Någonting

Det är ännu en svettigt natt som leder mot dag, när hon vaknar. Det är någons beröring, någons andhämtning, stegen över golvet från någons fotsulor. Det är en trygg hand på pannan. Som väcker henne.

Solen har gått upp för länge sedan, gardinerna är fördragna. Solen verkar aldrig gå ner, det är minusgrader ute. Snart är det sommar på pappret. Hon är törstig.

Utanför vaknar allt och ingenting. Inuti susar det ännu av natten. Termometern visar på tretton grader, klockan är bara tio. Någonting måste vara fel. Inuti skriker hon. Utanför är allting alldeles, fullkomligt. Tyst.

Kom inte hit.

Hej. Välkommen!
Jag måste få grina. Det är det enda satans jävla sättet.

Titta på mig, va. Förbannat ynklig, patetisk. Helt jävla lost.

Så fördjävulens ensam som en människa överhuvudtaget kan bli.
Så tom, att det enda som finns att göra för att fördriva tid är att sova.
Så rädd för precis allting, att sova är det mest omöjliga som finns.

Hade jag varit fjorton, femton år, så hade det här varit helt jävla rätt, helt lugnt, fullkomligt på sin plats.
Nu är jag inte fjorton, femton år. Nu har jag passerat den där tiden med fucking råge. Kvar där, tusen år senare.

Titta på mig. Grina i kapp med mig och min pinsamhet. Dräm till mig, gör vad fan som helst!
Väck mig ur detta.
JAG ÄR SÅ SATANS JÄVLA RÄDD. Att komma levande ur detta är en omöjlighet just nu.

Det sitter en person i Stockholm nu.
Sitter där och sitter inuti mitt huvud. ETSAD FAST.
Välkommen!


Puh...Hjälp.

Soluppgång, solnedgång, soluppgång

Jag hittar tillbaka till Kanyes fantastiska, elektroniska röst. Det är som att det tar bort alla skavsår och allting som är svårt. Det är som att om han kan autotuna sig till perfektion, då kan jag autopilota mig till en perfekt harmoni. Ungefär så. Göra det bästa av det man har.

Snart skall jag ut i solen, först skall bara tvätten torka. Genom fönsterrutorna ser det ut att vara tjugo grader varmt. På termometern lyser den bittra, sjugradiga sanningen hånfullt. Jag hade velat stanna i Ao Nang. Särskilt nu, när det inte finns en chans att komma hem igen.

Åter till autopiloten, alltså. Göra det bästa utav det man har.

Om jag duschar riktigt hett, så kommer jag nog längta ut till kylan sedan.

God morgon

Hon hör hans röst genom sömndimman, trots att hennes andhämtning bara blir häftigare och mer hysteriskt. Hon kan känna hans varje tanke och blick, genom nattmörkret. Och ur hennes drömmar trollar han bort alla obehagliga bilder.

När morgonen gryr, ligger hon djupt försjunken i den sömn hon längtat efter i flera veckor. Vattenkokarens dån väcker henne inte. Hans stökande köket lyckas inte tränga igenom. Hon ligger fullkomligt avslappnad och inlindad i hans omsorg. Hon kan nästintill känna av hans vakande blick från köksbordet, över kaffekoppen och de böljande täckena, bara för att se till så att hon andas.

Det liknar exorcism, denna befrielse från ofrivilliga påhälsningar nattetid. Och det tar henne över till en eftertraktad andra sida. Där ligger solen runt hörnet utan att sticka henne i ögonen och där har ett helt år lyckats passera med skärsår och snubbeltrådar. Där vaknar hon till liv.

Vekhet

Om jag var Apollo 13, hade ni hittat mig efter min krasch ner i havet?
Om jag var det urspårade tåget mitt ute i ödemarken, hade ni lyft mig upp på mitt spår igen?

Om jag är brofästet som gav vika, hade ni räddat min bro åt mig?
Om jag är natten som stjäl och ljuger, hade ni stannat i mitt mörker?

Om jag var glassplittret vid hållplatsen, hade ni ändå sökt skydd innanför min stomme?

Hade jag haft rätt ord, hade jag kunnat uttrycka mig.

Drömmar

Det var längesen vi sågs. Det måste ha gått ett år. Tiden går förbi.

Jag har ju all tid i världen, det har väl ingen missat. Han på balkongen mitt emot verkar inte ha någon tid kvar. Kanske fick han lungcancer till slut i alla fall. Eller så kryper han under fönsterkarmarna och glor på mig bakom gardinkanten.

Jag sover städat och rumsrent i åtta timmar ungefär. När jag vaknar har varje stoff från nattens drömmar försvunnit. Tre timmar senare kryper de fram igen. Lika underligt som varje gång.

Förskolan är övergiven. Övervuxen av mögel och ogräs. Fönstren är svarta av damm och sot. Dörren står uppbruten. Genom rutorna ser jag hur alltid bara har lämnats, vind för våg. Allting står, som orört, kvar på sin plats. Jag går in. Där inne är alla. Precis som oberörda, stojar och stimmar de. Pratar och springer runt. Bland möglet. Jag syns knappt, men jag är ändå där.

Sedan drömmer jag om V. Det är i stan, vill jag minnas. Jag ser henne inte, känner bara en blick i ryggen och en liten hand på axeln. Snurrar runt och hon ser på mig och nickar tveksamt, ilsket med huvudet. Bara ser på mig. Hennes hy är vit. Hennes hår är långt. Hennes lilla hand darrar. Jag säger hej. Hennes blick är avvaktande och farlig. Dömande.

Nu får drömmarna liksom evigt liv. Dålig idé, måhända.

Omärkbar

Det sticker i mina ögon av solens starka strålar när jag med lite för snabba steg korsar det lilla torget. Blåsigt, som sig bör i Göteborg.

Med lite för snabb andhämtning får jag min nummerlapp, min sittplats, mitt lilla utrymme. Som sig bör i vårat avundsvärt rättvisa land.

Varm och rosig får jag mitt nummer uppropat och en hand som skakar min. Jag vet att jag har tur den här gången. Det är ingen främmande hand och min nummerlapp förvandlas till ett namn.

Men stegen över torget hem igen, är tunga ändå. Tunga och fyllda av desperation. Fåniga förhoppningar om ett förändrat öde snurrar förbi i all hast. Tänk om en miljon kunde regna ner över mig. Tänk om kullerstenarna kunde liksom bara öppna upp en gap för mig att stillsamt falla ned i. Omärkbart.

Jag får ångest inne på ICA, på grund av tusen olika anledningar. Jag försöker skämta med killen i kassan, sådär som sig bör. Men det går inte riktigt hem. Jag vet att mina ögon är svarta idag.

Han kan inte rädda mig, killen i kassan.
Hon före mig i kön kan inte rädda mig.
Om så en miljon regnade ner från himlen över mig, så skulle det inte rädda mig.
Kullerstenarna kan inte rädda mig.

Ändå; snälla, hjälp.

Att resa sig upp och demonstrera

Hon hör luddiga ord från kraftfulla röster eka mellan husväggarna. Hon kan inte lokalisera varifrån de kommer, men hon kan höra att de ropar på rim. Hon funderar kort över vad det är de vill säga. Hon funderar kort över hur det känns att ha en balkong på husfasaden mitt emot, där som solen når fram och tränger in genom rutorna, nästan hela dagen.

Sedan hinner hon bli rastlös och kissnödig och få kramp i underarmen, innan hon sätter sig ned vid bordet med kaffer och tidningen igen. Klockan är visst redan halv tolv, men det är ju trots allt söndag. På söndagar får alla lov att sitta till halv tolv med kaffet och morgontidningen. Och i morgon är det söndag igen, tänk så härligt. I morgon kan hon kort hinna reflektera över hur det är att ha balkong på andra sidan gatan, igen.

Hon slänger en snabb blick på blomman i fönstret, vars knoppar ännu inte slagit ut. Hon tänker på liv och död. På varför de där knopparna är så satans envisa och hur länge de tänker förbli knoppar. Det har redan gått flera veckor. Egentligen har hon ju inte bråttom. Det är ju söndag i morgon igen. Det går bra att slå ut i blom då. Det går lika bra om en vecka. Det finns inget som hindrar.

När hon känner med tungan längs tandraden minns hon att hon inte borstat tänderna. Kaffet är uppdrucket, då går det väldigt bra att borsta tänderna. Och håret. Och kanske till och med borsta bort dammet från spisplattorna. Det luktar alltid så äckligt bränt när man slår på dem. Av dammet. Fast hon har ju inga planer på att slå på spisplattorna idag. Hon gjorde det inte igår heller, och i morgon behöver hon det inte heller.

Hon struntar i dammet. Sitter en lång stund och tittar rakt in genom fönstren på husfasaden mitt emot. Föreställer sig själv på balkongen. När grannen öppnar dörren för dagens tionde cigarett, viker hon snabbt undan blicken och får nästan träningsvärk i ögonlocket.

I tanken sträcker hon på sig och går för att borsta tänderna.
Blicken har borrat sig djupt, djupt in i den gråa väggen med flätad struktur.

Dricka upp sin egen frustration

Kommer ihåg, lite försent, vad det var jag drömde om. Lucky Thirteen leder minnena rätt och lockar fram varje litet fragment igen.

Jag sitter sysslolös igen och kan knappt fatta det. Kan inte förstå hur det gick till. Är rent av chockad av insikten.

Jag skriver en lista över saker som måste göras. Gör det som står överst, sjunker därefter återigen ner över bordsskivan och glömmer bort hela dagen.

Fyra dygn utan unset gift. Beror på hur man räknar och vem som betalar, dock. Stunder som just nu känns det extremt meningslöst att ens försöka. Bara tanken på vad som väntar mig, håller lågan vid liv.

Det är dags att öppna fönstren nu. När fan kommer solen runda hörnet och lysa in på mig?! När är det min tur?

Det kokar och bubblar inuti mig just nu. Det här är fan inte sant, tänker jag. Det här är fan inte sant.

Iver och blickar och ett öppet hjärta.

Jag vaknar inte förrän sent, sent på eftermiddagen. Jag genomlider en sådan här dag, som kommer allt mer sällan, i och för sig, men som ändå finns och som alltid slår mig lika handlöst mot marken. Igen.

Och då är det ju dags att gå och lägga sig igen.
Kom snart in i mitt liv. Kom snart med dina ögon och din doft och din lilla kropp.

Det ligger trötthet i mina ögon och det ligger sveda i min bröstkorg. Det hänger osäkerhet från mina knäskålar. Snälla, någon, ta mig ner härifrån.

Jag hade velat gå ut ur bilden. Jag hade velat försvinna mellan regndropparna igen, såsom jag kunnat en gång för länge sedan. Vi gjorde det tillsammans, vi var två då.

Jag gör allt detta för dig, jag väntar med bultande hjärta. Jag känner redan, hur du får mig att vilja vara kvar, vara här.

Jag går upp utan att vakna. Jag vaknar utan att resa mig. Jag blir förtvivlad.
Kom snart.

Och du håller i min hand. Och du håller i mina händer.

Och du säger till mig.
Och du förklarar för mig.
Och du talar om för mig.

Och jag lyckas med bedriften, att inte uppfatta ett enda av alla dina ord.
Om vem jag är. Om vad jag är. Om vart jag är på väg. Om mig.

Jag är stolt när jag, med tusentonstunga ben, tar mig hem.
Till min säng. Till min dörr. Till mina och spindlarnas golv. Till mina rum. Till mitt territorium.

Och säg mig vem jag är. Säg mig vad jag är. Säg mig vilka ord jag skall bruka.
Säg mig vad som är rätt. Vad som är fel.

Jag är inte stolt.
Jag är inte trygg.
Jag är inte egen.
Jag är inte hemma.

Ta mig dit. Snälla, ta mig dit.
Där du inte berättar för mig mer.

Jag håller dig i handen, jag lovar.
Jag håller dig tätt, tätt intill mig. Jag gör vadsomhelst.

Och en gång slutar jag göra just det.
En gång slutar jag göra vadsomhelst.
En gång berättar jag för mig,
vem jag är, vad jag är, vart jag är på väg.