Om omstart

Jag lägger mig ner för dig.
Jag lägger mig inte platt, men jag är jävligt nära.
Jag lägger mig ner.
Och jag följer riktlinjerna av hur din blick talar om vart vägen går.

Jag bibehåller den där blicken och jag ser dig utan problem rakt in i ögonen.
För det är jag som har strålkastarna bakom mig.
Och jag vet hur de bländar dig.

Jag lägger mig ner och jag klär av mig.
Jag skalar av varje lager, tror du.
Och jag låter dig tro. Jag låter dig så gärna tro och tillfredsställas.
Men egentligen är det ju du, du stackars jävla sate, som blir avklädd.

Så gärna.
Så gärna, så.

Men du?
Du kan väl ändå inte förneka, om vi skall tala klarspråk, hur något lätt motbjudande sprids i luften runt mig?
Du vet, den där doften?
Den där stämningen, den som är så förbannat jävla obekväm.
Nej?

And I won't be ashamed no more, we were ripped from those arms, they no longer protect us, unknow me, pour me away

Man måste få sparka för att få lov att bli kramad.

Det finns inga kramar i världen som kan rättfärdiga dina sparkar.
Men mina sparkar, dem måste du acceptera.
Mina sparkar, dem måste du belöna med kramar.

För du förstår, jag är ett litet kryp. Jag är en parasit och jag livnär mig på att stjäla din skam och självaktning.

Du har inget skydd mot mig och mina sparkar. Det finns inget vaccin mot all kontaktallergi jag genererar. Och du kan försöka klia bort mina eksem, du kan koppla på alla respiratorer i världen och du kan slutligen försöka lägga dig platt. Men där finns ingenting att ersätta dina lungor med när jag sugit ur dig allt ditt syre.

Det finns inga sparkar i världen som kan mota undan mina kramar.
Mina kramar kräver dina sparkar för att komma åter och i gengäld
sparkar jag dig
stöter jag bort dig
tillintetgör jag dig.

Och, snälla, se mig i ögonen

Det är majornaromantik och herr T över telefon. Det är bilder med sponsorer. Vi kan skratta åt hur man går tillväga när man är hipstrig.
Men i trappuppgången gör sig rökstanken sig påmind och vi vet alla så väl vad som väntar bakom soluppgången.

Återigen stjäl vi minnen från höst, vinter, vår 2011 att agera motgift.
Jag vill aldrig mer behöva vara svag resonerar vi innan vi hinner vakna.

Och det är så vi tänker när vi svärtar brits efter brits med mascarabittra tårar. Det är så vi representerar oss över kullerstenarna, då när tankarna på Det Nya Livet bortom Göteborg tillåtits bli allt för avlägsna.

Och så kommer vi hem, vi landar. Och vi lyckas för en halv sekund att tänka på något annat.
Något utanför drömmen av igår tog oss till gryningen av i dag och det som borde ha följt där inpå, men som helt brutalt kolliderade med minnet av igår. Hänger du med?

Föreställ dig och fråga mig.

Knuffa mig mot väggarna och sluta säg att allting kommer att bli bra
Fråga mig varifrån tårarna kommer
Fråga mig vart fan i från mitt martyrium kommer
Slå mig där det känns när det som borde kännas,
har slutat kännas

Nu. Nu är nu. Och det skall vi all jävligt noga komma ihåg.

Landningsbanor

En gång var det sommar. En gång var det varmt, kokande hett. En gång var det bländande ljust på andra sidan fönsterrutorna.

En gång satt vi och drack Arvid Nordquist på träbänkarna i motljus. En gång doftade allting av sand.

En gång var snön kritvit fastän den legat i ett halvår och en gång kunde vi hålla balansen på blankisen över Heden. En gång var det inte ens svårt att leva för dagen och ta allting i sin ordning. En gång var tålamod inte bara ett begrepp. En gång hade vi kontroll.

En gång var sommaren alldeles för lång för att hösten skulle få någon chans. En gång mejade vintern i sin fullaste brutalitet ner sommaren. En gång blev dissonansen årstiderna sinsemellan lite väl diffus.

En gång vaknar jag.

En gång vaknar jag och tittar tillbaka och ler och låter det vara inte mer än så. En gång förstår jag det som kallas perspektiv. En gång upplever jag försoning. Och det må vara på den mest banala nivå, det spelar ingen roll, för en gång känner jag smaken ändå.

En gång var ett år av allt och ingenting. Det hade varit en lögn att säga att det inte var värt det. Det hade varit en lögn att säga att jag inte hade gjort om varje minut igen.

Och en gång var en gång.

Låt det vara tusen gånger mer.

And I fell into a deeper precipice with mouths of rapists

Det knastrar inuti min näsa när jag vidgar mina näsborrar och den blodmetalliska doften sticker och skaver.

Jag har ont i huvudet. Jag som aldrig haft huvudvärk i hela mitt liv.

Och det svider under mina naglar och jag kan inte gå rakt och mina ögon är så rödsprängda nu att det där om att jag börjar se ut som en pundare inte ens är ett skämt längre. Och varje jävla kota i hela jävla ryggraden skaver och jag kan inte höja höger arm utan att axeln verkar vilja hoppa ur led och jag har fortfarande svårt att andas på egen hand och hjärtklappningen har inte bara slutat rusa, den har liksom slutat helt och jag kan inte sova, jag kan inte sova, jag kan inte sova.

När allt, precis allting, gör så ont som det gör nu. När jag liksom ser ner på mig själv utifrån och undrar vad det är för urblåst jävla äggskal jag försöker leva i, vad är det jag förväntas göra då? Var i hela helvete finns det där syret som det pratas om? Det sägs att det helt jävla ödmjukt skulle kunna ge mig ork nog att sträcka på mig, resa mig upp och börja gå framåt. Och det låter ju bara och enbart helt jävla otroligt.

---

Jag hade gjort det igen, precis nu. Jag hade fan gjort det om och om igen, bara för att få stanna kvar i mellanrummet som det skapar.

Jag kan inte, jag har blivit bestulen på mina verktyg. Jag kan inte göra så, inte mera nu.
Men jag kan mitt mellanrum. Och jag kan konsten att stanna kvar.
Och känner jag mig själv, så väljer jag att stanna nu, bara för att slippa göra om, göra rätt.

Om nivåer av framgång

Det här är en praktikant, säger hon i vit rock. Det här är en praktikant och hon heter Anna.
Jag fattar Annas hand och skakar den ganska omilt när jag presenterar mig. Annas ögon fokuserar intensivt på en punkt strax till höger om mig.

Jag klär av mig medan hon i vit rock ber Anna att lägga sig på britsen. Jag kommenterar inte hennes stammande ursäkt för att ha växlat ihop våra namn. Jag tänker att det förmodligen är värst för Anna.

Medan Anna letar tejp och sterila förband i förrådet så stirrar jag upp i en bländande steril takbelysning. Det finns inga upptejpade bilder av Bamse och Nalle Puh i det här rummet, noterar jag. När Anna har bytt examination gloves tre gånger så sätter jag mig upp för att studera hennes arbete.

Ur mig flyger slentriankommentarer som för att fylla ut tomrummet mellan vad jag ser och vad jag egentligen tänker på.

För jag tänker på hur solljuset så här års har en förmåga att likt laser bryta sig igenom nästan vad som helst. Såsom exempelvis min genomskinliga hud. Eller vårdcentralens skitiga fönsterrutor.

Jag tänker på hur snön doftar i just det här februariljuset. Jag påminner mig själv om allt som finns begravt i den där doften. Jag har omsorgsfullt bäddat ner tusen minnen däri och jag vill plocka fram dem just nu, just här, under strålkastarljuset från en steril sjukhuslampa.

När jag ser på Anna så ser hon inte särskilt lycklig ut. Jag gottar mig i tanken på alla tunga böcker hon måste plöja sig igenom och hur tragiskt det är att hon måste göra sin praktik här, på mitt ben. Jag tycker rent av synd om Anna. Jag drabbas av en plötslig lust att säga det till henne.

Istället säger jag åt henne att hon inte behöver någon sax för att kapa tejp av just den där sorten. Och att hon måste linda hårdare för att elasticiteten i lindan inte skall ge upp om några timmar. Och att hon borde applicera mer Suprasorb.

Men Anna rör inte en min och jag känner mig otillfredsställd när jag klär på mig igen. Tanken på att det där hade kunnat vara ett urklipp från ett högst barnförbjuden citat gör mig lite lättare till mods och jag låter henne slippa fler av mina kommentarer.

När jag lämnar rummet strålar en överjävlig smärta genom halva mig och jag tänker att där fick jag allt så jag teg. Från en steril toalett under all kritik hämtar jag vatten att skölja ner mina smärtstillande med och när jag sedan stapplar ur i det hämndlystna februarimotljuset är jag nere på jorden igen.

Det finns ingen anledning för Anna att klä av sig och lägga sig på någon brits. Anna har så mycket framför sig. Hon har en hel jävla aveny av ljus att sträcka ut sin tillvaro på framöver. Det är således fullt förståeligt att Anna inte ser mig i ögonen. Det är rent av ödmjukt av henne.