Det finns något i mitt köksfönster, där ligger något och växer, värker. Med avtrycket från min ryggtavla mot den skitiga glasrutan klistrar natten med alla sina juveler sig fast och låter mig veta att det är här man kan hitta hem.
Och jag önskar natt efter natt, att det fanns något sätt att ta med sig natten hem, in i värmen, ner mellan lakanen, in i hjärtat.
Och varje natt bevisar sig motsatsen. Kvar i mörkret och nattluften, kvar ner över Parmätaregatan ligger både själ och hjärta så envist och bultar.
Och lika envist stannar paniken i de skenande hjärtslagen innanför glasrutans smuts. Lika envist letar jag innehållet, natt efter natt, mellan mina lakan.
Lika envist håller jag fast i tanken
att det finns mer.
Det borde finnas mer, även för mig, för oss
som söker något annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar