Om att blåsa ur sin egen skalle

Det är sen eftermiddag när uppvaknandet långsamt och väldigt smärtsamt infinner sig. Utan större protester emottages det numera utan vidare reflektion. Likt hur alldeles för starkt kaffe alltid har förmågan att leta sig ut i blodomloppet lite för hetsigt och okontrollerat, tar den här typen av avgiftningsprocedur ett ständigt lika smärtsamt nackgrepp på henne.

Under sig själv är hon ett offer.

Under en oregelbunden puls, ett obefintligt blodtryck och en totaldemolerad förmåga till syreupptag krälar hon tyst och jävligt förbannad. Men ändock, på ett högst förnedrande vis självutnämnd till världens största offer.

Med klarsynthet kommer lite äkta jävla huvudvärk och ett kraftfullt alkoholsug. Hon skrämmer upp sig själv och driver hejdlöst med sitt eget förakt. Parodiserar inför en helt osynlig publikskara hur det såg ut för en timme sedan när hon i ultrarapid släpade sig över parketten med de dansande stjärnorna vid sin sida. Vilken show. Vilket jävla case.

Varje gång är hon tacksam att hon överlevde. Igen. Varje gång är hon förbannat besviken över hur hela jävla världen och verkligheten så ödmjukt stannar upp och väntar in hennes återkomst. Det spelar ju ingen roll hur många bubblor hon blåser. De spricker alla lika jävla enkelt ändå. De är enbart illusioner av såpa och högst barnsliga försök till att sudda, radera, blåsa ur, trolla bort, rensa ut, börja om.