Om vekhet, mänsklighet.

I det vidöppna köksfönstret står du, i din för stora hood, invirad i din stickade halsduk. Du har den där fula kepsmössan på huvudet, den som påminner om de tre vännerna och Jerry och dina hörlurar är precis för små för att se creddiga ut runt din alldeles för taniga skalle. Jag vet inte vad du lyssnar på, jag vet inte vad det är du röker, men jag hoppas att det är något bra, något barnvänligt.

I profil ser kan du se både harmonisk och vänlig ut. Så vänder du dig om och ser på mig, men det du ser vet jag är färgat av det som sugs upp av dina öron och av dina lungor.

Jag ser på dig med förakt. Jag vill inte ha dig här, på mina golv, mot mitt fönsterbräde. Jag vill inte låta din unkna doft lägga sig över allt som är mitt.

När jag var tio år, läste jag om någon med en vattnig blick. Då och fram till nu har jag inte kunnat göra verklighet av det uttrycket. Men här står du, i mitt kök, lutad ut från mitt fönster. Och så vänder du dig mot mig. Med din i allra högsta grad vattniga blick.



Och så är det du, du som har en klar, ren, väldoftande blick. Du som andas här och nu. Du som bäddar din säng och diskar din disk varje dag. Här är du, med alla dina måste och men, alla dina svagt darrande, lätt svettande ambitioner om att bli perfekt på det där oengagerade viset.

Här är du, med ditt sneda leende och dina väl valda ord och ditt ändlösa rättfärdigande av alkoholen som din enda förmyndare.

Det spelar ingen roll hur gott du luktar eller hur kliniskt rent ditt hems varje millimeter är. Ditt hår är ändock flottigt av din falskhet och, du vet inte om det, men, hela du darrar och svettas hysteriskt såfort någon försöker komma dig nära.



Där är ni och hit har jag bjudit er, hit har jag bett er komma. Här har jag öppnat dörrar och rullat ut mattor.

Jag behöver er inte. Jag har aldrig behövt er, men jag har heller aldrig kunnat inse det. Jag ser först nu hur äckligt vidriga ni är. Jag ser först nu hur ni ytterligare bidrar till min uppfuckade mind. Att skära bort er vore så enkelt, så rätt, så skönt. Att skära bort er tycks vara en fucking omöjlighet. Enbart av den simpla anledningen
att ni fått mig på knä.

Gud vet varför.

Men så var det. Så är det.