En gudomlig komedi

Snart kommer smällen som kommer att leda till ett olyckligt litet snubbel.
Strax innan kommer det dom kallar peak, eller klimax.
Dessförinnan, och nu är det bråttom, hinner tusen briljanta små stadier av klarsynthet passera.
Tusen små idéer om hur världen fungerar.
Tusen små lösningar på frågan om meningen med livet.
Tusen små - alla lika klart briljerande - vägval.

Det är över på mindre än en sekund.
Vi siktar mot stjärnorna för att kunna hitta ljuset.
Vi söker ljuset för att få kunna se stjärnor igen.

Jag tänker att alla andra kommer att kunna se mina konturer så väldigt mycket bättre, om jag bara gör dem lite skarpare. Det kanske är min skyldighet.


Jag tänker att om jag ser stjärnor - om jag verkligen fokuserar på dem - så slipper jag se allt det svarta däremellan.

Om tandlösdet, stumhet

Från det ena till det andra.
Från lite för surt till lite för sött.

Jag slår igen dörrarna bakom mig, hårt. Det känns bättre då.
Jag tittar alltid tre gånger extra.
Men jag slår hårt.
Så hårt jag bara kan.

Jag delar upp omvärlden, verklighetsvärlden, i etapper.
Undviker att höja blicken, det känns så mycket bättre då.
Jag borrar ner mot marken och ända ner till underjorden.
Så hårt jag bara kan.

Jag täpper till öronlocket med slingor av musik.
Successivt höjer jag volymen, tills människovarelserna runt mig vänder sig om för att kasta ilskna blickar.
För det känns så mycket bättre då.
Höjer, så mycket jag bara kan.

Jag går fort, så fort att andetagen inte hinner med.
I lungorna suger och svider det iskallt av skoningslöst syre.
Men jag går fortare, slår hälarna hårdare, mot blankvåt asfalt.
Det känns ju bättre då.

Och så öppnar jag dörren försiktigt.
Så höjer jag blicken.
Så flyger ur min käft mjukvarma ord av kärlek.
Så plockar jag ur öronen, vadd och isolation och syre.
Så går jag ner på knä.
Så fäller jag ut mina armar
och tar emot.
Tar så girigt emot.

Varma kroppar, yra förhoppningar, tunna armar
varför var du inte här igår?

Jag smäller igen dörren bakom mig, när solen just gått ner.
Smäller, smäller, smäller.
Hoppas att något av det där innanför kanske dör.


Dagar, veckor, månader och år passerar, utan att jag lyckas ta död på det.
Slår.
Allt hårdare. Och hårdare och hårdare.
Och kvar återstår
utsträcka, stumma, armar.

Där finns en skev logik

Kan inte ta tjugofem trappsteg uppåt utan blodtrycksfall.
Kan inte korsa övergångsställe, kolla höger, kolla vänster, utan att förlora synfältet.
Kan inte räta på nacken, rikta blicken framåt.
Kan inte sova.
Kan inte fokusera längre än tio efter varandra följande minuter.
Kan inte se folk i ögonen utan att se svart och sedan rött.
Kan inte höra utan att stoppa huvudet mellan benen.
Kan inte sluta slå tillbaka först.

Men kan nå hur långt som helst.
Precis hur långt som helst.

Jag vill vara fri, jag lovar, det är absolut sant

Härifrån, går jag. Jag går och jag går.
Jag tar höger och jag tar vänster och jag tar höger igen, på pin kiv.

Faktum är att - och passa på att garva nu - jag ser inte mina fötter. Jag hör diskanten och basen, men ingenting däremellan.

Jag tänker att jag går från A till B och snart ser jag C, sedan kan jag sikta mot D.


Härifrån, går jag. Från A:et, baklänges, mot Ö.
Vi kan skratta tillsammans åt den blindes recitativ och fumlande försök att komma framåt, uppåt.
Vi kan väl få skratta åt hur svårt det måste vara för någon att andas under vattenytan, när man klippt bort sina gälar i tron att de aldrig var något annat än simpla lungor?

Det saknas syre. Och något mer. Något mer saknas.
Perception.

Nu applåderar vi en sista gång åt hela härligheten, visst gör vi?
Ni får ursäkta, jag måste bara slå ut några tandrader, är strax tillbaka.

En vacker dag kommer du att fråga mig om jag överhuvudtaget känner något alls

Jag kan känna just exakt den doft som uppstår när rödvin varsamt lindar fläskfilé och paprikastrimlor samman i en gjutjärnspanna anno nittonhundraåttio.
Jag kan känna doften av nybakade, saltströdda kringlor sålda från ett gathörn, vilket jag aldrig vetat namnet på, men som jag vet finns kvar hundratusen mil härifrån.
Jag kan känna den precisa doften av hur billig dateparfym letar sig igenom glesstickad halsduk och blekgrått teddyfoder i mitten av november.
På tungspetsen kan jag känna formen av tiosiffriga nummerkombinationer som inte finns mer. Och jag kan känna jordnötsandedräkt på mils avstånd, som vore den blåst rakt i mitt ansikte.
Jag kan känna garnier och gucci och code och d:fi och wood.
Jag kan känna hur tioprocentig blossa aldrig riktigt gör sig utan den halvbrända odören från slarvigt rengjorda spisplattor.
Jag kan känna nybryggt arvid nyquist genom både mögel och sur sand.
Jag kan känna smaken av bragokex utan att ha smakat dem på över tio år.
Jag kan känna ånga efter ånga från nybakta ugnar, nybakta magar, nybakta ungdomar.
Jag kan, i min garderob, känna doften av någon eller något som aldrig ens varit där.
Och jag kan känna nyrostad hönökaka med kalles marmelad och finhyvlad ost och jag kan höra knastret från när finjusteringarna ställs in på radion från förrförra decenniets julkalender.
Jag kan känna decibel efter decibel ta plats mellan fyra väggar, väl avvägt mot en nyinköpt bäddsoffa för två. Jag kan inte känna vad som hände igår.