Om att komma hem

Nya nätter, nya dagar.
Nya soltimmar, nya regndroppar.
Ny ansikten, nya skavsår.
Nya små minnen på huden.

Välbekanta hemmet, välbekanta golvet, välbekanta väggarna.
Välbekanta rutinerna.
Välbekanta köksfönstret.
Välbekanta sömnens spel med vakenheten.

Så kommer du hit,
väcker mig till liv,
för en halv sekund eller så.
Säger till mig att jag förtjänar att sova.

Och jag sätter mig i fönsternischen,
med min bästa vän.

Spottar på dig.
Svarar dig inte ens.

Du ger mig tusen.
Jag ger mig minus när du gått härifrån.

Om tid

Men, nej, jag är påväg härifrån.
För allt och alla andra säger det bättre, har fler ord.

Det börjar någonstans, slutar långt därifrån.
Hinner med nostalgitrippar.
Hinner.
Sedan tar tiden slut.

Alldeles för fort, alldeles för sent.

Om nattluft

Du har mig.

So you better take care of me.

Solen går inte ner.
Solen går aldrig ner,
intalar vi oss.

Och natten smakar alltid av det bästa.
Liksom nattluften,
där allting finns bevarat,
där allting finns kvar för oss att plocka ut.

Bästa bitarna.
Bästa timmarna,
bästa skiten.

Skrapar med våld bort apor på moln.
Skrapar bort dig,
för att ge plats åt;
 
nattetid,
tid överlag.

Återhämtning.

Snart kommer anstormning, du vet
snart kommer det vi inte borde veta om,

snart kommer hans hånflin,
och orden;

Vad fan har du gjort?
Varför går du inte rakt?

And your body cannot stop rocking I know

Det var så nära.
Men jag sitter i fönsterkarmen i köket igen och undrar alldeles stilla
hur hamnade jag här?

Jag vill inte ens skriva.
Jag vill inte någon ska läsa.
Jag vill bara lägga alla jävla kort på bordet, såhär ett år senare, för vem som helst att se, men helst av allt
för alla ni som betyder något,

att se, eller snarare erkänna vad det är ni ser.
För nog fan vet jag ni ser, ni förstår, ni är inte dumma i huvudet.
Nog fan är det inte bara tomt snack. Nog fan lägger ni fram trådar åt mig som ett slags dagens erbjudande.
Dra i dem, kanske? säger ni
Nej?

För jag drar inte. Eller, samtidigt, så gör jag det. Jag drar för mitt liv.
Men vi drar åt varsitt håll, alla ni och jag.
Sitter där och hoppas och drar.

Hoppas, drar och väntar desperat åt varsitt håll på respons.

Jag slutar i mitt köksfönster.
Ni slutar i värmekällor av alla de slag,
omhuldade,
omslutna,
bevarade.

I allra högsta grad levande.

När allting här börjar om igen.
Och om och om och om igen.
För etthundrafyrtiosjunde gången igen.

Om sprickorna

Jag ser dig i ögonen och du säger hej och jag säger att du är ett jävla svin, vet du om det?
Nej, det säger jag inte. Jag säger hej och jag sänker min blick och sedan beter jag mig som det där jävla svinet som du är, resten av dagen

Jag ser dig i ögonen och du låter mig inte ens innanför dörren innan du överöser mig med kramar och din parfym och pussar och hej och hej och hej och vad du är fin och jag säger du är ett jävla svin, vet du om det?
Nej, det säger jag inte. Jag säger hej och tycker du det, den här gamla trasan och sänker min blick och klär av mig i halljuset och sedan beter jag mig som det där jävla svinet som du är, resten av dagen.

Jag ser dig i ögonen och du ser precis en millimeter förbi mina, på hisschaktet och du säger absolut ingenting men du ler ditt hetsiga och påtvingade leende och dina läppar darrar och jag säger hej och medan jag väntar på ditt svar så talar jag om för dig vilket jävla svin du är.
Nej, det gör jag inte. Jag säger hej och vad gott det luktar medan jag motar mig in i ditt matosvarma kök och kramar dig fastän du aldrig kramar tillbaka.
Och så sänker jag min blick.

Och så säger jag aldrig till dig vilket jävla svin du är.

Jag ser ju dig i ögonen.
Du ser ju mig i ögonen.

Jag tänker att jag ser tusen ting, jag tänker att du har tusen och åter tusen ting serverade framför dig att se.
 

Men vad du ser lär jag aldrig få veta.
Vad det är jag ser, lär jag aldrig få veta.

I've been secretly falling apart

Där står du, med ryggen mot mig, vänd mot mina skitstrecksrandiga fönster
och säger att
det är som att här
här skulle aldrig någonting dåligt kunna hända
utan att överhuvudtaget förstå allt vad som ligger i dina ord.

Eller så förstår du.
Eller så gör du medvetna val och på samma gång utesluter mig ur ekvationen.

Det som gör mest ont är väl det att jag aldrig kommer att få veta;
varför du säger så.
Varför du gör som du gör.

Och här är så rofyllt, så stilla.
Här sitter lugnet i väggarna.

Du ser det, du känner det, men du vet inte varför.
Och jag hade kunnat tala om för dig det;

att det är enbart därför att det är du som tar med dig det hit in.

För det finns inte tillstymmelse till lugn här när du inte är här.

Men det vet du inte om.
Det finns inget jävla rofyllt här, när du inte är här.

Det vet du inte.
Det finns inget som heter att här skulle aldrig någonsin någonting dåligt kunna hända.

Men du vet inte det.

För du kommer med all ro.

Och du tar den likväl med dig

när du går.

Du skulle vara på väggarna

Jag smyger längs med dina lister medan du sover. Du märker ingenting.
Det vilar en tung doft över alla dina rum. Det vet du inte om.
Jag kan allting utantill, baklänges. I sömnen.
För jag går sömnlös längs med väggarna, i mörkret, mitt i mellan igår och i dag.

Du skulle vara där.
Du skulle vara på väggarna, längs listerna, mot golvet, i taket.
Du skulle bara ha varit där.

Du låg på golvet, medvetslös.

Nu ligger du på en säng som doftar av sommar, någon annan stans. Nu håller någon om dig. Nu somnar du alldeles helt på egen hand. Nu behöver du inte klinkersgolvet mot skallen för att blunda.

MEN DU SKULLE VARA HÄR.
Varför förstår du inte det?
Varför kan du inte förstå att du skulle ha varit här?

Det skulle inte ha varit så, att jag kröp längs med din välpolerade parkett, för att leta efter dig. Det skulle ha varit på tusen andra sätt, men inte så.

Jag lägger mig ner. Skallen nuddar parketten.

Du tog vägen över sjön för att se när isen sprack, eller hur?

Doften av vanilj vilar tungt över rummen.
Rogivande och mild till trots, vädjar den till helt andra sinnen.
Jag öppnar alla fönster och sedan tänder jag värmeljus fastän det är i mitten av juni snart.

Mellan doftslingorna av allt det söta letar sig ett svart litet snöre fram, inte längre än en dryg decimeter, men satan så målmedvetet ändå.
Mellan doftslingorna av vanilj finner allt mellan himmel och jord sin plats. Där tycks vägen vara klart och jävligt tydligt banad.

Skriv sådant som dom vill läsa, tänker jag och samma sak tänker någon annan just innan hon formulerar sina ord.

Jag är utomlands under vecka tjugofem till tjugosex!
Kan du förstå hur förbannat jävla roligt det är?
Titta vad brun jag blir!
Kan du tänka dig, va?
Titta, här är jag! Ser du mig? Se mig! Hör mig!

Jag ser dig, tänker jag.
Jag ser dig,
så länge du tror.

Och du tror.
Helvete vad du tror.

Men du?

VARFÖR FÖRSTÅR DU INTE ATT JAG HAR SLUTAT ATT TRO?
FÖR LÄNGE, LÄNGE SEDAN?

Om bilderna av mossgrönt glitter, för tidigt öppnade kalenderluckor och återupprepade övertramp

Det är det bedövande i kylan från stålet i fönsterkarmen som plockar fram det.
Jag skyller på det.
Och hur det fortfarande kan blåsa vindar av minusgrader där utanför.
Skyller jag på.

Hur vissa slingor av musik fortfarande kan plocka fram snöflingor ur min gråbleka hud.

Och där ur hämtar jag det där som jag skulle ägna ett halvår till att glömma bort.
Plötsligt vräker snön ner framför ögonen på mig och jag tänker;

Om ni bara hade varit där då

Om ni bara hade sett allt det där,
om ni bara hade kommit hit lite tidigare,
utan att gå härifrån,

då hade jag väl varit hel nu?

Snön kom med kylan, kom med beckmörkret.
Och i allt det mörka var det så enkelt att blunda.

Om jag låter mörkret in hit nu, tillsammans med den där typen av svala vindar som man med lite fantasi så enkelt uppbådar, kommer väl allt tillbaka?

Och då backar väl tiden?
Då behöver man väl inte tänka efter två gånger?
Då blir väl igår idag?
Då trollas väl samvete och moral bort?

Visst är det så?

Det är just de där orden
and I alsow knew
I was not magnificent

Och de tar mig sönder och samman, varenda jävla gång.