skip to main |
skip to sidebar
Det slår mig först nu, något finns kvar här inne. Mycket enkelt att glömma bort när omvärlden tillåts växa sig större än ens egna lilla revir, är det faktum att jag klistrar mina väggar fulla av min existens. Det är här inne som det skriker och river och viskar.
Jag trodde aldrig att jag skulle ta med mig den förmågan hemifrån, men jag tycks sätta permanenta spår överallt jag går. På så vis håller jag all den där smutsiga nostalgin vid liv. Och värst är, jag är ensam om att se och höra väggmålningarna.
Det finns en livsfara i att vistas här, kan jag enkelt medge. Den faran var mindre igår och för en månad sedan. Det här skulle vara det nya och det vackra, det skulle få förbli oskuldsfullt, här skulle finnas en fristad. Om och om igen besudlar jag varje golvyta jag stannar till på. Det finns blodspår överallt.
Och den där livsfaran tog ett år på sig att växa fram. Ett år till måste jag stanna. Tar jag med mig mina knivar till nästa världsdel? Tar jag med mig mitt språk och mina drömmar? Vad skall krävas för att släppa mig fri? Det tömmer mig på kraft så till den milda grad att jag nu står och ler mot samma ögonpar som 1998 och starkt funderar på att lyssna på Playing My Game om och om igen.
Bisarra jävla värld.
Du är gift, och du, du tar mig härifrån. Förbjud och bjud och skåla utan hejd, du tar mig precis dit jag vill. Jag visste från början att det var du som skulle sänka mig, skulle göra mig ful och motbjudande. Jag visste varför det var rätt neka dig och jag trodde på alla teorier som baktalade dig.
Nu håller jag dig i handen, vårdar och låter dig vagga mig till sömns. Du kan förblinda och leda mig, jag släpper inte taget om dig.
Nu när det blivit så iskallt och trasig där utanför, kan du laga allting? Du kan blåsa undan frostbitna nätter och skapa värmande, roterande hålrum där man kan gömma sig och du släpper in mig. Du plockar upp mig när jag är halvvägs och ditt falska leende bär mig hela vägen hem igen.
Där är ingenting varmt och där är ingenting stilla.
Där är nätterna iskalla, där är rotationen det som skapar yrseln.
Där drar vi täckena över våra huvuden och skriker dämpat ner i våra kuddar. Du släpar oss hem när vi är halvvägs. Varje gång gör du det och varje gång bjuder vi dig att komma in. In till oss, där vi vill ha dig, på hedersplats, komma in och ta oss med dig när du går. Ta oss hela vägen.
av att du är det enda jag tänker på, du är det enda som får mina dagar att gå, du tycks vara allt jag har, du är där dygnet runt och du verkar inte ens fatta allt jag gör, allt jag tänker, allt jag känner, du verkar inte ta på allvar, hur allting runt omkring bara rasar och förstörs, bara för att jag fastnat inuti dig och har glömt bort allt annat. Du bara skär och skär och skär. Och dina sår är vackrare än vad som går att beskriva.
Där står jag. Mitt i allt det förbannade, jävla vackra. Och blöder ihjäl.
Det var förra året, det. Nu är det ett annat år och om lite mer än en månad så är det ytterligare ett annat år. Då kan man säga att det var två år sedan. Då kan man säga att man börjat om på nytt, att man kommit vidare, att man tagit nya tag, att man hittat hem, att man är på väg igen, att man hoppat upp i sadeln.
Nej, jag har inte börjat om på nytt. Jag hittar inga nya tag att ta tag i.
Står här, kvar här, tänker samma tankar, ritar samma mönster, trampar upp samma stigar strax efter att de snöar igen. Det hinner aldrig försvinna, innan jag skapar det igen. Om och om igen.
Alla små skavsår och ojämnheter dyker upp, fastän det blivit så mörkt ute. Fastän ingen högsommarsol finns att avtäcka dem. Någonting annat gjorde dem synliga igen. Höll dem flytande.
Det går inte att förklara, det går inte att demonstrera, det går inte att sätta ord på. Detta är bara här och nu, inuti, utanpå, utan egentlig existens. Denna gamla vän och fiende utan namn.
Och jag är inte gjord av järn och stål. Jag är skör och fragil och utan motståndskraft. Putta inte på mig, jag trillar. Ge mig inte fler alternativ, jag kan inte välja. Tyck inte synd om mig, bara hjälp mig på vägen.
Varför går spåren hit? Varför står jag här, just här? Varför känner jag allt detta? Och varför, varför är jag kvar när alla andra går?
Jag vill inte gömma mig mer, men vet inga andra vägar, har tappat alla kartor. Jag vill inte spela teater och hålla käften, men har tappat talförmåga och kurage. Har inget äkta kvar, har ingen klarhet, har ingen plan B. Du är ledsen och jag är ledsen och vi kan trösta varandra och säga att det blir bättre snart skall du se och jag lovar, jag lovar det kommer inte att bli bättre såhär. Det kommer aldrig att bli bättre via den här vägen.
Lägga sig ner. Blunda. Golvet kan försvinna under mig, det luktar linoleum.
Ovanför nästippen lyser stjärnorna alltid, oavsett tid på dygnet.
För mig lyser alltid stjärnorna och då hörs eller syns ingenting annat.
Ligg där, blunda, fall.
Och när du reser dig, glider upp på fötter igen, så är allting nytt, allting har fått en andra, tredje, fjärde och hundrade chans.
Nu är allting orört.
Och ändå går man in på samma stig igen.
Underliga, snurrande känslor och sår som slits upp och sys igen. Smaken av osäkerhet, oro, disidentifikation. Sökandet, längtan, strävan. Osäkerheten, osäkerheten, den satans osäkerheten.
Namnlös. Så känns det. Förmodad ångest, letar orsaker på ett högst kliniskt sätt. Lägger svar bredvid fråga för att det är så det bör vara. Problem jämsides lösning, kyla jämsides värme, smuts jämsides renlighet och ångest jämsides..?
Tugga sönder naglar och det smakar var i käften. Rätt kläder, rätt skor, rätt frisyr, rätt ögonfransar, rätt antal födelsemärken på armarna. Det skall vara såhär och absolut inte sådär, anteckna det.
Åtrån. Berusa dig bort dit där allting är lagom ljumt och mjukt.
Håll om mig, håll om mig, håll om mig.
Jag är rädd för att ni ska ta allting ifrån mig. Jag är rädd för att det bara har gått ett år och det känns som tio. Och det känns som igår.
Jag är rädd för att jag kommer ge upp. Jag är rädd för att bli av med allt som jag byggt upp under det här lilla året. Det känns så väldigt starkt som att det är mitt eget fel. Jag får skylla mig själv och det får jag fortsätta med i tio år till, innan jag kanske får lov att känna mig okej igen.
Som en liten person.
Det slår väldigt hårt när ni gläntar på det tunga, draperande, som jag omsorgsfullt placerat över er. Ni trollar bort allt skydd, all fasad och sedan trollar ni bort hela mig. Ni finns bara bland mina minnen nu, ändå fortsätter ni stjäla dag för dag av mig.
Ont gör det. Och tunghäfta och panik och svett som helt okontrollerat bryter fram och darr på rösten och svälja, svälja tårarna och välja sina ord och skratta lite lätt och undanflykter och sedan
tystnad.
Ta inte ifrån mig den här chansen nu.
Snälla, förstå allt det som jag försöker förklara.
(Låt mig slippa förklara en gång till)
Jag är en bra person och jag tar mig ju framåt, uppåt.
Snälla, ta inte ifrån mig den här chansen.
