skip to main |
skip to sidebar
Nu räknar jag ner och målar upp mardrömsscenarion. Jag vet vad som väntar bakom krönet och jag vill inte dit, jag vill inte behöva ta varken konsekvenserna eller striden mot denna djupa sömn.
Det är så bekvämt här, i min lilla bubbla. Det är så rofyllt och vadderat. Här slipper jag tid och rum på en lagom nivå och här slipper jag efterdyningar. Här finns bara här och nu, samtidigt som allting hela tiden får lov att vara på en armlängds avstånd.
Och nu skall jag utmanas, nu skall jag testas. Nu, när jag just hittat en gyllene liten rytm att flyta fram via. Då skall min egen satans dumhet och naivitet lägga krokben för mig och det är jag, bara jag som får stå kastet i åtminstone en månad nu, innan någon form av frälsning ens har chansen att nå mig igen.
Om det inte hunnit gå åt helvete innan dess.
Håll mig i handen, någon. Detta kommer att bli så förbannat, jävla svårt.
Jag drömmer om mordbränder och det rullar huvuden runt mina fötter. Ansikten från alldeles för länge sedan flimrar förbi och allting är färgat i bländande orange. Jag vaknar av hur min egen lätt panikslagna, fnittrande röst pressar ur sig inferno.
Hela min kropp är blöt och iskall av svett och jag förbannar och prisar på samma gång detta lilla mirakel som skapas mellan mina lakan. Natt efter natt.
Långt senare samma dygn ser jag hur hamninloppets vatten i tunna stråk färgas vitgult av ljuskäglorna högt där ovan. I samma sekund som strimmorna når min blick lägger sig pulsen rofyllt för en halv minut.
Jag tänker att om världen alltid hade varit såhär skimrande, så hade allting varit enklare. Jag tänker att om kvällarna alltid hade varit så här ljumna, så hade jag haft lättare för att andas. Och jag tänker att om jag hade haft enklare för att sortera och organisera bland mina alla impulser, så hade jag förmodligen fått större klarhet i vad mina drömmar vill säga mig.
Jag tänker att om alla dagar hade varit nätter och alla nätter hade varit dagar, så hade hela mitt jävla liv kunnat spelas ut precis baklänges. Och så oskrivet allting hade varit då.
Mot alla odds lägger jag huvudet mot kudden och uttalar samma förbannade önskan igen. Ge mig något fint i natt.
Jag funderar över den där sommaren som var så förbannat varm och kvävande. Det är en bortregnad midsommarafton i junikylan av tvåtusenelva som lockar fram minnet.
Det hängde en tung, glödande kvällssol över Älvsborgsbron hela den sommaren. Från bussätet kändes det ibland som att strålarna skulle sätta eld på hela världen och liksom låta allting brinna upp. Det var en helt underbart befriande känsla. Jag vet att jag givetvis frös, i vanlig ordning, men kan inte minnas känslan. Jag minns bara allt det glödande, rödoranga, dammiga, asfaltsdoftande. Min stad iklädd sommarskrud. Det har ju inte hänt många gånger.
En helt annat, mycket uppgiven insikt som nådde mig häromdagen. Den om att höstmörkret och vinterkylan tyvärr redan har fått ta plats där jag är nu. Det är i mitten av juni och jag väntar fortfarande på sommaren. Inte bara den varma, heta, sandstrandsidylliska sommaren, utan även den som får oss att öppna upp och släppa in, klä av oss och öppna våra munnar.
Strax efteråt insåg jag att det är jag själv som helt oömt och försumligt lämnat sommarvärmen och allt vad den bar med sig på ett helt annat ställe, mellan fyra höga tegelmurar, innanför vilka jag inte längre har någon access.
Jag fick nästan panik. Sedan var jag tvungen att berömma mig själv för ett steg i rätt riktning, bort från kletig sentimentalitet och infekterade nostalgiförhoppningar. Dock kvarstår faktum. I samma sekund som jag öppnade dörrarna till alla dessa nya, orörda och så förbaskat nedtyngda rum av falska förhoppningar så insåg jag att det är just här som vintermörkret kommer att omsluta mig. Då var det liksom försent att försöka stänga dörren om kylan och allt det sterila, känslolösa.
Vissa stunder kan jag på riktigt känna äkta rädsla inför framtiden. Det är bra att den når fram, äktheten i känslorna. Det är bra att kunna känna.
Andra stunder kan jag helt rofyllt låta mig uppfyllas av lugn, obryddhet och harmoni. Det är något nytt och outforskat, även om det nu kommer från en syntetisk källa. Jag vill ändå värdesätta att få lov att vara här och nu under korta, intensiva stunder.
Vill ändå försöka skjuta minne och nostalgi på åtminstone en armlängds avstånd, nu när jag plötsligt förstått hur man gör.
Jag vill inte gå och lägga mig. För kanske första gången på alldeles för lång tid, vill jag inte släcka ner vardagen för sängvärmens skull.
Jag vill inte lämna varken kvällens ljusa spektra eller volymen från musiken. Jag vill knappt ens sitta kvar här.
Jag vet så väl vad som väntar mellan mina lakan och jag börjar på allvar att tröttna på det. Jag börjar ledsna på kallsvetten och allt kliniskt beräknande av REM. Det fina med att drömma har ju försvunnit för länge sedan. Det rena med att få sova finns inte kvar här.
Jag är inte rädd för att somna längre, jag är inte rädd för mörkret. Eller, jo, kanske lite. Kanske finns det en liten gnutta äkta jävla fruktan kvar. Men jag är inte rädd för det som håller mig vaken. Jag vill mest bara bli av med det.
Det var otroligt fascinerande till en början, att kunna räkna sina ögonrörelser inför den kittlande djupsömnens intåg. Efter några veckor är det mindre nervkittlande och mer åt det frustrerande hållet att istället räkna ner hjärtslagen tills ögonen helt ofrivilligt öppnas klockan 01.30. Då ser jag ut i det kompakta mörkret för en sekund och hinner tänka ungefär tretusen olika tankar.
Jag är förbannat jävla trött på att drömma i skuggor och metaforer som jag inte får lov att komma åt. Jag får knappt ens lov att finnas med i periferin och mina nattimmar går dygn efter dygn åt att hålla ögonen slutna, pulsen i chack och andetagen i jämn rytm. Mina ljusa timmar har nu helt ogenerat förärats åt huvudvärk och yrsel. Små jävla stjärnfall mellan varven.
Tänk om någon kunde se mig på småtimmarna. Vilken jävla show. Det har till och med slutat att rycka helt spasmiskt i mig. Allt förbannad energi går åt att lura mig ner till det som finns i djupsömnens allra mörkaste vrår, för att sedan med en enkel viskning i mitt högra öra, slå mig rakt tillbaka till entréplan. Just innan natten tillåts att bli min.
Och det allra värsta måste ändå vara det faktum att detta är är tusen gånger bättre än allt det vedervärdiga som på ett skoningslöst lamslående vis har hållt mig sovande vaken tidigare. Det finns en hårfin gräns där som jag helt ofrivilligt utforskat. Och det rekommenderar jag ungefär ingen alls.
Eftermiddagssol. Torrt gräs och kanalvatten. Långsmala papperspåsar fyllda av dyrt rövslickeri. Ett tjockt moln av bananflugor runt våra skallar. Du resonerar med Gud kring deras syfte på jorden. Två paket och bara en tändare, som vi tappar bort hela tiden. Mellan dina ben, på mitt knä, i din ficka, i min väska, i mina jeans. Vi betar av typ tusen topics.
Du ber om ursäkt för att du måste stressa i väg.
Men det gör ingenting. Det är dyrbara minuter och jag börjar förstå varför. Ute ur mitt synfält blir det en hel och något sånär komplett person av dig. Ut och in och fram och tillbaka i fem månader eller mer har vi sett varandras kanske värsta och bästa sidor.
Jag har för många av dina rubriker. Bredvid dig har jag tvingats bli mänsklig och till varje pris närvarande. Det tycks finnas för lite av mig för att av det kvarvarande lyckas bygga några försvarsmurar nu. Ändå vill du se mig i ögonen.
Jag vill desperat låtas bli övertygad om äkthet och precis närvaro, men det är förbannat omöjligt. Det är som att alla bitar av dig som jag fått, successivt har rivit varenda en av mina fasader. Som att genom att vara genuin, gör du mig till en kopia.
Jag har för mycket information om dig för att kunna skapa fluffiga visioner. Jag befinner mig plötsligt mitt i verkligheten. Här och nu, som C säger. Det har aldrig hänt förut och det finns inga konkreta anledningar till varför. Allt som finns är tragikomiska konsekvenser av att hela tiden sträva bakåt fast framåt. Aldrig någonsin våga vidröra presens.
Det är som att varje gång du säger hejdå och kramar mig sådär förbannat hårt, så försvinner du bort till något som jag alldeles för väl tror mig kunna beräkna. Som att du vore en simpel ekvation. Jag har redan förutspått vart du tar vägen.
Snart kanske jag börjar ljuga för dig för att skapa nya murar, för att kunna upprätthålla tryggheten i att få slippa existera på riktigt. Samtidigt som jag vet att det vore ett vidrigt jävla snedsteg och slag under bältet på både dig och mig, så kan jag stundtals på allvar se det hända. Som för att rädda mig själv från alla dessa förbannade jävla saker jag känner.
Hade jag inte haft hela den bild av dig som du gett mig, så hade det här varit tusen gånger enklare. Men jag har aldrig gjort så här förut och det för förbannat ont. Därför att jag borde ha gjort det en miljon gånger vid det här laget och jag borde har koll på mina nerver och jag borde verkligen, verkligen vara glad nu. Jag borde kunnat hantera detta som en halvvuxen jävla människa. Jag är här och nu och det är just, precis där jag borde vara, men lik förbannat strävar jag bakåt, framåt, bakåt. Var som helst, bara inte här och nu.
Jag har inte gråtit på många, många dagar och veckor och månader. Jag ville ju, först ville jag. Jag ville känna något. Men när förmågan väl återkom, fann jag, som genom ett litet trollslag, helt fantastiska medel att framgångsrikt dämpa den.
Nu sitter jag här och det rann just en, ensam tår från mitt högra öga. Den är så syntetisk som den kan bli och åtföljs inte av en enda tapper vän. Tyvärr. Eller tacksamt nog.
Jag fann just den gyllene medelvägen, efter att ha skrämts halvt ihjäl för ungefär två veckor sedan, av de där makalösa medlens verkan och makt. Nu kan jag se stoff mellan bitarna av tomhet i luften, för att uttrycka mig jävligt abstrakt.
Jag kan plötsligt känna allt det mellan mardröm och verklighet. Jag kan vara mitt i det febermjuka samtidigt som jag håller ett stadigt tag i verkligheten. Det känns som få förunnat.
Nu litar jag till fullo på natten och drömmen.
Det finns bara en liten hake och den nedtecknade jag så ambitiöst för typ tretton år sedan.
Det enda här i världen jag är rädd för är
mig själv.
Så skrev jag. Och med det menade jag att jag var rädd att aldrig någonsin kunna förändras, kunna hitta något annat sätt att vara på. För det jag såg utifrån av mig själv gav mig redan då alldeles för mycket information om vilka förbannade snedsteg jag var kapabel att ta.
Sagt och gjort.
Jag tror att jag älskar detta.
Ändå grinar jag.
Och nu vill jag ju bara garva åt mig själv. Det pågår en jävla verklighet där utanför och här sitter jag och njuter av fångsten av innehåll i tomrummet. Skapat jävla innehåll. Som jag slagits för det där innehållet.
Men, för att vara en illusion, är det skrämmande bra på att hålla mig över ytan.
Två år senare får rotorbladen åter sprida ett mjukt surr här inne. Blandat med obegriplig isländska och en helt äkta doft av sommar, får jag blunda och stanna här för alltid.
Timmarna går så långsamt och samtidigt så förbannat fort i ett tillstånd mellan vakenhet och dröm. Jag betraktar och studerar, men kan ändå inte riktigt förstå vad det är jag ser. Eller hör. Eller får röra vid.
Efteråt vilar en helt otrolig rofylld stillhet över hela rummet. Varenda molekyl här inne är förgylld för en liten stund. Täckt av nattdagg står jag mitt på golvet och försöker memorera varenda detalj av hur här ser ut just i detta nu.
Jag väntar med att duscha, bara för att få behålla allt det varma som plötsligt omslutit mig, en liten, liten stund till.
Strax bakom gryningslandet promenerar vi, mot ingenting och allt. Mot obestämt, outtalat och aningen förbjudet. Med fnitter på våra läppar och lite äkta hjärtslag bakom bröstbenet.
Och några långa - men alldeles för korta - timmar senare promenerar vi under gråtunga moln åter hemåt, mot det som vi vet, det förväntas, det som vi borde och måste. Vi räknar minuter tills våra vagnar skall skramla oss under broar och över vatten. Vi ser varandra i ögonen och låter allt det förljugna bubbla till igen.
Mot dovt vibrerande väggar i aprikosorange slocknar ögonen och det smakar av makaroner i käften. Mot rutorna piskar regnet snart. Mot näsroten dunkar det blålila av fyllesmällen. Tunga, stapplande, kippande steg bär oss upp för alla trapporna hem.
Och vi vaknar och vi tar oss upp ur vår dvala och vi tänker efter och minns. Inga foton i världen kan väl ta ifrån oss minnesbilden av i natt?
