Liv kan rusa fram i omätbar hastighet samtidigt som det står helt still, har jag lärt mig idag. Liv kan även lyckas slå rot i de mest ogästvänliga av miljöer, samtidigt som det envist vägrar uppstå där som alla de rätta förutsättningarna ligger helt ivrigt och väntar.
Jag går i tusentontunga skor till C. Där slungas jag omedelbart upp till en helt knasterfri och mjukvarm nivå av oförtjänt harmoni. Jag tänker att det måste betyda något. Det måste innebära att det faktiskt pågår en restaurering inuti mig. Jag tänker - och kramar den tanken hårt - att jag måste, måste, måste komma ihåg det där. Det där slungandet. Det där om hur förbannat ljuvlig tystnaden är. Om hur det känns när pulsen landar, blodådrorna sjunker och syret når in.
Ju mer desperat mitt grepp om känslan hårdnar, desto längre bort glider affekten. Och agerandet.
Det knastrar och sprakar nu. Det kryper odefinierbara små väsen längs parkettens konturer. Det ligger en virvel inuti min mage och den får stundtals lov att vara just så mjuk och kittlande som den borde, men om och om igen förvandlas den till en sågklinga komplett med öronbedövande, metalliskt ilande. Den kommer att såga min natt i för många bitar för mig att hantera. Den kommer göra mina gryningstimmar i morgon till ett helvete.
Och ändå uppstår liv. Morgon efter morgon. Enbart för att fördärvas till oigenkännlighet senare samma kväll. Om och om. Igen.
Det förbryllar mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar