ditåt. Jag är rädd för ord som egentligen är fallgropar, uttryck som egentligen är snaror och jag är rädd för sånt man bara säger. Och det är som att ju mer jag fruktar små monster under ytan, desto mer sådana monster föder och göder jag själv. Jag placerar dem varsamt i varje ord som yppas och sedan kryper jag ihop i fosterställning och stirrar dem i vitögat.


Jag tror jag är sjuk.

Frätande

Det är som att regnet fräter sig i genom fasaden, genom fönsterrutorna och in i mig.

Jag vill inte gå ut, vill inte välja blommor, vill inte att den 27:e skall bli av. Vill inte erkänna att hon aldrig mer kommer att vakna.

Jag gjorde det, dock. Det stora, stora klippet. Jag är ganska stolt, under omständigheterna.

Tjugoåtta dagar

Huvudet tungt mot kudden.
kom hit
Huvudet mot doften från bröstkorgen. Den där magiska känslan.
Plötslig störning.

Och från precis ingenstans rasar tjugoåtta dagar över mig med näbbar och klor, som en samlad, stridslysten trupp.
Tjugoåtta dagars knivskarp beslutsamhet rämnar. Rakt över mig, rakt in i magtrakten. Och det gör mer ont än vad jag förutspått.

E, A, J, F, E, I, G, N, E, V.
Lilla, lilla. Hysh, hysh.

Doften, mjukheten, värmen, försiktigheten. Leendena.
Jag känner i mina armar och händer precis, som om det var här och nu.

Det är inte sant, jag ligger och gråter igen. Och tänker
ta det här imorgon, Lisa, ta det här imorgon.

Hur fan är det möjligt?

Mannen på balkongen mitt emot

Och jag ser solen stiga igen. Följer röken ringla upp mot himlen, skingras och tyna bort.
Jag hör tjutet i spåren komma nära, dämpas när det är som närmast och fortsätta bort på andra sidan bron.
Jag ramlar ner för stentrappan igen, med darrande knäskålar och fingertoppar.

Och jag ser mannen på balkongen mitt emot dra på sig sin dunjacka och stirra sådär mållöst mot fasaden igen.

Det var för länge sen för att ens komma ihåg.
Trots att det bara gått en liten, liten tid av all tid vi blivit välsignade med i det här livet. Bara en bråkdel, bara ett andetag.
Det vet du när du ser mig, vart jag har tagit vägen. Du gav upp för länge sen, säger du och det kan jag inte förstå, det kunde jag aldrig se. När hände det? När gav du upp? Innan jag fanns?

Jag är kvar med samma folk, bara det att det inte finns någon kvar.
Kvar med samma man, bara det att han är någon ny.
Blir glad av samma rus, bara det att berusningen inte längre existerar.
I ett övergivet hus. I ett övergivet rum. I ett snart övergivet litet liv.

Och jag drar upp det här igen, leker med den där elden. Och jag hade kanske sett i dina ögon att du redan försvunnit, om jag bara fått chansen. Och se hur du ser ut när du gett upp.


Jag vet vad som måste göras
Ändå sitter jag kvar här
Och det skrämmer mig att jag kan nå dig var du än är

Och om jag behöver förklara
Den skugga som vilar i tiden
Förstör inga minnen, du vill inte se mig såhär

Men jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder någonstans
Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans

Jag vet vad som måste göras
Ända sitter jag kvar här
I ett sista kapitel som jag har förälskat mig i

Jag försöker att strida mot känslan
Men den är rädd och den spelar ett spel nu
Jag får för mig att jag kan va kvar men vet inte hur

Men jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder nånstans
Jag vet att måste ta steget ur vår sista dans

Jag vet vad som måste göras
Ändå ligger du kvar här
Och jag hoppas du sover, jag smeker dig lätt om din hals

Jag vill inte spara min längtan
Jag har tänkt men aldrig fått tala
Så feg att jag viskar du hör säkert ingenting alls

Men jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder nånstans
Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans

Efter ett helt år av kognitiv beteendeterapi måste jag medge att jag fortfarande befinner mig på den ödesdigra Ruinens Brant, from time to time. Antingen är det ett steg i rätt riktning, eller så är det beviset på att KBT är fullkomligt meningslöst. I alla fall för min del.

Medan det är borde vara en liten knuff för mig ut mot rätt val i livet, blir det istället den mittpelare som håller samman min hela tillvaro.

Det känns att det är måndag. Det känns på alla sätt och vis i hela mig.
Som att man vaknar klockan 9, efter sju fattiga timmars sömn.
För att somna om
För att vakna klockan 10.30.
För att fem timmar senare resa sig upp och gå hem. Iklädd någon annans kläder.


Jag ringde den gamla frisörsalongen idag, den där med den fånigt klämkäcka ordleken till namn. Som för att lyfta mig själv i hårrötterna och vråla
men för i helvete, gör något då


Hel plötsligt infann sig en helt ny känsla. Just, precis nu. Klockan 16.08. En känsla av, inte triumf, snarare...harmoni. Som en slags längtan efter att dra på mig skorna, låsa ytterdörren med en smäll och bara promenera iväg. Utan ett enda måste i hela världen. Bara för att jag kan.

And I hope, hope that she can see through the smoke

Och som för att symbolisera min oförmåga att överföra tankar i ord samt den växande krampen i fingrarna, rasar hela tangentbordet, skärmen och diverse sladdar i golvet. Bara av att jag satte mig ner. Små vita flagor av självförtroende singlar långsamt ner efteråt, landar i hörnen. Egentligen är det listfärg, men det kunde lika gärna ha varit tangenterna, bokstav för bokstav. Som för att riktigt statuera exempel.

Det gröngula motljuset från skärmen bländar just nu iskallt min blick. Den fick sig en rejäl törn, nu liksom kletar all skärpa ihop sig och grötar iväg åt helvete. Jag har inte råd med en ny skärm. Jag har inte ens råd med tanken på det än.

Morfin agerar ångestdämpande, hungersdämpande, hostdämpande och energidämpande. Det bidrar också med en viss eftersatthet på reaktionsförmågan och jag tror även att det lindrar mot alltför hårda kontraster.
Ibland är det som om någon målat igen mina ögonlock.
Som om allt jag tittar på bara måste vinklas genom ett sörjigt, svart lager för att jag skall kunna se
något alls.

Hade jag kunnat, skulle jag bokplasta in hela mitt känsloliv.
För nu, får jag nöja mig med Marilyn Mansons självbiografi, Birros Flyktsoda och Jenna Jamessons sedelärande berättelse om Att älska som en porrstjärna.

Att vakna

Vaknar av min egen kropps rytmiska puffande mot din. Och du grymtar, sådär som du alltid brukade göra. Och jag vill komma närmare än vad som är fysiskt möjligt, jag vill in under ditt skinn. Jag kan inte borra näsan tillräckligt djupt in mot din halsgrop.
(tycks inte kunna leva utan din doft)

Det är vår första morgon på många, många veckor. Och den stannar kvar i luften under oförskämt många timmar. Såpass att vi båda hinner frysa och svettas och frysa igen.

Vi har blivit helt galet ömma av allt det här som brusar upp i tid och otid. Vi har blivit helt galet stridslystna. Och ändå
finns morgnar som denna kvar.
Bland alla sårskorpor och blåmärken och intorkade tårar och spottande svordomar och det där om provokation, finns ändå äktheten i att vakna med dig kvar, till synes helt oberörd av nattens stormar.

Och vi behöver inte prata, vi behöver inte ens öppna våra munnar. Vi behöver inte väga för och emot eller lägga upp strategier i ordval och rörelsemönster, vi behöver inte annat än
morgonen.

Om dig

Känner att jag nog borde förklara. Förr eller senare kommer du att hitta hit och då vill jag att du skall förstå precis, vad detta är.

Jag vill, och tänker, göra så mycket jag är kapabel till för att återfå ditt förtroende. Och det här är ytterligare ett försök. Ett lite subtilare sådant.

Jag har inte kunnat skriva i min dagbok på mycket länge, utan låtit allt växa till sig inuti mig istället. Och det börjar läcka ut i skarvarna nu. Jag fick för mig att detta göra allting lite mer rättvist, lite mer lättöverskådligt. Lite klarare.

Jag tänker på dig.

Så nära att man kan ta på det

Först denna helvetiska dag som slutar i tre dimmiga sömntimmar. Jag vaknar 19.30 och har hittils i dag enbart pratat med ett par miljoner vårdcentralspersoner och min mamma. Inga missade samtal, inga nya meddelanden. Bara molande huvudvärk och en äcklig smak i käften.

Jag vaknar, skriver flyttkort, önskar för en kort stund att jag hade kunnat stryka över min nya adress och ersatt med "Någon annan Jävla stans. Långt jävla bort härifrån" men kan inte, pallar inte, vågar inte. Det är ju här jag är. Här i det temporäras land, bland lånade stolar, och bortskänkta bord med fuktfläckar. Här härskar inga andra än silverfiskarna och malungarna.

Mamma ringer igen och ber mig strunta i vårt bokade middagsbord imorgon. Ber mig isolera mig lite mer, lite intensivare. Ber med sin mildaste röst att jag drar ett täcke över mitt huvud och låtsas som att allt är underbart här inne, i mögeldoften. Hon har fått en ny mobil. Hon är sprallig, ändå.

Sedan ringer det igen och det som först hette
"Lille Du"
"Jag skall ta hand om dig"
"Hur mår du?"
blir till ett giftig tvåtimmarssamtal mot mitt klibbiga öra. Ångestsvett, hade det nog kallats. Men det är mest tårar.

Hör att jag
inte skall må såhär
tänka såhär
blåsa upp allting såhär
gnälla såhär
t ä n k a p å m i g s j ä l v här

Återkommer till önskan, som mer blir en längtan, att flytta härifrån. Neråt under jorden.
Jag skriker. Gråter. Slår mot allt som rör sig här inne. Mosar varenda kryp med mina nävar. Vrålar i falsett tills min röst försvinner. Tills allt som hörs är ett svagt ringande i öronen. Och sedan
-beep-
ett nytt meddelande.

Och det står att det bästa vore om jag inte kom alls, så därför är jag struken från listan över inbjudna. Det avslutas med en varm önskan om att jag skall ha det gott.

Jag blev döv medan jag läste. Ber om fred. Och vi lägger på. Skall gå och lägga oss.
Måste bara
ringa först.
Måste bara
vad händer? Vad har jag gjort? Varför?
Alla ord drunknar i deras nedsläckta, kärleksvarma sovrum, där de ligger brevid varandra, hand i hand och älskar allting i hela världen så mycket att det gör ont. Allting drunknar.


Det är efter det jag ringer dig. Låter de sedvanliga signalerna passera och det är en tanke som flyger förbi som får mig att börja gråta igen. En tanke som viskar
just nu
är du så fullkomligt
ensam
att ingen hade noterat dig
på bron

Jag dreglar in ett grötigt meddelande som du aldrig kommer höra, för du kommer inte att lyssna av och om du mot all förmodan gör det, så kommer du aldrig höra vad det var jag sa.

Acquainted as we are expected to be when we grow up

Att vakna tyst, efter en sömnlös natt, är svårare än väntat.
(du får skylla dig själv)

Att bli frisk är också svårare än väntat, när ett simpelt telefonsamtal till Vårdcentralen leder till en tid hos doktor Fresén två och en halv timme senare, som leder till våldsamma blodprov, som leder till röntgenremiss på Axessakuten, som leder tillbaka till doktor Fresén och antibiotika och morfin på flaska.
På Apoteket vill hon varna mig för att köra bil när jag dricker morfin. Jag undviker att nämna att jag inte innehar körkort.
(jag är en trafikfara ändå)

Och hon påminner om den där mamman, med krulligt hår, som vi passade barn åt, S och jag, 1999. Hon ser precis ut som hon. Fast magrare.

Morfinet rinner ner så lätt och smakar som våren 2008, i Henån. White Russians och knoppande självförtroende på Kaprifolvägen 24.
(vart tog det vägen?)


Tänk: en bröstkorg full av brinnande, imploderande smärta, igentäppta luftrör och sömnlösa nätter kan man leva oberörd med i en månads tid.
Medan enbart tanken på dig och mig, i maj, gör så vidrigt ont, att den genast måste stötas bort.
Tänk.

Nordpolen

Hur uttrycker man sig, när man vet så väl att allt som kommer ut, kommer att slå tillbaka mot en. Det finns ingenting jag kan säga på rätt sätt, inte om det redan är bestämt att det inte kommer att bli emottaget. Alls.

Onsdag förmiddag. Jag gjorde upp en plan för den här dagen. Ännu så länge har jag inte tappat hoppet om idag.
(ännu så länge har jag inte tappat hoppet om oss)

Men det finns en sak jag fortfarande inte prövat - det svåraste av allt. Som jag medvetet sparar ett litet tag till. För när jag även bränt den bron, det är då jag vet att det är över mellan mig och V. Ja, det är V det här handlar om. Inte Sibirien.


Om jag lyssnar på Utan Dina Andetag nu, så kommer allting att kännas lite, lite mer bittert. Såpass att jag riktigt kan gräva ner mig i det. Så får även denna dag rinna iväg, bli hopplös. Jag kräks på allt det rationella och låter den där iskalla smärtklumpen i bröstkorgen fortsätta pulsera. Det är att känna något i alla fall.

Innan jag begraver mig under idag, skall jag begrava mig under berget av disk.

På tisdag ska jag flytta ut ur mig själv

Om man är skitnervös över att man startar en blogg, lider man av hybris då? Eller har man bara bott under en sten alldeles för länge?

Hur som helst, här kommer jag. Och jag känner på mig att jag har massor att säga!