skip to main |
skip to sidebar
Du vet inte hur jag ligger sömnlös. Du vet inte hur ångesten försiktigt pärlas till ett tunt hölje svett om min hela kropp om nätterna. Du vet inte hur jag räknar timmarna som passerar mellan oss två.
Du kan inte veta, du vill inte veta.
Och mina hjärtslag tycks stilla sig, minska i kvantitet, ju fler dygn som tillåts fladdra förbi. Du vet inte att jag stiger upp och går till jobbet för din skull. Det är knappt så att jag vet det själv. Det är för att rätta till ordningen, den som du skulle vara en del av. För att räta upp bilden av verkligheten, palla upp överlevnadsinstinkten.
Du kan omöjligt veta, för spårvagnshållplatsen är tom på morgonen. Den är tom på eftermiddagen. Och ditt fönster går inte att se härifrån.
Du vet inte hur jag tillåter minnesbild efter minnesbild dyka upp och ruska om mig och du vet inte hur jag hejdlöst gråter. Du vet inte hur det känns att komma nu. Du vet inte att jag har raderat också alla dina sms nu. Du vet inte hur jag gräver mig genom alla våra foton.
Du vet inte hur jag går upp, vaknar, går till jobbet. För din skull. För verklighetens skull. Jag vet inte vad du vet. Jag vet inte vad du förstår.
Du vet inte, det är det som gör så helvetiskt ont.
Vad gör ni i hennes liv? Vilka är ni, bakom de där maskerna ni bär? Vad betyder blickarna ni ger henne? Och varför gör ni det?
Hon dansar för er och hon spottar på er. Hon ligger sömnlös för att få veta vad ni har bakom ögonlocken. Vill inget hellre än att få komma under er hud, om hon så skall behöva flå er. Hon somnar på morgnarna och hon lägger sig om kvällarna, låter dygnen snurra runt, runt, runt.
Ni vaggar henne och ni slår henne blåöm. Ni bär på alla nycklar, men det kan ni inte förstå. Ni kan så lätt få henne dit ni vill. Hon slår och slår och slår.
Tillsammans med mörkret kommer flykt och törst. Hand i hand med all oro och med alla änglarna på sina axlar, går hon vart hon vill. Mot er bröstkorg eller mot er ytterdörr även om Gud pissar på henne. Hon går bort från vad som helst, för att finna vad som helst. Hon söker släcka törsten, men vaknar uttorkad. Hon måste vakna, kvällen kommer snart, hon måste vakna, hon måste vidare.
Ni står kvar med era nycklar och masker och bröstkorgar och ögonlock. Era fågelbohänder håller henne kvar, men era blå ögon gör henne hal.
Med gryningen försvinner hon med sina orosänglar och törsten rinnande ur mungiporna.
Du kan ta mig härifrån. Du kan sudda ut det som klarnar och du kan röja alla hinder. Du kan få febern att bara tyna bort.
Du väntar troget utan minsta protest. Finner dig i att vara lättillgänglig. Jag tvekar tusen gånger innan jag faller till föga. Instinktivt kämpar jag emot, utan att ens veta varför. Och du väntar. Med ditt milda leende väntar du in mig för du vet att jag kommer. Du vet att jag kommer tillbaka.
Det tar mig bara några sekunder, du har mig så fast i ditt grepp. Sättet du sveper med dina händer över verkligheten och raderar all framtid, all morgondag, fångar mig om och om igen. Med dig runt mig är tryggheten det enda tillgängliga. Med dig runt mig, klarar jag mig.
Berätta inte om oss. Nämn inte hur det egentligen ser ut. Drar du detaljerna ur helheten så kan jag inte stå upp för mig själv längre. Det finns ett sensommarskimmer över det hela. Det började någonstans i höstmörkret, som ett litet, litet frö under all den där skitiga jorden och det övergick i vinterhetta, det bländade, förstörda, ouppnåeliga. Och mitt i det svinkalla uppstod skimret bara för att spatsera rakt in i sommarkvällen. Otippat, men ändock.
Och jag har din smak i min mun. Där hittar jag saker som du har glömt.
Snart är det vinter här igen. Jag försöker placera dig i vägen, för att skjuta upp årstidsskiftet ännu en liten stund. Som ett litet, litet barn nyttjar jag trafikkonerna för att mota undan långtradaroväsendet. Du följer mig villigt ännu ett litet tag.
Du trollar bort feber och misstro.
Det kunde varit på tusen andra sätt. Men, såhär är det.
Feberhud över hela min kropp. Det var någon som förklarade det för mig, en gång för vad som känns som en evighet sedan.
Tvålen är mjuk, men river och bränner mot mitt skinn. Vattnet förblir skållhett, hur mycket jag än vrider ner temperaturen. Det ångar och fräser om mig.
Utanför strålar plötsligt solen i kapp med skitränderna på mina fönster. Bara att se ut mot fasaden på huset mitt emot svider och sticker i ögonen. För ljus, vrid ner. Jag har ändå tappat all min färg, underarmarna lyser blåvita och strax därunder ringlar blodådrorna hetsigt fram. Pulserande lila och svällande. Jag minns maskarna på min mage. De som ingen fick se, som bultande ålade sig ner mot kön och lår och ut i fötter som inte svarade.
Det är bara minnen för livet. För överlevandets skull, kanske, tar jag allting för givet.
Jag känner mig elak. Eller, intalar mig själv att jag bör känna mig elak. Enligt vad som anses normalt så bör jag känna dåligt samvete. Framförallt inför de flesta andra, inte för min egen person. Jag intalar mig även att jag bör känna mig frisk, o-skadad. Det går att skratta bort det mesta, så även ett ogenomtänkt uttalande om min friskhets vara eller inte vara.
Jag är nog hellre sjuk i andras ögon.
Om det är vad som krävs för att kunna existera och leva samtidigt. Helst utan att behöva överleva. Är jag så genomskinlig? Är jag så lättöverskådlig?
Var det inte mer än så?
Jag har ett ärr i ytterkanten av armvecket på min högra arm. Det kom dit för några år sedan, men det känns som igår ibland. Det är litet, litet och jag tror att det saknar förmågan att blekna.
Det kom dit en höstdag när jag stötte in i något, jag minns inte helt klart vad det var. Det kan ha varit spegeldörren i mammas badrumsskåp, eller så var det låskolven till min sovrumsdörr. Det var något vasst och spetsigt, det skapade ett litet, runt, blödande sår. Det gjorde inte ens ont.
Vid årsskiftet det året, hade det fortfarande inte slutat blöda.
Man brukar klösa på sina sårskorpor. Man brukar klösa tills det kommer ny, tunn hud därunder och ingen sårskorpa finns att klösa på mer. Hela min kropp behövde ny, tunn hud. Hela min kropp hade förvandlats till en enda stor sårskorpa. För varje steg jag tog, förblödde jag. Det tar lång tid att läka en hel hudkostym. Det krävs en hel del klösande. Och om ingen hjälper till, så får man göra det på egen hand. Det gör ont.
Idag är det ett ärr, där som hålet var, där källan till allt förblödande fanns placerad. De säger att ärrvävnad saknar känsel. Jag skulle vilja påstå raka motsatsen. Det räcker med att titta på den där lilla, lilla, runda fläcken så gör det ont. Så börjar det blöda igen.
Det syns ju inte, för andras ögon. Det är ingen som lägger märke till det där på utsidan. Därför att roten sitter på insidan.
Hon följer de berusade människorna med blicken, från Botaniska till Brunnsparken. För varje hållplats höjer hon volymen ytterligare ett litet snäpp, för att stänga ute huvudvärken, sorlet.
Hon följer deras läpprörelser utan att höra deras ord, utan att ens veta vilket språk de talar. Klockan har knappt passerat fem på eftermiddagen, det är för tidigt för alla andra att dricka. Med en svindyr ursäkt tar sig turisterna genom stan på de där rostiga hjulhusen som bär upp ett knippe kultur. Det är kultur överallt i staden nu, det står på alla skyltar och på nästan alla fasader.
Hon kan inte göra dem sällskap, hon har för mycket annat som redan snurrar i skallen. Lite starksprit hade kunnat stilla det där snurrandet, men hade likaväl kunnat förvärra. Det är inte alltid värt att ta chansen.
Hon längtar sig sjuk efter ruset. Hon vet mycket väl vad det är hon gör, vilken misär det är hon skapar den här gången. Hon vet mycket väl att det inte är en lek längre. Men hon längtar sig sjuk efter det. Hon tar inte varje chans, ännu. Men det är bara en tidsfråga.
Det finns ett litet liv som väntar henne där hemma, men hon har slutat lyssna till dess hjärtslag. Det finns ett behov, men det finns ingen som uppfyller kraven.
För hon söker rus efter rus.
Hon förstår det knappt själv.
Det hade varit mysigt att hålla om mig inatt.
Du vet inte ens vad det är du håller om, men är envist övertygad om att det hade varit mysigt.
Du är inte medveten om att det är en tickande liten bomb du håller om, som alldeles, alldeles strax kommer att explodera i ditt ansikte. På ett högst försynt sätt, men ändå. Du kommer att få det där splittret i ansiktet. Sedan kommer du inte längre tycka att det hade varit mysigt att hålla om mig inatt.
Det hade varit mysigt att hålla om dig också. För jag vet exakt vad det är jag håller om. En liten orm i bästa kostymen.
Du är som ett steg efter mig, det kommer du alltid att vara, jag lovar dig. Oavsett vem du är och oavsett hur mysigt du tycker det hade varit att hålla om mig. Du kommer alltid att vara ett steg bakom mig. Och det är inte dina giftiga bett som kommer drabba mig, det är mitt splitter som kommer att drabba dig. Du kommer aldrig att hinna först.
Jag kan lika gärna buga och be om ursäkt redan nu, för du kommer aldrig nå dithän, där du redan tror att du är. Jag trivs med att lura dig.
Oavsett vem du är, så förtjänar du förmodligen inte bättre.
Bakom ryggen, han sover där. Tungt, på djupaste plan, sedan sju timmar tillbaka. Ljuset från halogenlampan stör honom inte, långsamt glider han mot kanten.
Han vaknar i fallet, slår hårt men nästan ljudlöst mot parketten. Ser på mig med stora ögon. Jag bemöter hans förvåning med ett leende. Tar varsamt emot hans kropp när han mödosamt kravlar sig upp i sängen igen. Strax sover han igen.
Det måste vara luften här inne som bedövar, jag vet ju hur det är. Eller så är det sådär som dom säger att man blir som man umgås. Jag lämnar sängen och sätter på musik. Först något svenskt, stillsamt. Det övergår i radioskval i samma stund som jag fyller ett glas med vitt vin.
Det rinner ner som balsam och jag blundar, läser några sidor i boken som handlar om trafficking i Stockholm. När halva glaset är tömt är händerna redo och sinnet kontrollerat. Jag ritar på frihand och störs inte ens av den tunga kroppen mot min högerarm.
Utanför rasar världen lite långsammare och inuti lägger sig lugnet på ett rofyllt sätt. Jag återvänder med ryggen mot hans sovande kropp och försöker kommunicera med den långsamt briserande världen där utanför. För en sekund känns det som att resultatet inte spelar någon större roll.
Snarkningarna upphör, jag vänder mig om.
Hon hittar inga ord när hon väl vaknat, trots att det är det enda hon behöver just nu. Det hade kunnat laga allting, är hon övertygad om. Om hon bara hade kunnat sätta ord på hela världen just nu.
Istället finner hon ögonen igensvullna, för tredje dagen i rad. Det hade kunnat vara en allergisk reaktion, det hade varit att föredra. Det är dock ingen allergisk reaktion. Möjligtvis en intolerans mot livet. Det är en knuff i sidan som säger till henne att ta sig i kragen. Eller att lägga sig ner och ge upp helt. Här kan hon inte stå och vingla länge till.
I skåpet ligger en hög av viktiga papper. Varje dag växer högen en liten aning. Hon vet mycket väl vad hon förväntas göra, ändå gör hon det inte. Hon låter bekvämt förnekelsen gå såpass långt till överdrift att hon snart med lätthet kan säga att hon faktiskt inte längre vet vad hon förväntas göra med pappershögen. Att det har gått för lång tid för att hon skall kunna komma ihåg.
Hon hade också velat sitta i en ring, runt ett fikabord med tända ljus och släckta taklampor, hålla en massa främmande människor i händerna och prisa det Nya Livet och alla dess möjligheter. Tala om för alla andra - och framförallt för sig själv - hur jävla viktigt allting plötsligt har blivit. Hur hon vet det nu, kan hantera det och kan ta tillvara på det. Hon kan säga att hon att vunnit det största segern av dem alla och att nu skall alla få veta det och nu skall alla vara glada för hennes skull och alla skall hålla varandra i händerna och gråta några glädjetårar tillsammans.
Hon har inga sådana grupper att gå till. Hon ser nämligen inga möjligheter i livet. Hon har inte vunnit någon seger alls. Tvärtom sitter hon två steg bakom de andra och ur hennes varje kroppsöppning skriker det om att hon gör precis tvärtom mot vad de gör. Hon skiter på hela livet och alla möjligheter. Hon dricker för mycket, röker för mycket, äter för lite, gömmer undan viktiga papper och slutar höra av sig till de som bryr sig om henne, pissar dem i ansiktet. Det är ingen som hör hennes skrikande predikan.
De ser henne i ögonen och ler moderligt och faderligt och säger Lilla Vännen! I deras ögon är hon vit, ren och ovetande om verkligheten. Hon är ett litet vackert smycke som de har räddat från havets botten. Eller från flaskans botten, möjligtvis.
