Mellan mina ben och sömmarna som borde hålla dem intakta, svävar ett A4-ark just när jag skall fatta låsvred och handtag. Jag vänder mig om och jag vet vilket ögonpar jag har bakom mig.
Kolsvarta, isblå, mildbleka, tårdrypande, blåslagna, väna och blinda har de mött mina under ett års tid och under dem bultar ett hjärta utan dess like.
Under dem rusar ett benpar utan mål och två armar söker ett ihopvikt papper.
Har du gjort det?
Jag väntar mig inga svar, jag väntar mig ingen tolkning. Jag förväntar mig kolsvarta ögon och jag får. Jag får kolsvarta ögon under en kort, tyst sekund.
Som säger mig mer än 300 dagar tillsammans.
Du vet inte jag kommer inte imorgon.
Du vet inte jag finns inte på riktigt.
Du vet inte om tio år kommer doften av mig inte säga dig något alls.
Du vet inte, jag säger inget.
Jag vrider om lås och pressar ned handtag såsom jag lärt dig att göra och så smäller dörren igen bakom mig och jag tänker att solen har redan gått ner och att om jag går riktigt, riktigt fort nu så
hinner jag med nästa vagn härifrån.
sv: jag tyckte den var helt okej faktiskt, saknade kanske lite utav det där extra, men den är helt klart en av de bättre :')
SvaraRaderasen är jag fundersam om jag någonsin har suttit på samma vagn som du o: