Så dricker jag ur våra glas, dina glas. Ur innerfickan på din jeansjacka.
Så sveper jag nattluften tillsammans med parfymerad, rabatterad starköl och sväljer.
Bredvid, på hyllan, ställer jag de smutsigt nyinköpta IKEA-glasen och jag blundar för att inte känna, inte ens tänka efter.
Så ljuger jag för alla som orkar lyssna, att du inte finns mer, att du slutat beröra mig. Att du nog fick det bra och att jag nog har det minst lika bra.
Så täcks staden av dimma och den är så smutsig att jag inte ens lyckas urskilja brofästet.
Jag står på en balkong på Öckerögatan och allt jag kan se är det täta, svarta, fuktiga, iskalla. Inte ens trädkronorna bryter igenom.
Högst upp på himlavalvet urskiljer sig två diagonala streck.
I kritvitt skriker de åt mig att det här är förbindelsen mellan dig och mig.
Jag lutar huvudet tungt mot en trygg axel och viskar ser du? ser du?
Så svarar hon nej, jag ser inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar