Krokodiltårar

Från sömnlöshet till sovande vaken.
Från vaken till levande död.
Från dödsångest till otvunget leende.
Från att le till att gråta.
Från gråtmild till hysterisk.
Från arbetsplats till hållplats.
Från tro och hopp till att falla till föga.
Från bedövande trötthet till bedövande, förfalskat lugn.
Från utkanten till innerstan.
Från arytm till takt, ton, harmoni och fullödigt inre ro.
Från quizkyla till regnvärme till rödbruntträvärme. Igen.
Från klarsynthet till skam.
Från bord till bord till bord.

Från en till en annan.

Och jag vet vad som väntar runt krönet, bakom klockslaget.
Jag vet vad morgondagen bjuder.

I likhet med det allra mest naiva resonemanget njuter jag mitt här och nu som om inget annat fanns. Som att ingen morgondag fanns. Som att ingen gryning fanns.

Som att blanksvart asfalt och blänk från gatubelysningen vore allt.
Vore allt att tonsätta illusionen av verkligheten.