skip to main |
skip to sidebar
Det passerar förbi så fort och förbjudet, det söta och väldoftande. Det rör vid mig med ömma händer och helar varje millimeter av min kropp.
Utanför världens ände kan det kännas som. Eller mitt i världens absoluta centrum. Mitt i det som är livet, det som du säger är himmelriket. Det som stryker oss medhårs så länge vi bara stannar kvar. Bara är. Själva luften är ren.
Vägen hem är lång och fylld av huvudvärk. Tyvärr. Det är som du säger, man vill bara vira in sig i känslan av det där himmelriket och få behålla dessa ömma händer runt kroppen en liten, extra stund.
Längs med Majornas paradstråk är det loppmarknad och tjejer i dreads och kortkorta tunikor och stora hippieglasögon och män med skägg. Vi ser på dem i eftermiddagsljuset och alla deras böcker och udda porslinsskålar och urväxta barnkläder och cykelpumpar. Inte ens musik i öronen vill man ha.
Jag badar i mitt badkar och kokar te fastän det fortfarande är arton grader ute. Jag öppnar fönstret och här utanför susar och skränar bil efter bil förbi. Luften är tung av panik och hesa skrik. I trappen möter jag en granne som heter Katarina och ser ut som en ängel. Hon ler och frågar om jag trivs här. Jag ser henne i ögonen och ljuger lite.
Och när smutstvätten är undanplockad och håret nästan torkat, känner jag nästan av den där omfamningen från paradiset. Det där om att man inte ens vill ha musik i öronen. Jag sätter på Sand in my shoes på låg volym och blundar. Tack.
Så sjunker solen bakom röda takåsar och varmgula tegelfasader. Hela den här staden har fått nytt liv. Har fått en ny chans. Molnen har stigit från markplan, gett mig rum att andas. Gett nya chanser.
Varje dag kan inte vara en välsignelse. Varje gryning kan inte vara ny. Varje kväll kan inte vara så fridfull som denna. Nyp mig i armen.
Det är som att vi dansar när vi pratar idag. Det är som att vi talar samma språk för första gången på så lång tid. Det är som att du har öppnat dina ögon för att se på mig. Se mina snedsteg, se mina framsteg. Se mig som den jag är och den jag vill vara för dig.
Det som jag ser i spegeln, är inbäddat i så många stormar, så många sårskorpor, så många mörka tunnlar. Det skriker runt omkring mig och jag är stressad. Men jag kan se mig själv i spegeln och titta tillbaka. Jag kan gå upp på morgonen och hitta hem om kvällen.
Tack.
Det är den första riktigt varma dagen på året när allting liksom faller på plats. Det är årets första sol, den som hon pratat om och tjatat efter i ett halvår, det är den som håller henne i handen när hon promenerar de ödesdigra stegen mot allt det nya.
Det är inuti henne som bit efter bit finner sin plats. De utomstående delar som återstår spelar mindre roll. Hela livets resterande väg spelar plötsligt mindre roll. Helvetesdjupet blev nyss en liten, liten aning grundare.
Och trots illamåendet och den bitande, rivande ångesten, tar hon sig igenom ett första test av karaktär. Ett första försök. Ett nytt första försök. De vet inget, och de kommer förmodligen aldrig få veta, men det här är så mycket mer än en arbetsplats, ett tidsfördriv, en inkomstkälla, för henne. Detta är ett motbevis mot allt och alla. Mot all den död som kramat hennes hand.
Och hon tar sig ut på andra sidan, fylld av längtan till nästkommande dag. Till denna smekmånads slut och avrundning. Till del två, när hon på riktigt kan känna tyngden av förtroende, risktagande och vinst i sina händer. Varsamt kunna väga dem mot varandra.
Hon återvänder till ett hem, mjukvarmt inuti av vad solen gett under hela dagen. Hon vaknar på morgnarna. Hon vaknar faktiskt. Hon går ut och ställer sig mitt i allt det varma, heta. Hon känner ett bultande litet hjärta mot sitt eget vilt skenande. Och snart kommer hon att somna om kvällarna. Snart kommer hon att sova nätterna igenom.
Snart kommer hon att vakna alldeles för tidigt, stappla upp och spilla kaffet. Glömma disken, ta fel byxor, udda strumpor, inte orka tvätta håret, bryta naglarna i all hast. Missa vagnen.
Snart kommer verkligheten. Som hon längtar.
Efter denna, årets första sommardag. Den som hon hatat i hela sitt liv. Som nu håller henne i handen. Fast, varsamt, stekhett.
Nu har solen gått upp, gatan vaknat, portarna öppnats. Natten hann aldrig ens bli natt.
Nu har värmeböljan lagt sig över staden och nu åker kläderna sakteliga av.
Nu gör jag det här. Nu samlar jag all kraft till detta enda.
Nu låter jag hjärtat skena hej vilt utan att ens försöka motarbeta det. Nu flyger tanke efter tanke som parasiter genom hjärnbalken. Ingen tanke är intensiv nog att fastna. Ingen är svag nog att tillåtas passera oberörd.
Illamåendet har liksom intagit mig som sin fästning. Jag känner mig maktlös. Har ingenting att sätta emot nu. Jag har ju inget val. Det är jag som har tagit mig hit, det är jag som måste resa mig upp och gå härifrån.
För här kan jag ju inte stanna. Här finns inget annat än parasittankarna och hjärtklappningen och illamåendet. Och rädslan. Den aldrig sviktande.
Hur gör man? Hur gör man för att överleva?
please
dialing on it
so that it comes out the way it was
elevatour dialogue
and i know who u are
his absens is larger than his presens
he is sleeping in her arms
yet on the other side of the room
never close never far enough she misses the person she was though she wants him to meet another her
deattached and unspoken unwoken unshaken unmoved removed removed removed
and he shall come back
Detta kallas sjukdom. Detta att huvudet verkar ha svullnat upp till dubbel storlek, såpass att minsta ljud, minsta rörelse skapar horribla smärtvågor rakt genom hjärnbalken.
Illamåendet hotar mig sedan uppvaknandet om att övermanna mig och bryta ut i en kaskad av ångest. Men givetvis kommer ingenting. Bara en väsande, bubblande mage och sura uppstötningar.
Jag orkar inte. Inte just nu, snälla, ge mig något.
Detta är visst ångest i sin allra renaste form. Den är väldigt skitig. Fan, om inte hjärtklappningen lugnar sig snart, så får jag hjärtstillestånd. Kan man få det? 22 år gammal? Är det fysiskt möjligt att må så här dåligt utan en enda vettig anledning?
Jag skakar, tamejfan. Hela jag darrar och svettas.
Jag kan inte andas en minut till. Snälla, snälla, snälla någon. Gör något.
Och hennes hjärta klappar farligt snabbt. Det är eftersvall från gårdagens alkoholintag och krigsutbrott. Stint stirrar hon in i spegel efter spegel som för att finna något nytt, som för att finna något slags svar. Envist.
Det är en motsträvighet utan dess like som driver henne in och ut ur duschen, in och ur plagg efter plagg innan hon är nöjd. Och hjärtat klappar på. Hjärtat klappar.
Ögonen tåras ändå.
Andetagen vibrerar ändå.
Händerna skakar ändå.
Paniken växer sig bara starkare här.
Varje litet steg hon tar, landar på någons fötter och tår.
Varenda liten tår hon fäller, dränker ännu en chans.
Du får mig att se klart.
Du ger mina lungor syre av en fullkomligt unik sort.
Du ger mig synen tillbaka.
Jag kan inte se dig i ögonen för hjärtat riskerar att explodera rakt ut över dig.
Jag kan inte se dig i ögonen för tänk om du försvinner framför mina ögon.
Tillslut har du fått glänta på dörren in till hela det som är mitt liv.
Tillslut har du fått varje ord och varje tår försiktigt placerade i dina händer. Och du tar varsamt emot knivhugg, kolsvärta och ångesthål. Du håller det i dina händer, försiktigt. Håller det mot ditt bröst.
Jag vill våga öppna hela dörren för dig. Jag vill våga tända taklampan och låta dammlagren ryka. Jag vill vifta undan spindelväven från alla mina hål och gropar. Jag vill våga krypa ner där i tillsammans med dig.
För du håller mig i handen.
När klockan passerat dygnsgränser gråter hon för att hon inte kan somna. Det är tickandet från väggklockan som hon packat ner i en påse i en låda i bokhyllan som spränger genom trumhinnorna. Eller är det det hysteriska skrikandet från inuti henne? Eller krypen under mörkermattan över golvet?
Hon gråter för att hon alldeles nyss var så lycklig och sömnig och tillfreds. Gråter för att det varade så kort. Det finns ingen barmhärtighet kvar för hennes rödsvidande ögon. Det är natt.
Hon vaknar vid gryningen, lycklig på ett skevt vis, över att hon somnade till slut. Det sticker och ömmar i bortdomnade armar efter skyddspositionen de intagit under småtimmarna. Skriken har tystnad under lager av täcken och självförsvar.
Varenda natt är för henne en djävulsk kamp. Mot tiden. Mot hungern. Mot mörkret. Mot henne själv.
Hon minns inte sina drömmar just inatt. Det är i alla fall något att vara glad över, resonerar hon när hon vinglar upp ur sängen, in i badrummet. Där flimrar taklampan oroväckande och ilsket. Hon återfår beskedligt sin huvudvärk från gårdagen. Ser i spegeln ett blekgrått ansikte täckt av sprängda blodkärl och sprucken hud. Under ett ögonblick överväger hon sina alternativ.
Sedan försvinner solen bakom regntunga moln och lämnar kvar en kompakt, kolsvart bländning i lägenheten.
Do I dare to call?
Jag har suttit och övervägt ett samtal i snart en vecka. Eller, ett samtal - egentligen flera stycken. Sådana där samtal som man sitter och får panik över, trots att det egentligen är det enda man vill. Eller så är det att man bara önskar och vill att det skall bli bra samtal.
Man kan ju inte veta.
Försöka igen. Vad var det som hände? Vem är du idag? Vad gjorde jag mot dig? Vart tog alla dagar vägen? Do I dare..?
Det är en ny måndag och jag vaknar på ett nytt sätt. En ny liten person väcker mig, allt mer varsamt för var dag som går. Det fläktar från mitt öppna fönster och det är maj där ute. Snart kommer nostalgin, men än har jag en stund kvar.
Medan jag gör allt som jag alltid gör, tittar jag på solen och hur den faller över parketten. Jag känner doften och värmen, men jag sitter inomhus. Jag sitter här, blekvit och med längtan ut förlorad. Som någon annan.
Jag skriver några ord, gör en lista, diskar, viker tvätten från igår. Jag tittar på en knippe energi och känner en egendomlig värme bita sig fast inuti mig. Lämna mig ifred, ber jag, så tyst så det inte ens hörs. Egentligen menar jag stanna kvar här hos mig.
Majdagar kommer snart. Jag skall också hitta solen och värmen och doften och längtan. Jag skall också promenera genom solstråle efter solstråle. Jag skall också vakna, trött, jagad, lustfylld. Full av allt. Jag vet att jag kommer.
