Om hur vi tillsammans är ett enda stort jävla mästerverk

Om stora, mörka, snälla ögon.
Om ett slutet ansikte.
Om föraktet för mitt babbel.
Om inga som helst övertramp.

Om hur jag än en gång förstår hur jag lärde mig att kicka dom andra i skrevet.

Om hur det mest är jag som frågar.
Om det subtila, eller kanske, det försiktiga.
Om det här med att försöka stråla samman.

Om hur jag måste få sparka för att få lov att bli kramad.
Om det som blir mycket, mycket bra.

Om hur allt det där, sammantaget, gör ont i mig.

Helvete vad det svider. Och det får svida.

Och Dom som försvann?

Paniken slår där den slår som bäst.
Den säger;
du får ingen sömn inatt
jag ger dig inte natten, men lika lite låter jag dig behålla idag.
Men ger du mig tusen av idag,
så ger jag dig en miljard av igår tillbaka.
Låter det som en schysst deal, eller?

Jag passerar konstverket som förmodligen kostat oss alla en halv miljard, där det hänger en kilometer eller tre upp i luften. Som nu vittrar sönder.

Och under rosten stapplar jag.
(det låter som för klyschigt för att vara sant, men jo. Exakt så)

Jag passerar fasaden i smutsgult tegel.
Jag passerar skylten med kapitäler som säger åt oss att här finns RUM FÖR AVSKED.

Och jag tänker att dit fan var det ingen som tog mig.

Och jag känner, nog fan känner jag.
Jag känner smaken av chokladdoppat skum i käften.
Jag känner hur det där förbannade jävla skummet letade sig in i varenda jävla vrå av stålskenan som de lindat runt käften på mig.

Jag känner jävligt väl hur en chokladinsmetad stålskena i käften på en unge framför ett söndervittrat statement, uppspetat på en vägg halvvägs till Neptunus,
kan säga - fjorton år senare - att halleluja

VI RÄDDADE DET SOM RÄDDADES KUNDE.

Om tidsperspektiv

Återigen. Återi-fucking-gen finner jag mig i detta jävla sammelsurium av tid och otid. Denna satans jävla oförmåga att skilja dåtid från nutid från framtid från verklighetstid från drömmar.

Jag ägnar fyra och en halv timme åt omsorgsfull bedövan och inte fan uppnår jag någon som helst resultat.

Jag skurar, skrubbar, suger bort varenda korn av skit.
Jag gnuggar varje millimeter av levande och dött kött.
Jag raderar allt. Allt och allt och allt.

För jag tror att om jag bara tar bort allt smutsig yta så försvinner det smutsiga inuti.
ÅTERIGEN tror jag.

Fastän jag vet att det inte fungerar så.
Fastän jag vet att det aldrig har fungerat tidigare.

Jag har svart på vitt. Och jag har alla jävla vetenskapliga bevis i världen.


Jag har enkla svar klara framför mig.
Jag vägrar gå den enkla vägen. Jag vägrar ta höger framför vänster framför höger.
Jag vägrar se det som är så logiskt och självklart och uppenbart och givet och fucking serverat.
Jag betalar hellre överpris för att få ta alla omvägar i världen.


Av det så simpla, återigen. ÅTER - I - FUCKING - GEN:
Snälla, någon; håll om mig

Om tilltäppta mellanrum

Tre år är 1095 dagar. Och dem kan man ångra. Absolut, det finns inga hinder.
Det finns inga hinder att ägna 1095 dagar åt att ångra varenda en av dem.
Tänk då vad fyra, fem, sex, tio år är.
Så många tusentals dagar.

Jag hatar hur jag ackompanjerat varenda passerat dygn i mitt liv med bilder, ord och musik. Som byggde jag min egen jävla opera. Åt ingen att höra. Åt ingen att se.
Åt ingen att låta förstå.

Jag tänker att jag har glömt bort; all tid, all energi, all tankekraft. Vikt åt än det ena än det andra. Jag tänker att jag inte längre vet, inte längre behöver bry mig, inte längre har kvar.

Så tar jag en andningspaus och så tänker jag inte mer.
Så bryr jag mig inte mer.

Kvarstår gör bilder, fotografier, melodier. Slingor av tid.
Låtom oss lägga locket på.
Låtom oss spola.

Men var finns tiden? Var finns utrymmet?
Var finns mina mellanrum?
Leka leva? Är det så?

Ett simpelt spel?

Stimulated by nothing more than the meeting of minds

Vad tänker du på?
När du sa sådär som du sa, varför sa du så?
Vem är du?

Varför grinar jag när du gått härifrån?

Hur kan du alltid lukta så gott?
Vem är du?

Varför frågar du mig om och om igen om vad jag vill, vad jag behöver?
Vem är jag för dig?
Varför blundar du och somnar så stillsamt med mina fingrar inslingrade i dina?

Du vet inte.
Men jag klistrar igen min käft.
Återigen.
För alla mina frågor och alla dina svar

har inget spelrum här.

Så mycket förstår jag.

I could drink a case of you

Det bultar till lite där innanför bröstkorgen och jag lyssnar.
Jag väljer att lyssna. En liten stund till.

Det blir alldeles tyst inuti skallen. Och jag lyssnar.

Det är blanksvart asfalt på andra sidan fönstret när jag öppnar.
Och regnet vräker ner.
Det är inte många plusgrader där utanför.

Men jag står lätt lutad mot elementets värme.

Mellan mig och nattmörkret reser sig en väldigt tydlig barriär.

Och jag kan se den. Jag kan känna värmen. Jag kan höra ljudet av gränsland.
Och jag lyssnar. Jag väljer att höra på, en liten stund till.

Om illusioner

När jag fryser sådär så att allt gör ont,
sådär så att jag inte ens kan andas.

När jag försöker och vill men inte kan sluta skaka.
När jag inte sovit på tre dygn.
När jag öppnar käften för att skrika.
Utan att minsta ljud sipprar ut.

Till dig som sa du skulle hålla om mig.
Till dig som kysste mig på nästippen och sa det där som du alltid sa.
Till dig som sa du älskar mig
Till dig som sedan sa
Du, det kunde ha varit värre

Och nu är du så grå.
Din hud så bräcklig och tunn och fläckad.
Nu har du klippt ditt hår i desperation för att dölja

du har snart inget hår kvar.


Nu trampar du ner dina golv, för du är rädd för det som finns utanför. För du har förlorat igen.
Och utanför, där trampar jag.
Runt dig, hela tiden runt dig, i väntan på att du bara skall trilla bort och falla sönder och förtvina.

Och sedan säger du
Hör av dig mera. För i helvete
släng iväg ett sms eller två
det kan väl inte vara så svårt?

Och sedan ler du. Och sedan ler jag.
Och dina ögon är gråare än vad jag minns.
Och mina är rödsprängda.

Det kallas naivt, det där om att ljuga för sig själv

Det vilar en bitterljuv känsla över hur man lyssnar på sådant som en gång betydde allt, i tron på att det där alltet kommer att finnas kvar. Såhär tusen år senare.

Det är en insikt utan dess like.

För jo, allt når fram. Allt talar sitt tydliga språk.
Och insikten är än skarpare; det där var då. Här är vi nu. Och här har jorden hunnit snurra såpass många varv att vi tappat räkningen.


Jag vill ju inte ens vara där. Det är ju rent befängt, detta. Jag vet bara inte vart jag har att ta vägen. Och allt eftersom min desperation stegras, desto snävare blir vägvalen.

Så finner man sig själv mitt i ett kletigt jävla nostalgiträsk från minderåren.
Och värst av allt är kanske den flyktiga tanken om att
fan, vad gött det var ändå, helt jävla ansvarslös, helt fri från bekymmer
OMPYSSLAD

Jag har mina knep, mina genvägar, att enkelt ta mig dit igen. Och herregud vad det är skönt i en kvart eller två.

Sedan ringer väckarklockan. Inte för att säga åt mig att gå upp. Inte för att påminna om gryningen. Inte för att knuffa iväg mig till arbetsplats och ansvarstagande.
Utan enbart för att sticka hål på drömmandet.