Ta emot mig.

Eyes filled with fire,
wish I was a better liar.
It hurts when it's happening, and so I cry.
The winter is even colder,
I guess that I could have told you,
that I am safe and warm from the hell inside.

Karma, karma!
Take me, take me!
Karma, karma!
Break me.
I am,
an open book.

The drum beat of my heart is tribal,
the sweet sound of survival,
shouts serenade this voice forever more.
The sun would have to be frozen,
for anything out there opposing,
not to be left in its own blood on the jungle floor.

Karma, karma!
Fight me, fight me!
Karma, karma!
Shake me.
I am,
an open book.
An open book

When I sing a song of peace,
it soothes the savage beast,
even it understands that I understand at least.
So you mortals just keep this in mind,
this is the way I'm designed,
and I am no power so I'll only die one time.

Karma, karma!
Kill me, kill me!
You have.
Karma!
To kill me, kill me!
I am,
an open book.
An open book

Årets lögn

Jag har väldigt svårt att se hur du skulle kunna låta dig tyngas ner av bekymmer och problem.

Jag hör orden, men inte innebörden. En gång till, tack?
Väldigt svårt att föreställa sig mig bli tyngd och påverkad av motgångar och bekymmer.

Du säger vad du tycker hela tiden, utan omsvep.

Det är ju bara ord, tänker jag. Det är ju bara lånade ord. Och jag ser inte innebörden i dem heller, inte ens i mina egna ord. De sprutar onekligen ur käften på mig, obehindrat, men det finns ingen mening med dem. De är platta och tomma nu.

Tänk om jag skulle öppna upp pärmarna kring allt det jag har skrivit. Tänk om jag skulle släppa in hela jävla världen inuti mig. Jag skulle få vem som helst att kräkandes springa därifrån. De skulle läsa vartannat ord och de skulle inte få något sammanhang utöver det där blåsvarta, klibbiga, drypande självömkandet.

Tänk att jag kan låta mig tyngas ned lite grann, av bekymmer och motgångar.
Det kunde man inte tro, va?

Världens kletigaste blogginlägg

Jag överrumplades idag av mina egna tankegångar kring honom. Han, som skulle så mycket. Han, som alldeles nyss existerade. Som hade så mycket kvar.

Att han inte finns kvar mer. Och han kommer inte tillbaka, han kommer inte för att hämta mig mer. Han kommer inte dela en enda kort stund med mig mer. Han skulle lika gärna kunna försvinna från jordens yta här och nu, jag hade inte fått veta. Sakta, sakta slutar han att existera. Och lika sakta börjar han ta sig in under mina tankar, in i mitt undermedvetna.

Jag orkar inte stå emot längre.

Det är så fel. Det är att tvingas bli en helt ny person från början igen. Det är så orättvist. Vad är det jag gör fel? Vad är det med mig som bara förstör och bryter sönder? Vad var det som var otillräckligt?

Framförallt en tanke har bitit sig fast, extra hårt. Den där om att han har ingen aning om hur mycket jag försökte, hur mycket av min energi jag gav åt oss, hur stort och djupt mitt engagemang var. Han kommer att försvinna med tron att jag inte gjorde något alls, att jag inte brydde mig. Han går ur det här som en segrare med sin krona - något på sned - men jävligt glänsande. Rak i ryggen och med ett präktigt stånd rider han vidare från det där våpet som inte klarade av ett enda uppdrag som flickvän.

Mot nya, riktiga, tjejer.

Jag vill tala om så mycket för honom, få honom att lyssna och få veta. En enda gång, höra på vad jag säger. Se vad som försiggår bakom kulisserna. Jag har aldrig släppt någon så nära inpå och jag har aldrig stått så skadad ensam kvar som jag gör nu. Det gör ont i varenda del av mig, blåmärkena bara poppar upp, ett efter ett. Jag kan inte förstå vart halva jag har tagit vägen. Det ligger kvar hos honom. Mer än så ligger kvar i hans händer. Och han förstår det inte. Han ser det inte, har kommer aldrig att ens titta efter.

Jag hårdnar om möjligt ännu mer nu. Jag spottar människor i ansiktet och jag bygger försvarsmurar hejvilt runt omkring hela mig. Bara jag slipper allt lismande och alla välmenande ord som känns som kaskader av svordomar riktade mot mig. Varenda form av beröring bränner som in åt helvete, får hela min kropp att vrida sig ut och in. Jag har ju försökt, det gick inte. (Det finns ingen som honom, och det tar han med sig, tillsammans med det där präktiga jävla ståndet och kronan på sned - det finns ingen som honom och det kommer aldrig att komma någon som slipper undan att mäta sig med honom)

Och han vet det.

Jag tillät honom allt.
Står kvar, väldigt, väldigt tom.

Vad vore jag utan dina andetag?

Jag är som du. Jag är du, halva du.

Det som var igår och det som var för hundra år sedan, borde inte finnas kvar idag, säger dom. Det kommer aldrig mera vara. Det finns ingen poäng att hålla kvar i de trådarna. Det är bra att leva här och nu, säger dom.

Jag kan inte leva så. Jag kan inte den devisen utantill. Jag går motvilligt den vägen ibland, tycker mig göra rätt och riktigt. Känner mig duktig. Men jag sparar på all stoff och alla år och dagar och sekunder. Jag plockar fram dem och luktar på dem och minns. Då förstår jag hur det håller mig vid liv.

Det håller mig över ytan, därför att hela jag finns kvar i ettusen olika varianter. Från alla tusen olika sekunder. Varje version av mig, varje upplevelse jag har haft av varje liten sekund - finns kvar. Fyraåringen finns kvar och nioåringen och trettonåringen och sextonåringen. Och de måste få lov att få plats, en liten stund till. De måste få lov att skrika färdigt. De måste få lov att säga det som de aldrig fick lov att säga, för hundra år sedan.

På det sättet gör det ont att du är jag och att jag är du. Att jag tillåter mig att bli dig. Inte som du, inte lik dig - jag blir dig. Och en viss del av dig, erkänner jag villigt, vore jag gärna. Den där delen som är bra. Det går inte alltid att välja.

Här sitter jag, såsom du gjort, många, många gånger.
Skillnaden är väl att den du samtidigt trampade sönder - där du satt - den finns inte i mitt liv.
Det är ännu enbart mig själv jag skadar.

Maybe one day we'll wake up and this will all just be a dream

Jag säger mycket. Kanske hälften av det jag tänker säga. Det jag tänkte säga.
Jag tänker mycket. Kanske hälften av det jag borde. För att må bra, kanske hälften.

Jag menar mycket. Kanske hälften.

Det är svårt, gå rakt

Det är svårt, gå rakt. Fokusera stunderna mellan andetagen. Det är svårt, tänka rätt.

De senaste fyra dygnen har tvinnats samman till en obehaglig röra av dagar och nätter, svårigheterna att gå rakt och människor, människor, människor. På samma gång som det har varit sjukt avkopplande att inte kunna tänka en enda klar tanke, så slår ångesten ganska hårt vid det lilla uppvaknandet sedan. Ganska skoningslöst.

Jag. Jag, jag, jag. Det är mycket med mig nu. Och jag är minst och störst. Jag märker att jag hade lagt locket på. Det var någon som lyfte det, ganska varsamt, men ändå. Det var någon som lyfte det och lämnade mig i högen av oreda. Och resultatet av det blev denna helvetesvecka. Ett riktigt tappert litet flyktförsök.

Halvbekanta människor ringer mig och frågar hur det är egentligen och jag kan ju inte annat än att svara att det är åt helvete med allt. Då känner jag mig som ett billigt citat, en klyscha. Kväver tystnaden som följer och lägger på.

Det spelar ingen större roll om jag stannar och slåss eller om jag flyr fort som fan. Jag tror det slutar på samma sätt ändå. Med ett vilt bultande hjärta, hysterisvettningar och mardrömmar.

Klockan 16.45, tisdag.

Det lyser i brinnande purpur från himlen. Det har slutat regna. Det susar stillsamt i min skalle och svalkan har äntligen hittat in i min lägenhet, efter en alldeles för lång dag. Alldeles för brinnande.

Det känns surt att det är nu jag skall gå och lägga mig. Det där stillsamma lilla suset känns så väl till pass just nu. Som ett bröst att somna mot. Jag tvivlar på att det kommer lyckas bära mig ända till sängs.

När jag andas får luften plats. Andetag efter andetag. Som om jag öppnats inifrån.

Det har varit en prövningarnas dag. Inte bara den brinnande hettan och det kolsvarta regnet dödar mig långsamt. Också väntan och väntans slut. Förhoppningar och det där om att ge efter. När styrkan väl dyker upp, så håller den sig flytande men aldrig okrossbar. Och det kanske är någonstans där emellan jag hamnar. Någonstans mellan flytande men aldrig okrossbar. Aldrig, aldrig okrossbar.


Håll mig i handen. Det räcker. Bara håll mig i handen. Sådär som du sa att du aldrig gjort förr.

Splittringar

Hon kommer hem från jobbet. Utövar pliktskyldigt sitt träningsprogram. Tillagar lika pliktskyldigt ett vettigt mål mat, som inte består av knäckebröd. Leker pliktskyldigt med katten i ungefär tjugo minuter innan de båda ser på varandra med uppgivenhet i blicken och suckar.

I ungefär två timmar står hon i någon slags påhittad valmöjlighet mellan att lägga sig i sängen, glo på trista teveserier hela kvällen och natten och verkligen njuta av det. Alternativt att hälla upp vin i ett sånt där riktigt stort glas, så att det räcker med ett för att bli berusad och ändå känna att det trots allt bara var ett glas och det är ju näst intill nyttigt. Alternativt att ringa honom.

Hon äcklas av tanken att ligga i sin ensamma säng och glo på teve.
Hon äcklas av tanken på att sitta full ensam, ännu en kväll.
Hon skräms av tanken på vad som skulle kunna hända om hon ringde honom.

Hon ringer hundratusen andra personer varav ingen svarar. Hon går ut och ställer sig mellan regndropparna och röker tills hon glömt bort varför hon gick ut och står kvar ändå. Med mobilen i handen, darrande.

Hon går upp, in, ner, ut, upp igen. Sitter framför spegeln i hallen i en halvtimme och försöker diskutera med sig själv. Går ner, ut. Upp och in igen.

Klockan är åtta på morgonen när hon vaknar till liv.
Det kallas ångest, är hon helt övertygad om. Detta som höll henne igång och långt över prestationsmaximum under kvällen. Det som slutligen fick henne att somna. Som för första gången någonsin. Bara rena tankar. Hon skräms nästan av sig själv. Hur kan man tillåta sig att bli så påverkad?

För hon vaknar och är precis lika trött och mer, som när hon somnade.

Tyngdlöshet

Den här hettan påminner om 2009. Den påminner om hur det är att vara instängd i sin egen kropp som en rustning. Att tvingas se omvärlden rusa förbi där utanför visiret, utan att kunna lyfta armen och hejda någon.

De packar ner avdelningen i flyttlådor och kartonger och varje liten guldpärla i sin alldeles egna lilla ask. Noggrant rensar de ur skåp och lådor för att börja sina nya liv på något annat ställe. Jag ser dem, ganska bruna allihopa efter den långa spurten mot semestern, som genom ett lyckokast blev full av sol och värme. Jag ser deras armar omsorgsfullt slå in och pussla ner i lådorna. Sak efter sak. Jag undrar om flaskan med dyr gin får följa med, eller om den lämnas till sitt öde. Eller om den börjat mögla.

Och jag står på andra sidan staketet och ser på. Jag står där, på tå, för jag når inte upp till haspen på grinden, och glor på deras arbete. Det sipprar ut lite sand genom det grovmaskiga staketet som letar sig in i mina skor. Jag har solen i ögonen och bländas, kan inte riktigt urskilja dem.

När jag blundar ser jag sekvenser från nattens drömmar. Hur jag står vid en kant ut mot ingenting och tippar fram och tillbaka, på tåspetsarna. Jag har armarna utsträckta åt varsitt håll och jag blundar när jag låter tyngdkraften ta över kontrollen och försiktigt puffa mig ut över kanten. Själva lutandet utåt, innan kroppen hunnit vända sig i luften, går långsamt. Det är en vacker, gracil lutning. Som en pil, med fötterna uppåt och huvudet neråt, glider jag sedan genom luften. Här vinner jag fart och öppnar ögonen. Förbi mitt synfält rusar luften och det dyrbara syret. Nedanför mig, asfalt. I samma ögonblick som jag uppnår maxfart, blundar jag igen, toppen av hjässan snuddar vid marken och smällen är öronbedövande.

Jag öppnar ögonen. Blöt av svett.