Inferno

Jag drömmer om mordbränder och det rullar huvuden runt mina fötter. Ansikten från alldeles för länge sedan flimrar förbi och allting är färgat i bländande orange. Jag vaknar av hur min egen lätt panikslagna, fnittrande röst pressar ur sig inferno.

Hela min kropp är blöt och iskall av svett och jag förbannar och prisar på samma gång detta lilla mirakel som skapas mellan mina lakan. Natt efter natt.

Långt senare samma dygn ser jag hur hamninloppets vatten i tunna stråk färgas vitgult av ljuskäglorna högt där ovan. I samma sekund som strimmorna når min blick lägger sig pulsen rofyllt för en halv minut.

Jag tänker att om världen alltid hade varit såhär skimrande, så hade allting varit enklare. Jag tänker att om kvällarna alltid hade varit så här ljumna, så hade jag haft lättare för att andas. Och jag tänker att om jag hade haft enklare för att sortera och organisera bland mina alla impulser, så hade jag förmodligen fått större klarhet i vad mina drömmar vill säga mig.

Jag tänker att om alla dagar hade varit nätter och alla nätter hade varit dagar, så hade hela mitt jävla liv kunnat spelas ut precis baklänges. Och så oskrivet allting hade varit då.

Mot alla odds lägger jag huvudet mot kudden och uttalar samma förbannade önskan igen. Ge mig något fint i natt.