Om tandlösdet, stumhet

Från det ena till det andra.
Från lite för surt till lite för sött.

Jag slår igen dörrarna bakom mig, hårt. Det känns bättre då.
Jag tittar alltid tre gånger extra.
Men jag slår hårt.
Så hårt jag bara kan.

Jag delar upp omvärlden, verklighetsvärlden, i etapper.
Undviker att höja blicken, det känns så mycket bättre då.
Jag borrar ner mot marken och ända ner till underjorden.
Så hårt jag bara kan.

Jag täpper till öronlocket med slingor av musik.
Successivt höjer jag volymen, tills människovarelserna runt mig vänder sig om för att kasta ilskna blickar.
För det känns så mycket bättre då.
Höjer, så mycket jag bara kan.

Jag går fort, så fort att andetagen inte hinner med.
I lungorna suger och svider det iskallt av skoningslöst syre.
Men jag går fortare, slår hälarna hårdare, mot blankvåt asfalt.
Det känns ju bättre då.

Och så öppnar jag dörren försiktigt.
Så höjer jag blicken.
Så flyger ur min käft mjukvarma ord av kärlek.
Så plockar jag ur öronen, vadd och isolation och syre.
Så går jag ner på knä.
Så fäller jag ut mina armar
och tar emot.
Tar så girigt emot.

Varma kroppar, yra förhoppningar, tunna armar
varför var du inte här igår?

Jag smäller igen dörren bakom mig, när solen just gått ner.
Smäller, smäller, smäller.
Hoppas att något av det där innanför kanske dör.


Dagar, veckor, månader och år passerar, utan att jag lyckas ta död på det.
Slår.
Allt hårdare. Och hårdare och hårdare.
Och kvar återstår
utsträcka, stumma, armar.