skip to main |
skip to sidebar
Gud, jag är så glad att jag lever.
Jag vet inte varifrån den insikten kom, men den ruskade tamejfan om mig.
Det finns en hel värld av plast utanför mitt fönster. Och det finns inget vackrare än att gå omkring i den världen och få lov att vara gjord av porslin.
Jag tror att det är solstrålarna igen.
Eller det faktum att jag just gått rakt emot min impulsiva rädsla och vänt uppochner på badrummet (igen) och det helt jävla själv. Det finns fan inget vidrigare.
Fick på köpet en helt bisarr flashback till den sjunde december, enbart av rengöringsmedlet. Det har fått en galen koppling till spindlar. Vidrigt. Men effektivt.
Snart skall jag krama om min fina S och säga du är så fantastiskt bäst!
Life sure has it's ways.
Med ivrigt pickande hjärta stänger hon porten bakom sig och tar sig fort ner för gatan, över bilvägen. Benen tycks knappt snudda vid asfalten, så fort går det. Hon tar trappstegen två och två, hetsar fram över trottoaren men hinner inte en meter till, innan det plötsligt blir alldeles tomt i huvudet och minnet. Hon har ingen aning om vilken väg hon skall in på. Är det nästa? Nej, den leder direkt till fotbollsplanen. Det måste vara nummer två. Där är en återvändsgränd. Hon rundar förvirrat och frustrerat varje hörn av de höga tändsticksaskehusen.
Det är den sista vägen hon skulle in på. Det hade bara försvunnit ur minnet. Ur muskelminne och ur själsligt minne. Det är där hon lugnar ner sig. Hjärtat varvar ner och steglängden halveras. Resten av vägen vecklas varsamt men säkert upp ur hennes minne. Hon behöver inte tänka en minut till, på vart hon är på väg.
Istället flyter tanke efter tanke bort, iväg, till en kompakt och annorlunda tid, som inte längre är. Hon kan krypa ner i varenda fragment, varje intryck av dåtiden medan hon lägger meter efter meter bakom sig. Bakom varje fönsterruta finns människoöden som hon noga följt under ett par år av sitt liv. Identiteter som hon desperat tog med sig, för att slippa det där tomma, försvarslösa inuti henne själv. Vissa av dem finns fortfarande kvar, märker hon när hon sveper förbi. Några av dem har äntligen dött och tagit med sig lite av det som tilläts uppta plats inuti. Nu får hon plats själv. Snart helt och hållet.
Den branta backen hejdar henne, men först en meter försent. Hon vet vad den här backens särskilda lutning gjorde med henne. Hon vet det, men hon har förträngt det. Hon har redan hunnit ner till plan mark, när vänsterbenet gör sig påmint.
Det var precis hit och inte längre, som benet orkade. Det var här hon gav upp varenda morgon, släppte den lilla muskelkontroll hon hade och lät den tunga foten falla mot marken. Steg efter steg ekade mellan de nyrenoverade husen och de åldriga villorna. Det var bara hit hon orkade. Det var bara så många meter ett nervknippe till lem överlevde.
Sin feghet till trots tar hon sig nerför hela backen, vidare över vägen och in mellan husen på Södergrensgatan. Varenda silhuett hon ser, tror hon är en schablon av någon av alla de människor som hörde hemma här tillsammans med henne back then. Hon är kusligt övertygad om att tiden måste ha stått stilla, den måste ha bevarat något åt henne, det får inte lov vara så påtagligt och samtidigt så diffust, det hon känner av. Det är hundratals individers närvaro som hänger kvar.
När hon ser att Postens lilla receptionsdisk har blivit bortrationaliserad så önskar hon att hon kunde se genom väggarna, om så bara för en liten, kort stund. Så hon kunde se in i allt det som finns bakom den där disken. Då börjar det regna.
Hon ägnar entrén enbart en blick. En lång, svidande, sådan. Men bara en blick. Hon stannar inte upp och hon hinner inte urskilja en enda klar tanke ur röran i huvudet i just den stunden. Hon känner den våta asfaltsdoften sakta rinna upp i hennes näsa och hon småspringer vidare längs trottoaren. Hon inser att hon önskar att alla stod kvar där de gjorde sist hon var här. Att alla kunde stå längs vägen och se på henne, möta henne, bara existera sida vid sida. En sista gång.
Och hon passerar lunchrestauranger med husmanskost och solarium från 1985 och hobbybutiker och industri efter industri. Hon håller sig medvetet på insidan av leden. Den insida som hon sprungit så många gånger, fram och tillbaka enbart därför att hon vet att där är tyst. Där finns skydd mot trafikbullret. Och mullret i huvudet.
Utan att hon ens hinner med, har hon rusat mellan varenda regndroppe tills dit där vagnarna inte längre går. Först där hämtar hon andan och berömmer sig själv. Allting finns kvar. Bara man lockar på det.
Så kom igen då
med allt du har och
lappa ihop mig
bäst du kan
Idag tog jag av mig jackan, den tjocka, fodrade. Vid krönet av bron. Knölade ihop den under armen, sådär som jag brukade göra mellan Kaprifolvägen och Åsavägen.
Vinden är varm mot mig.
Och det kommer bara bli värre, det vet jag. Det är nu backen börjar slutta allt brantare.
Jag står emot ännu ett tag.
Allting kommer att bli bra, någon dag.
Någon dag kommer jag att titta tillbaka på idag, på igår, på alla dagar och le för mig själv.
Åt minnet.
Evighetsgöra. Det känns som att tappa greppet om varenda sinne och varenda naturlig impuls.
Väldigt långsamt har bitterhet förvandlats till nervöst påklistrade slapsticks och en släpig, ofokuserad röst som försöker låta viktigast i världen.
Det är en utmaning att sälja sig själv, sin själ och hela sitt väsen tre gånger varje dag, utan att ens ta ett steg utanför dörren. Det är slitsamt att se dammkornen i hörnen och höra de där små liktassarna smyga runt bakom min rygg. Det är utmattning i sin renaste form att klistra fast sig själv på papper efter papper, dekorerad i snygga klichéer och överdrivet jävla ljug.
Nu började det regna på gatan utanför. Skönt, så slipper man höra vansinnesskriken här inifrån. Så slipper man höra bruset. Och tassandet.
Jag bryr mig snart inte om varken mina ordval eller mina framtidsutsikter. Det var en utmaning att slå numret till en liten tant på en liten mottagning med alldeles för lång kö och alldeles för sjuka besökare för att verka normalt. Jag får skavsår i öronen av att lyssna på en liten tants skitnonchalanta röst. På ett tonfall som jag kanske borde känna igen, men som jag förträngde i samma stund som det nådde mina öron för första gången.
Suck.
Jag har för många paraplyer.
Natten var som en smekande, förrädisk mardröm. Jag trodde på fullt allvar att jag skulle dö, när jag såg det där krypet på min nakna axel.
Klockan var strax efter två och när jag inte dog, gjorde det mig bara med rädd. Jag kunde inte sjunka genom golvet. Jag var förpassad till den annars så underbara, blodröda bädden av trygghet. Som nu blev ett antiklimax utan dess like.
Ögonparen som mötte mig morgonen efter var bleka och sorgsna.
HELVETE.
Och där står du, kolsvart och likblek, på din satans balkong. Suger på dina nikotinpinnar och blickar alltid ner åt vänster. Du ser helt livsfarlig ut, fastän att du har alla dina små barn där innanför dörren. Trots att du säkert inte är livsfarlig. Trots att du säkert bara har halkat lite. Jag fortsätter betrakta dig.
Och där står du, på hållplatsläge D i Brunnsparken. I din hundtandsmönstrade kappa och du har ditt hår i en hästsvans, såsom du aldrig, aldrig haft. Du ser helt livsfarlig ut. Du ser ut att kunna mörda någon med blicken. Jag vet att det är för att du känner dig osäker och maktlös, när du noterar med dina ögon i nacken, att det är jag som sveper förbi. Jag vill inte förvärra paniken som jag vet rusar genom dig, så jag går därifrån. Kramen som jag hade tänkt ge dig, klibbar sig fast i mina egna armar och mina ögon tårar sig.
HELVETE.
Och här sitter jag, med ännu ett misslyckande att notera, från förmiddagen i en mörkgrå gillestuga på tomten till Kaprifolievägen.
Gryningsvärlden har liksom landat. För varje dag som går, tycks solens strålar bli allt mer gyllene, glödande. Jag fördriver tid med att känna efter. Det är den tiden på året, då allting börjar om från början igen. Som det har gjort så många gånger, mest bara för att lura mig, om och om igen.
Jag vaggas in i vad som känns som äkta trygghet. Hopp om morgondagen, om återuppståndelse. För fem år sedan satt jag, tunn som rispapper, alldeles genomskinlig och såg på den här solen med mer panik och rädsla inuti mig, än vad som var hanterbart. Till och med mina ögon hade blivit albino då. Jag tog mig ut på andra sidan, dock. Helt och hållet, tack vare just detta.
För tre år sedan var jag på god väg att förvandlas till rispapper igen, just såhär års. Då tycktes det vara slutet på allt tid, all fakta, all verklighet, just de här dagarna. Det fanns ingenting bakom soluppgången. Bortsett från hotet om allts försvinnande. Och jag tog mig ut på andra sidan, igen. Jag tog med mig de där varma solstrålarna, in i precis allt jag tog mig för, in i allt jag upplevde. Det året tycktes solen aldrig gå ner.
Och för ett år sedan. Då hade jag inte kommit mycket längre än till det där rispappret igen. Då var jag dock fortfarande på andra sidan. Det skulle kosta mig alla solens timmar, all solens energi och all min egen, att ta mig ut på fel sida. Och det skulle straffa mig hårdare än innan. Det året var allting iskallt och stekhett på samma gång. Och när solen väl sjönk, på fel sida Eriksbergskranen, då sjönk den liksom för gott, tycktes det.
Idag steg den igen. Idag har det passerat många, många dagar och veckor och månader. Jag vet inte vilken sida jag befinner mig på längre. Men så mycket vet jag, att det finns fler sidor av solsken än vad som går att räkna.
Då kommer rädslan och tar oss. Greppar hårt, hårt. Klyver mig mitt itu. Och jag sparkar inte mer. Och jag vet bakvägen ut.
Är det tillåtet att le? Är det tillåtet att känna såhär?
Tack för dagen. Tack för samtal och dricka. Tack för sällskap och ärlighet.
Jag vet bakvägen ut.
Vi sätter oss ner. Fyllda av så mycket som vi ännu inte kan prata om. Fyllda av så mycket, ännu en gång. Det har blivit en bekant, trygg känsla. Det ligger inte lika mycket panik mellan orden och andetagen längre. Det ligger ingen rädsla kvar, i att erkänna allt vi slog sönder så alldeles nyss.
Och ibland behövs inte ens några ord. Ibland behövs inte mer än ditt köksbord och dina ögon och dina varma händer. Du håller om mig när nattmörkret kryper inpå och du virar in mig i varv efter varv av den där tryggheten jag fortfarande girigt kan törsta efter. Du och dina varma händer.
Långsamt rycker vi i trådar som länge, som alltid, legat gömda, förbjudna och censurerade. Saker jag har glömt bort, sådant som tillslut runnit iväg, efter så lång tid av förnekelse. De trådarna drar vi ömt i.
Jag är livrädd att förlora dig igen. Jag har aldrig varit så rädd. Inte ens då när allting var som smutsigast och inte ens då när jag slog dig sönder och samman. Inte då när tystnaden var som mest kompakt. Inte när du försvann. Inte när jag lät dig försvinna.
För försvinner du nu,
förlorar jag.
Hon fastnar på stolen, med fotsulorna mot parketten. Hon fastnar med sina armbågar mot sitt kolsvarta bord. Hennes blick fastnar någonstans långt bort, bakom betongväggar, förbi tegelfasader, iväg över asfalten. Hon är någon helt annan stans, och hon kan känna hur bra det känns där. Där långt borta.
Efter en kort stunds analys av härkomsten från den bra känslan, förflyttar hon sig sakta nedåt, mot golvplankorna och dammstoffet. Där som de små parasiterna alldeles nyss levde och åt upp henne inifrån. Där placerar hon nu hela sin kropp, lugn inombords av vetskapen att de inte finns mer. Att de aldrig mer kommer att röra henne. Genom fönstrets skitiga ruta bryter varma, mjuka, vita strålar från årets första sol. Hon vänder sitt ansikte mot ljuset och känner hur lager efter lager av ont sakta spricker upp och flagnar ner, mot parketten.
Det har legat ett kompakt mörker över hennes gata i fyra långa månader. Innan dess låg mörkret inuti hennes hem. Det omöjliggjorde för henne att ens ta sig mellan rummen utan att snubbla och trilla och slå i och våndas och darra och skada sig, vecka ut och vecka in. När mörkret flyttade ut, blev det stillsamt inuti lägenheten igen. Men lik förbannat samma utmaning att överleva.
Och så plötsligt, en dag, så ligger de där bara. De där oerhört magra, vitkala och darrande strålarna som knappt når ända fram, men som ändå försöker och sträcker sig så intensivt att det sticker och tårar sig i ögonen.
De har legat där hela tiden.
Bara väntat, fridfullt och övertygande.
Snart så. Snart så.
Det lyser om mig, på utsidan.
På insidan slocknade ljuset igår. Det kanske vaknar igen, men just nu känns det avlägset.
Det som jag trodde jag var bitterhet har nu ersatts av etthundra procent sorg. Det tas ifrån mig, bit för bit, det som jag hade kvar och höll i så jävla hårt att jag börjat få kramp. Jag höll mig kvar för den satans livhanken.
Tänk så enkelt det kan vara att bända upp mina fingrar och med ett litet pincettgrepp bara, plocka ut stoffet av det lilla som fanns kvar. Så enkelt att jag blir helt stum.
Och så tänker jag
vuxna människa. VUXNA JÄVLA MÄNNISKA. Vad gör du? Var sätter du dina fötter? Varför gör du såhär? Vad är det du säger? Du skriker ju. Min skalle är gjord av gips. Väggarna av betong. Golvet av parkett. Rören av igenrostat järn. Jag dunkar huvudet hårt mot väggen tills det snurrar. Hoppas på att jag gör stora hål.
Då kanske liket kryper fram och härifrån.
Det blir inga hål. Det blir knappt ens några märken. Det fortsätter att dofta dött och surt.
Min P räddade mig igår. Han vet inte om det, men han smög fram till det lilla, lilla där på golvet och plockade upp henne i sina armar och han doftade just precis sådär som han ska, svagt av ull och rakvatten. Och mot hans hjärtslag och sticket från hans tröja får jag somna. Han gjorde det, fastän jag trodde att han hade dött.
Tack.
Two weeks away it feels like the world should've changed, but I'm home now and things still look the same, I think I'll leave it to tomorrow till unpack, try to forget for one more night
that I'm back in my flat on the road, where the cars never stop going through the night
to real life where I can't watch sunset
I don't have time
