Tung av oro men lätt av verklighetsflykt

Hon har vin med sig och är ganska nervös när hon kommer fram och får en hård, men varm, kram. Hon har promenerat lite för fort och känner värmen stiga genom hela kroppen, kinderna blossar. Hon ser ner i marken, räknar tyst till tio, hoppas att det skall försvinna. Hon får en kram till, innan de går in.

När de druckit upp nästan allt det vita vinet, som smakade surt och bittert, blir hon röksugen. Utanför har solen hunnit sjunka nästan hela vägen ner bakom horisonten, men det är fortfarande ljust och ljumt ute. De tar sina glas och cigg och går ner genom trappuppgången.

Där ute har det börjat regna. Besvikelsen slår hårt och ganska skoningslöst. Hon vet inte ens varför. Känner sig som ett litet barn som tappat sin godispåse, men kan inte förklara känslan. De vänder i halva trappen och går in igen. Hennes sällskap plockar omsorgsfullt upp den hypotetiska godispåsen och öppnar köksfönstret på vid gavel. De lutar sig försiktigt ut och tänder varsin cigg.

Regnet strilar ner, nuddar dem inte, för det blåser inte alls. Det doftar sådär som det ska och fastän röken letar sig in i lägenheten istället för ut i nattluften, så känns det okej, tänker hon. Och det fortsätter att kännas okej, ända tills hon vänder sig om och ser på sitt sällskap och lyckas se bakom ögonlocken och skallbenet, in i hjärnan. In i själen, nästan.

Hon vet plötsligt att hon borde säga något, borde kanske dela ut en kram. Hon gör inte det. Hon luktar istället på regnet och klär av sig för att skapa någon slags distraktion. Det fungerar och hon tar ett sista bloss på ciggen, tung av oro, men lätt av verklighetsflykt.

De står där länge, i fönstret och ser ut i skymningen och känner hur svalt det börjar bli. Hon får ont i svanken, men säger ingenting. Ögonen är trötta av vinet och den sena timmen. De står där och låter spänningen mellan dem diskutera en stund. Hon letar efter stjärnor på himlen, men hittar inte en enda. Hon letar efter ord att kasta ut till någon, men tappar dem precis på tungspetsen.

När det börjar bli riktigt tungt att andas så vänder hon sig om mot honom och han kysser henne i pannan och sedan går hon.

Bländad

Nu när jag återvänt från solens lilla förlovade land, fastnar jag regelrätt framför datorn igen. Nästan som pliktskyldigt. Och medan jag låter benen domna bort under bordsskivan, bläddrar jag mig beslutsamt och helt utan tålamod genom blogg efter blogg. Det är en jakt på livstecken och ett litet fumlande grepp efter verklighet, efter andetag och öden och sådana som fortfarande finns kvar. Sådana som kanske lyckats med det jag försöker mig på.

I andningspauserna sitter jag och stirrar på mig själv i hallspegeln och letar efter något under mattan med handen. Sedan bläddrar jag lika målmedvetet och förvirrat igenom telefonboken i jakt på ännu några livstecken. Det slutar med att mobilen dör i brist på batteri. Jag gråter för jag är avundsjuk. Jag vill också få lov att dö. I brist på batteri. I brist på livstecken.

Det finns ju ingenting där ute. Det finns inga jävla livstecken. Det finns inga andetag och B-planer. Det finns inga varma famnar att landa i. Jag tycks rota för djupt, fingertopparna skaver.

Helt jävla lost försöker jag hacka mig in i andras liv och andras verklighet. Vill ju bara se lite, glänta lite på andras dörrar. Vill ju bara säga några ord, höra några ord, få veta någonting. Vill ju bara överleva detta.

Och nu sjunker solen lägligt ner bakom tegelfasaderna igen. Såsom den gjort varje kväll den här veckan. Även fast jag inte varit här. Den liksom skiter i min existens. Ungefär så känns det med det mesta.

Kylomslag

Sjunger i sitt huvud. Blundar i takt med regndropparnas nedslag mot asfalten. Räknar syrsornas sång. Känner doft, rytm, värme och kyla blandas ihop till en smetig röra av trötthet, hopp och matthet.

Hon vaknar med träningsvärk morgonen efter. Den planerade träningen läggs på is ett tag till. Med ett huvud fullt av baksmälla tar hon sig upp och iväg. Kanske, snart. Kanske, snart, är nära nu.

Minns det som igår, hur hon snubblade pladask och bara dog. Varje dag under så lång tid. Och idag är det dags att rycka upp sig. Från snubbeltrådarnas grepp.

Tack, tack.
Åh, tack.

Översvämningar utan fördämningar utan en plan B utan eftertanke utan redskap

Det är livsfarligt, detta som vaknade i mig nu. Det kryper i varenda en av mina nerver och det svider i mina ögon. Det här som jag kämpat emot i ett halvår och som jag inte trodde jag fick.

Det fanns så mycket i den omfamning jag fick, eller tog. Girigt, igen. Precis så som du bad mig upphöra vara i ditt liv. Återigen tog jag mig en plats.

Var det mot din vilja?
Var skall jag göra av mina tårar nu?
Var skall jag göra av det där som vaknade?

Tyst, tyst går jag därifrån. Fast jag egentligen bara vill stanna. Vill fortsätta titta på dig, fråga dig om ditt liv, lyssna på dina ord. Se dig i ögonen och låtsas att du ser vad jag tänker. Låtsas att allting är som förut.

Vad gör jag nu? Vad gör jag av allt det du gav mig i den där omfamningen? Eller var det bara jag som tog, igen? Det rinner över kanten.

Jag springer för fort. Alltid, alltid, springer jag för fort.

HA DET BRA

If the lies don't touch you
the truth will

And if I can't love you
then who will?

When you're coming off your chill
when your ego takes a dipp

I had your hand
is this the thanks I get?
I took you in
is this the thanks I get?
Half a chance
the thanks I get

A twist of plans
is this the thanks I get?

The days hurts
the night hurts
the light hurts
my eyes hurts
the dark hurts
my heart hurts
it all hurts

I loved you
I loved you
I made you
I hate you
I hate you
I miss you


..HA DET BRA ...

Morgonstund

God morgon världen och god morgon grannen på balkongen mitt emot och god morgon till hans nya och veckans sjunde tjej. Välkommen ut i soldiset och de arton heliga morgoncelsiusgraderna.

Låt det bli en bra dag idag. Trots illamåendet i nedre delen av magen. Låt oron i fingrarna bara vara en illusion. Jag gör allt jag kan, räcker det?

Solen når aldrig in genom mitt fönster. Huset mittemot är i vägen. Balkongen ovanför är i vägen. Balkongmannen kan stå och stirra ut i motljuset hela dygnet, men hos mig når aldrig solen fram. Jag vägrar låta det nedslå mig. Medan ni måste kisa, kan jag sitta i mitt öppna fönster och blicka ner på en gata som egentligen är alldeles för nära, men som i alla fall är min. Medan ni kisar, ser jag er rakt i ögonen och ber om nåd.

Good morning.

Det som en gång var det enda

När jag sätter mig på passagerarsätet brevid henne i den svarta lilla bilen, känner jag hur luftvägarna plötsligt vidgas och syret får fritt spelrum inuti mig. Det strömmar in och jag hinner inte ens bli girig. Hon trycker gasen i botten och vi slirar mellan trafikljus och spårvagnar med sura förare som skriker efter oss. Hon vevar ner rutorna och låter vinden slita i hennes hår. Hennes hud är varmbrun under de mörka solglasögonen och den ljusa tunikan. Det lyser om henne när hon tar oss till havet.

Det var det där om syretillförseln. Bredvid henne får jag lov att känna mig vacker. Och det blir så tydligt här, vid denna särskilda lilla plats i staden. Här är egentligen ganska smutsigt. Svaga doftstötar av diesel sköljer in över oss med jämna mellanrum. Människorna här ute är sällan ett trevligt folk. Men det är en särskilt plats, vikt åt en hel drös minnen. Det tar jag i en annan gång, för jag har fullt upp med nuet. Jag har fullt upp med att leva, blickstilla, på en filt vid hennes lilla spot.

Mot eftermiddagen svider det lätt i skinnet och håren ljusnar sådär som de alltid gör. Jag tänker på Fröken Hermelin och "wie ein Affe" men det kanske är mest på grund av det tjugotalet man starka flaket från Jensens som dånar förbi i tusen decibel när jag står på Vasaplatsen och väntar på vagnen. Jag glömmer bort vilken vagn jag väntar på och vägrar se någon av dem i ögonen. Deras blickar är dimmiga och jag får mousserande vin i håret. Mitt i den 30-gradiga hettan och det svidande skinnet fryser jag plötsligt något fruktansvärt.

När jag kommer hem är förmiddagen ändå det som etsat sig fast starkast. Studentflaken överbemannade även mig tillslut. Det var väl egentligen inte mer än väntat.

När imorgon blir idag

Det här skulle man kanske kunna vänja sig vid, tänker hon när hon med feber ramlar iväg till en arbetsplats där det ringer från en annan arbetsplats som vill ha henne där istället. Och hon gör det som hon brukade vara så stolt över, det som en gång var det enda i hela världen som hon kunde. Det enda hon kunde känna energi och stolthet över.

Det är annorlunda idag, fastän att det är exakt samma sak. Skillnaden är skuggan bakom hennes ögon, den som uppstod någonstans i skarven mellan då och nu. Och hon inser att hon inte alls gör samma sak längre, inte alls så som hon brukade, inte alls så enkelriktat. Det hon gör idag kommer aldrig mer. Idag blir imorgon om en stund. Och det finns annat där utanför.

När febern stegrar sig framåt kvällen, fastnar hon i gammal nostalgi och en liten textrad etsar sig fast, 20 grader i skuggan, vilket fantastiskt jobb man har nu. Hon vill inte veta och vill inte se. Hon vill inte längta efter andra händer och andra små kroppar och andra sinnen i desperationen efter att återigen få känna det naiva enda rätta. Det som var hennes, var bara till låns. För det byggdes på att skuggan bakom ögonlocken aldrig funnits. Och vetskapen om den fanns inte heller.

Det var det enda hon kunde, för det var det enda hon någonsin tagit på allvar. Det var en plats där hon själv var på allvar, med konturer och allt.

Och det är kommer förbli allvar. Men hennes konturer har blivit fruktansvärt kantiga och hårda. Hennes tålamod har nått sin gräns en gång för alla. Detta bör vara en mellanstation.