Om den tunna, fina linjen mellan verklighet och illusion

Jag tänkte att jag aldrig skulle hamna här. Det tänkte jag igår och veckan innan dess och hela förra året och varje dag under ett gediget antal år innan dess.
Enbart formulerandet av den tanken, för så länge sedan, vittnar om raka motsatsen.

Och här sitter jag, blottad och mer naken än jag någonsin känt mig, och tänker
hur i helvete hamnade jag här?

Jag flinar och spexar febrilt för att trolla bort känslan av all borttappad kontroll.
Jag blundar o upprepar för mig själv att det hjälper, innan jag vänder verkligheten ryggen.

Sedan tänker jag att
jag skall formulera det här
jag borde verkligen formulera det här

Jag kommer innanför dörren till hemma och jag behåller tanken, känslan - behovet - av att säga något.

Ju starkare det där begäret växer sig, desto mer desperat inser jag att jag saknar kanaler.
Jag har tusen forum att sprutlackera med allt vad som rör sig inuti mig.
Och det kommer aldrig att bli mer än en vackert glänsande ytlasering av det.

Det är en insikt som gör förbannat ont.
Jag ser in i Fru Verklighets ögon och de lyser iskallt blå. Jag kniper demonstrativt käft när de ber mig tala.
Och med ens jag äntrar overkligheten innanför min egen jävla dörr, så bara blurrar allting konkret ihop sig till en obeskrivligt kletig sörja av verklighetsfrånkopplat dravel.

Jag håller båda bitar så jävla hårt.
Jag bara står här och håller, som ett jävla fån.
Jag kan fan inte rubba.

I brought down three grown men like it was nothing

Men snälla, säg mig då;
finns det något jag kan göra för att nå fram till dig?
Vakna. Kom igen, vakna.
Jag är här nu.
Och jag har med mig hinkar och svartsäckar och jag kom hit för att ta oss härifrån.
Och jag bär dig, jag lovar.
Som du skulle burit mig.

Jag rusar fram, lägger bakom mig kilometer efter kilometer.
Jag tar dig med mig.
Enbart för att du skall kunna vända dig om och se hur vårt målsnöre imploderas.
Om och om igen.
Om och om igen.
Pallar du en gång till?

Och jag snubblar och jag trippar och jag svär.
För du skall se, för du skall höra.

Jag vet det, att all räddning är utom räckhåll.
Jag vet det, att den snö jag försöker vada genom, i själva verket enbart är pappersflingorna av allt du klippt sönder.
Ändå fortsätter jag att rusa.

Och jag snavar i snön, färgar den röd av blod från min käft.
Jag river min väg framför mig, med spåren av dig precis där rakt framför och bakom mig.
Och rustad av järn i den klädsel du gav mig, dras jag mot marken tills då,
när jag inte längre kan stå upprätt.

Och jag ser på mina ben
som inte finns mer.

Vart tog du vägen?

Om hur jag aldrig mer vill knäböja

Jag letar efter pulsen.
Dess bekräftelsebehov blev lite väl utrymmeskrävande där ett tag.
Men nu letar jag efter den.

Jag går via basslingor bakåt i tiden.
Hittar ett tillrättalagt sound som helt ödmjukt sträcker ut handen mot mig.
Jag hittar bas, hittar beat, hittar puls.

Återstår gör enbart hjärtslag.

Jag öppnar köksfönstret.
Hittar enbart klibbigt fet dimma och vertikalregn.
Jag stänger köksfönstret.

Jag öppnar Skype.
Hittar enbart halvstagnerat klet.
Jag stänger ner Skype via CtrlAltDel.

Jag öppnar avloppen.
Hittar slem och hår nog att försörja en mindre afrikansk by.
Jag återsluter avloppen.
Placerar en klädnypa över näsan.

Jag öppnar. Jag söker. Och jag stänger.
Jag hittar fan och hans moster.
Men jag är inte nöjd.
Jag är inte tillfredsställd.

Jag öppnar strupen och sväljer surt, gurglar jodopax och kräks.

Jag försöker se ut genom fönstret.
Genom nattluften.
Genom dimman.
Allt jag ser är min egen spegelbild.

Och vi trasar sönder, vi sliter itu, vi river i tusen och åter tusen bitar

Sol som går upp, som går ner, som går upp, som går ner igen.
Ljus som tränger på, som försvinner bort, som tränger sig på, som försvinner bort. Igen.
Syre. Luft.

Här går solen upp.
Här stiger solen för att färga fasaden mittemot i gult.
Och mannen på balkongen mittemot steppar ut, ler mot mig medan han suger på sina cigaretter.
Här går solen upp,
för att gå ner,
för att sjunka,
för att dö.

Och i solnedgång blir fasaden mittemot röd.
Och i solnedgång röker mannen på balkongen mittemot från sitt köksfönster.
Och i solnedgång hittar jag ord.

Och i solnedgångens allra första sekund tänker jag på
soluppgång.

På hur jag drömde om S och hennes gröna ögon i natt.
På hur många där finns, som jag saknar,
På hur det känns, att få sova.
På hur mycket det finns bakom mig,
På hur mycket det finns framför.
På allt jag måste räkna.

Och jag räknar.
Jag räknar varje ord, jag räknar varje bild. Jag räknar varje steg, jag räknar varje drag med pennan. Jag räknar varje andetag, jag räknar varje andetag (OCH DET SKALL DU SÅ JÄVLA VÄL VETA) och jag räknar vart och ett av alla snedsteg.

Jag räknar. Jag multiplicerar. Jag dividerar. Jag subtraherar.
Fortfarande utan att addera.
Intet finns att tillägga.

-

Det finns platser att mellanlanda på.
Det finns famnar som väntar.
Åh, dom är fyllda av värme och tröst. Och där finns händer som stryker bort all vår oro och som vet precis hur man gör för att vagga oss till sömns.
Och där finns varma filtar och välbekanta trygghetsdofter.
Det är dom som ger oss så många skäl och så mycket tålamod.
Som ger oss all anledning att uthärda mardrömslånga resor över blanksvart asfalt, via fylleslag
fontäner
kullerstenar
snabbmatsos
nyckelrepor
regndroppar
samt slutligen via det säregna vis som enbart en förgiftad kropp kan konsten att landa på ett spårvagnssäte mitt emellan Brunnsparken och Nordstan.

Enbart för att nå fram till branten av tretusen frostbitna trappsteg. För att nå dit, där allt det där åtråvärda väntar, det som absolut inte alls vaggar oss till sömns,
men som istället trollar bort alla minusgrader, all oro, all ångest, allt tvivel.
Men som viskar åt oss - inte genom sövandeord, men ändå - sådant som får oss att komma åter till ytan.
Och åter.
Återigen.
Återigen inser vi att där finns all anledning att upprätthålla allt.
Åh, precis allt.
All anledning.

Alla dom här tusen bilderna som jag bara vill visa för någon

Jag kan få det att rusa fort och sedan fortare och sedan i ljusets hastighet. Och jag tänker på det som någon sa om att
På min begravning vill jag ha en bild från varje dag i mitt liv. I bakgrunden skall de bläddras fram med en halv sekunds mellanrum under hela akten
Jag kan nå ljudets hastighet också. Då plockar jag fram bitar - guldkorn - från idag o igår o från varje dag tillbaka så långt jag kan minnas. Guldkornen som egentligen enbart är enkel aska.

Dom säger minnen är bra, men minnen är sentimentalitet och sentimentalitet är dåligt.
Dom säger att där skall man inte vara, där är gränsen mellan sunt förnuft och dårskap så hårfin att jag för längesedan tappat den.
Jag säger åt mig själv att hålla käft när bild efter bild, ton efter ton, doft efter doft rinner ner över mig.

Dom säger släpp taget för fan.
Dom säger kan du inte bara försonas, va.
Dom säger ditt ältande är äckligt.

Jag vill vidare.
Jag vill framåt.
Jag har alla dom här bilderna och jag vet hur man täpper till så att dom inte skall sippra ut.

Dom säger sluta fucking täppa till.
Bara ställ höger fot framför vänster.
Gör det tusen gånger om och vips så har du trollat bort allt vad gårdag heter.

Det är där, när jag sätter höger framför vänster, som jag inser att jag tappat vänster.
Det är där, när jag inser att jag tappat vänster, som jag undrar hur det är möjligt.
Hur är det möjligt att misslyckas med något så simpelt?
Höger framför vänster framför höger framför vänster.

Om att blåsas omkull

Så går det till, när man väljer att inte minnas;
hur det kan låta exakt som kulsprutor från ett simpelt blekgult balkongräcke
hur doften av hej-kom-och-hjälp-mig kan kännas när den på allvar existerar
hur det känns när man låter kulsprutorna överrösta förnimmelsen av hej-kom-och-hjälp-mig
hur det kan se ut när sammetsblåa trygghetsögon blir kolsvart livrädda
därefter likvita
sedan likgliltiga


Så går det till när man istället;
börjar leta mellanrum mellan ledfästena
ofrivilligt uppoffrar sömn för att lära sig utantill, baklänges alla språk som finns, med förhoppningen att du skall förstå vad man säger
börjar rättfärdiga kolsvarta påsar under ögonen
tolkar nattsvett som feber
frågar dig om 36,5 kan räknas som feber, om man överlag ändå har en ganska låg kroppstemperatur
ser dig dra på smilbanden samtidigt som du säger att
gå härifrån, bortbyting. Det är honom jag vill ha.

Så drar de där vindarna in över Göteborg för femtielfte gången;
Man hör kulsprutor och man känner doften av hej-kom-och-hjälp-mig
Och så lägger man sig ner,
blundar
låtsas som att man sover.
För femhundrafemtielfte gången.