Aj

Vi står och skriker på varandra i en mataffär utan kunder. Personalen betraktar oss från bakom hyllorna. Osten har fel smak och skinkpaketen är för stora, mjölken har alldeles för kort bäst-före-datum och frukten är plockad i fel del av världen.

Du fräser och dina ögon skiftar långsamt från blått till svart. Din hy är askgrå och du darrar lätt. Med skeva, stapplande steg tar du dig över butiksgolvet och in mellan de trånga raderna av hyllor. Du svär över framkomligheten.

Dina ord fräter som syra igen och du ställer retoriska frågor för att lura ur mig kränkande kommentarer. Du gör mig elak och du gör mig otacksam. Du gör mig liten och svag och onåbar. Du gör mig till katastrofnatten som sabbade hela ditt liv. Du gör mig till ditt epicentrum och du gör mina ögon lika svarta som dina.

På spårvagnen sitter jag och grinar. Ur mig osar och pyser det av svart sörja. Jag hatar dig så mycket, fastän att man inte får. Jag hatar dig, jag hatar dig, jag hatar dig och därför gråter jag. Du skulle varit det enda jag otvivelaktigt kunde älskat. Och därför gråter jag.

Om det parallella

Du kan få mig dit, där det är kav lugnt. Du kan rensa hela mig.

Och du - du kan ha ihjäl mig inom loppet av några minuter. Du kan klubba ner allt det jag trodde jag rest.

Du. Fortsätt ge mig klarare ögon, fortsätt öppna upp mig.
Du. Visa mig allting du vet om livet. Jag vill ha dig här, jag vill ha dig närmast.

Och du - vet att du står mig i skuld. Du kräver av mig utan att yppa ett ord, för du vet att jag alltid kommer, alltid står där, alltid ställer upp, alltid finns till hands. Du vet precis var du har mig. Du vet att jag aldrig kommer att falla inför dina ögon. Du suger ur mig det sista.

Nu skall du ligga hjälplös i en månad eller två och från mig hämta kraft. När din trasighet genom mig. Vänta in min protest.

Med bakbundna händer

Jag känner mig så jävla grundlurad. Det känns som att ingenting jag säger och ingenting jag gör har någon inverkan på människor, annat än att ge mig fiender och mothugg.

Allting blir till bakslag, jag börjar bli riktigt stressad. Jag försöker öppna min käft och jag försöker använda mina knytnävar och jag försöker se människor i ögonen men allt de gör är att flina åt mig.

Jag vet inte hur man gör för att nå fram. Jag kanske bara har lurat mig själv hela tiden, trott att mina redskap är mina och att ingen kan ta dem ifrån mig. Nu känner jag mig bara grundlurad, bara jävligt grundlurad.

Det var visst någon som gläntade på det lilla locket till Pandoras ask och hej och hå, har du sett vad som tittade fram..? Jag har varit slarvig med nycklar och lösenord. Omdömeslöst har jag strött all världens olycka runt mig och helt naivt trott att ingen kommer att märka något. Ingen kommer ens att försöka skärskåda mig.

Det är så mycket enklare att bara roffa åt sig alla nycklar och ta sig in här utan att ens behöva bruka våld och suga i sig allt mitt syre, lämna mig kokande av ångest. Det är rent av skäligt, såsom jag notoriskt förgiftat och dräpt varenda jävel som försökt få ett stadigt grepp om mig.


Men nu gör det bara ont.
Nu hade jag velat att någon höll om mig, höll mig i handen.

Från klarhet till klarhet

Mina fötter försvann. Så ironiskt på något sätt, hur det kan kännas som att man svävar samtidigt som man är förlamat fastlåst vid marken. Men mina fötter försvann, hur som helst, känseln under fotsulorna och även den i fingertopparna.

Det fanns en tid när jag väldigt noga påpekade hur rädd jag var för mig själv, mest hela tiden. Det betydde att det fanns självrespekt kvar. Annars skulle jag aldrig kunnat frukta. Nu finns ingen rädsla. Nu finns ingen aktning. Nu finns ingenting att vara rädd för, det är liksom bara rester kvar. Rester utan känsel.

Jag blev rädd i dag. Jag kände hur det där lilla, svarta där inne tickade igång igen. Det som har legat i en väldigt skön dvala i flera månader nu. Det som lämnat mig och min syrehämtning i fred, som fått vila. Det finns kvar och det slog undan fötterna under mig snabbare än vad jag hann motreagera på.

Jag vill behärska mig.
Jag vill hinna tänka efter.
Jag vill känna.
Jag vill slippa känna.
Jag vill kunna sova utan att drömma.
Jag vill kunna drömma utan att sova.
Jag vill få plats.
Jag vill ha klara ögon.
Jag vill verkligen ha klara ögon.

Men det har jag ju inte.

Jag behöver få krossa din skalle

Först låter du ditt tigande döda allt som skulle kunna vara kemi mellan oss. Därefter låter du dina sura ord fräta sönder tystnaden och dämpa ljuset i rummet. Du plockar in nattmörkret i värmen och lutar dig långsamt framåt mot mig samtidigt som du låter din röst gå upp i falsett.

Ibland kan du lura mig att alla dina skeva sidor och alla dina fel aldrig har funnits, att man så enkelt kan dra ett litet streck över dem. Och det där strecket är ju så beundransvärt att allting där ovan blir jättevackert och oöverträffligt. Men du lurar dig själv lika mycket som du lurar mig. Du har kvar varenda en av alla dina fula ovanor och du har kvar förmågan att väcka samma otäcka rovdjursinstinkt i precis samma situationer som alltid.

Du spelar så jävla duktigt i din teater. Och det är just all din förnekelse som gör det hela så motbjudande. Du har aldrig sett hur svarta dina ögon kan bli och du har aldrig hört dina egna cyniska ord. Allt du hör är så otroligt storsint och enastående och handlar bara om livskraft och jävlaranamma och duktigheten i att vara martyr.

Jag har aldrig fått lov att slå tillbaka på dig såsom du slagit mig. Jag har aldrig fått en chans att spotta på dina val och dina åsikter såsom du spottat på mina. Jag har aldrig fått förklara eller göra ogjort eller förneka eller fly bort i någon fånig jävla fantasivärld av rosafluffig lycka, såsom du gjort. Jag har aldrig ens fått välja att inte följa med dig på dina trippar till ditt nyfunna paradis.


Och du vänder mig ryggen för att stappla bort mot det du kan utvinna av ditt martyrium. Där står du som så många gånger förr och du har trollat oss tillbaka en jävla massa år i tiden och jag vet hur du njuter. Du njuter varje sekund fullt ut för det är trots allt det här du föddes till, det är det här du varenda jävla morgon med våld måste försöka mota undan.

Om att halka

Mörkt grönt för illamåendet, som nått nya höjder, som tillåts inkapsla hela mig. För gallan och för att sätta sina gamla reflexer på prov. Det finns något högst ironiskt över det faktum att de svarar precis när jag ber om deras respons, men ligger i dvala varje gång någon annan lockar på dem.

Gråsvart för skuggorna under ögonen som blivit sådär skrämmande permanenta. Snart slutar jag i samma lag som tjejen i kassan på ICA, med det panikpermanentade hårburret över ett par hysteriskt tillmötesgående ögon.

När jag vill lägga mig ner för att få sova, så hotar hjärthelvetet med att slå sig ur bröstkorgen, ända ut på golvet och in under parketten. Jag spenderar fyra timmar i fosterställning med magmunnens mummel som enda sällskap. Och när sömnen väl kommer för den enbart med sig misär. Täckena blir till blytunga sjok vars enda uppgift är att vrida upp min kroppstemperatur till max och hålla mig fastlåst. Innanför mina ögonlock spelas autentiska minnesbilder upp i en grotesk blandning med scener från en undernärd cerebrum.

Jag vaknar utmattad med en så vilt skenande panik inuti mig, att jag egentligen inte förmår lyfta huvudet från kudden. Fingrarna darrar när jag föser hårtestar ur ansiktet och betraktar mig själv i spegeln. Långsamt försvinner all färg från kinderna och lämnar mig kolsvart, likblek.

Allting doftar så jävla surt.

Om det som inte syns i dagsljus

I dag kunde jag känna doften av sand och damm. Jag tog mig hastigt och lustigt tillbaka till ett riktigt tråkigt ställe. I dag kunde jag känna av allvaret.

Jag lyssnar till de där dammkornen, för att de har så mycket att säga, så mycket att berätta för mig. De vill liksom spränga mig sönder och samman om så bara för en halv minut för att få sina tre i rampljuset;

det pågick precis under näsan på dig det vet du så jävla väl om
det finns kvar precis så länge som du själv väljer
du låter varje jävla minut färga dig

och det är allt
ditt fel


Ironin i det hela kanske ligger just där; i att jag själv väljer varje dammkorn att rubba mig, klubba mig, tillintetgöra mig. Om och om igen.

Det finns tusen bitar av mig kvar där och helvete vad jag hatar er för det.
Tusen och åter tusen små, små fingertoppar och klarögon kan förgäves söka mig här och nu, jag är ju tagen härifrån. Jag är ju någonannanstans.
Syns det?

Syns det hur vekt jag bara
gett upp?

Tvåtusensju

En liten glimt av ett annat år smög sig förbi. Jag har väl skuld i det. Vill ju känna ibland, om det finns något kvar.

Det är en svag och ganska töntig doft som sprider sig här. Jag kan inte hjälpa att börja garva, fast det hela egentligen är ganska sorgligt. Det där året, det var ju faktiskt inte ens särskilt länge sedan. Inte tidsmässigt. Men det var, givetvis, i ett helt annat liv, i en helt annan värld.

Jag var 19 år gammal och jag var liksom ensammast i hela världen. Jag sökte med ljus och lykta efter luftrum och ventiler för min lilla ångest. Jag sökte mig på ett högst pretentiöst vis ut i stora vida världen. Jag kom inte längre än till Gamlestan, men där hittade jag förvisso min vinter. I mitten av juli fann jag där min lilla avgrund.

Jag hade precis tagit studenten och kände mig smutsigare än någonsin. Allt hade liksom gått fel. Allt hade blivit precis så - exakt så - som det var i mardrömmarna de sista nätterna av nionde klass. Då när alla skräckscenarion spelades upp inför vad som komma skulle. Fruktansvärt bitter såg jag tillbaka på tre år av personlig konkurs.

Det var en skitig dubbelsäng utan lakan invid Chalmers, det var billigaste ciggen från kiosken, det var fyrverkerier av spyor. Det var den klyschigt dammiga sommardoften från Ånästfältet längs Stockholmsgatan och det var en doft till. Den av dött kött. Den sötsalta doften som lindade in mig i sin trygga famn, i vilken jag förlorade mitt midnattsblåa nässmycke från Krakow. Oj, vad det var mycket.

Det var kilometer efter kilometer längs Mossens motionsslinga, kilometer efter kilometer så till den milda grad att man svimmade i den 30-gradiga hettan. Runt, runt, runt. För allt var tvunget att gå runt, allt var tvunget att fungera. Flyktplanen var så nära realitet att jag ibland kunde känna smaken av seger blandas med allt det sura i käften.

Och allt det, av enbart unge herr Sean Kingston.
Det är inte konstigt att man garvar.

Substituten

Vaknar naken. Vaknar utan skyddsramar, utan perspektiv. Jag vaknar av en vilt skenande puls. Jag reflekterar inte över det, jag bara vaknar, reser mig, bränner natten bakom mig.

Ser ögon, blåa, gråa, gröna, röda. Ser djupt in i dem, håller kvar dem när de viker. Frågar dem tusen frågor på en och samma gång, rodnar lätt. Jag håller verkligen käften.

Känner en lätt pust av någons doft och låter mig skenheligt dras med. Utan eftertanke eller resonemang, rycks jag i bitar. Jag bara flänger efter, jag bara viker mig, ger vika, ger mig hän. Inte ett uns eftertanke. Inte ett uns rikare. Inte en millisekund visare av erfarenhet.

Jag vaknar, men jag är fan aldrig vaken. Jag är i ett vakuum.

Snart är himlen röd, glöm inte det. Snart doftar det från överallt. Snart räcker det inte med små vindpuffar, snart kommer hela jävla jorden dränkas av dofter och ögon och vakennätter. Hur vis av erfarenhet är du då?