Om att avvärja

Samlade intryck från dygnet som passerat:

Nya, oväntade prövningar på integritet, värdighet och självaktning.
Drömmarna och deras akuteskalerande intensitet.
Hjärtat.
Gamlestan. Jävligt mycket Gamlestan.
Det där om förhoppningen att kunna känna sig mänsklig, personlig. Någon med innehåll.

Det finns några fler punkter, men jag kan inte skriva ner dem. Jag kan, tragiskt nog, inte urskilja det som tillåtits fylla upp mig. Jag har hittat en skrämmande enkel och destruktiv flyktväg genom minnesluckorna, de grådisiga, halvdimmiga.

Jag vet att jag hade sovit ytterligare fyra, fem timmar inatt och sedan stannat hemma för att samla in och hämta hem hjärtat, om det inte hade varit för den här nya, helt enastående effektiva egenskapen.

Sålänge det finns ett lock att lägga på,
så låt oss göra det.

Låt oss täppa till, låt oss in i det sista totalförneka.

(Lyft på det locket nu och slå dig ner på första parkett. Du hade fått hela jävla independence day uppspelat framför dig).