skip to main |
skip to sidebar
FY FAN I HELVETE.
Ge mig en on/off-knapp.
Nej, fan, just det - den har jag ju redan tryckt SÖNDER.
Det här borde inte göra ont. Det här SKULLE ju inte gå göra ont. Det här är helt fucking osannolikt. Vad är det för FEL på mig?
On. Off.
On.
Off.
OnOffOnOffOnOffOnOffOnOffOnOffOnOffOnOff.
Suck.
Det går att känna varje hjärtslag, ända ut i pulsådern. Det skälver till i händer och bröstkorg för varje ny blodström som pumpas ut och det finns en viss risk att falla. Det finns alltid en viss risk att falla.
Allt går att känna, bara man anstränger sig tillräckligt hårt och berusar sig in i det. Allting går att förstora, allting går att förminska. Och det är en ljuvlig drog, att kunna känna sina egna blodströmmar, bevittna hur de fyller upp hela ens kropp.
Håller man bara i sig hårt, hårt så faller man inte med alltför smärtsam utgång. Det finns alltid en viss risk. Eller om man vänder på det, vad vore fallet utan risk? Vad vore pulsens slag utan ackompanjemang från känslostormarna de väcker?
Och just nu vill jag bara ha den där rusande pulsen och blodsmaken i munnen och svettpärlorna över hela kroppen. Just nu behöver jag bara känna ruset och ingenting annat.
Skriva ett långt brev, berätta om vem man är, förklara om hur och var och varför. Redigera bilder och redigera dem en gång till så att de ser äkta ut. Photoshopa fram det naturliga.
Läsa allt det som gör en klok och memorera alla viktiga ord så att man har något att säga nästa gång någon råkar fråga. Så att man har något att säga. Man vet ju aldrig när chansen ges.
Ringa och ljuga lite fast mest tala sanning för att, som det så fint heter, följa sitt hjärta (känner en viss kräkssmak i munnen) och vara sann mot sig själv. Går det verkligen att koordinera?
Länga. Längta, längta, längta. Känna feberdofter och verkligen - verkligen - njuta av dem. Höra feberröster och säga åt dem att hålla käften. I morgon är ni ingenting värda.
Nej, det går inte. Det går inte att få allt att dansa i samma takt, efter samma jävla trumslagare och det går inte att ha tålamod. Det finns inte alltid en andra chans.
Man längtar, skriver, skriker efter lite andrum.
So won't you scream at the top of your lungs.
Om man bara kunde.
Och det hade varit en frihet utan dess like att skrika sig härifrån, att ta sig precis dit där man borde vara. Enbart genom att be om det.
Det har blivit ett sätt att utjämna, att låta vardagen och all pretention ta sin plats enbart för att kunna avlösas av giftig fylla och verklighetsflykt. Med gott jävla samvete.
Ibland är det svårt att andas, även om man har det väldigt bra.
Ibland är det svårt att höra sin egen röst, för att jävla brus.
Låt oss fly för en liten stund.
Trötta ögon, desperata nästintill. Stora som tefat, fyllda av något väldigt obehagligt. Sövande, tunga ögonlock.
Riktad mot kameralinsen söker blicken något outtalat och det är helt obetalbart att bevittna. Det är så väldigt fel och meningslöst. Det sitter ingen på andra sidan och ser tillbaka på henne, som om hon inte kan förstå det.
Stela, uppdragna axlar och andetagen på paus. Det ligger två påsar under vardera öga och hon är livrädd i smyg att de aldrig kommer att försvinna. Att hon kommer att bli en av de där kärringarna man ser på stan och i kassan på ICA, som har permanentat håret som för att skyla de permanenta svullnaderna under ögonen.
Det fattas något i hennes ansikte. Man kan inte sätta fingret på vad det är, men det är något som saknas. Kanske bottnen. Som vore hon urgröpt och helt jävla tom på innehåll. Som att de där hysteriska ögonen faktiskt inte döljer någonting alls. De ser bara sådär hopplöst tomma ut, just därför att de är det.
Så pinsamt.
Nu har jag ägnat en vecka åt att med de här värdelösa jävla fingrarna försöka skriva ner något så fånigt som en årsresumé. Och ju mer jag skriver, desto kletigare blir det. Varenda viktigt ögonblick har jag en förmåga att blåsa upp till oigenkännlighet och till på köpet gör det förbannat ont att behöva återuppleva vissa dagar. Veckor. Månader.
Tanken var från början att jag skulle fläka ut mitt mästervärk här, men jag tänker inte längre fullfölja den planen. Jag skall omsorgsfullt skriva klart det jag påbörjat och sedan skall jag arkivera det ihop med all annan smörja jag producerat sedan persondatorn kom in i mitt liv.
Jag har absolut ingenting att förmedla till omvärlden. Jag har mött människor och jag har tappat bort människor. Jag har vunnit och jag har förlorat. Jag har sprängt och jag har lagat. Det är som det där jag brukar säga om diskning; att man diskar och gör så fint. Bara för att om en stund skita ner samma tallrik med mat igen. Och diska. Skita ner. Det finns något fruktansvärt ångestladdat över det. Något som liknar ältande.
Och jag är Miss Universum på att älta. Det finns nog några som anser mitt ältande ädelt och djupt på ett perverst sätt. Och jag antar att jag bör räkna in mig själv i den kategorin.
2010 kommer jag också att älta. Men förutseende nog så tänker jag inte dra någon resumé här och nu. Hela det året finns tragiskt nog dokumenterat här, färdigvinklat och allt. Det kommer fortsätta ältas här. Det räcker.
Som en ursäkt. Mest åt mig själv.
Det var ett sjuhelvetes år. Och som jag sa på nyårsafton: 2009 var så väldigt svårt att överleva, så 2010 tedde sig som en romantisk komedi i jämförelse.
