Helt ny atmosfär, inbillar jag mig. Potential för helt ny känsla att födas och uttryckas. Med passion, givetvis. Alltid med passion.
Det är bara inbillning.
Nej, känsla och tid och rum är desamma som igår. Tragiskt nog också desamma som för ett halvår sedan. Förmodligen även desamma som för ett och två och tre år sedan.
Jag är vaken i drömmen och jag drömmer om vakenhet, nykterhet. Jag är klarsynt i dimman och jag önskar inte enbart affekten att vekna, jag önskar även så mycket annat att bara suddas ut ifrån mig. Under så lång tid som det bara är möjligt.
Om upprätthållandet av misär har tillåtits bli min livsgnista, så har likaväl realismens tillträde var och vareviga gång så väldigt brutalt överraskat och klubbat mig mot marken. Som att det vore en nyhet. Det är ren självbevarelsedrift som får mig att tro, att all denna ångest, alla dessa svidande sår är skapade, syntetiska, oäkta.
Faktum är att jag inte hittar ord ikväll.
Jag är liten. Jag är halv. Jag ber, helt utan omsvep, människor att dö. Enbart för att jag skall få plats att leva. Sedan kallar jag det överdrift och martyrium. Slutligen vaknar jag.
Slutligen vaknar jag av just dessa människors giljotiner omsorgsfullt lindade runt min strupe.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar