skip to main |
skip to sidebar
Om hur du stal min sömn.
Om hur du återskapade mina mardrömmar.
Om hur du återkallade all respekt och tillit.
Om hur du iskallt och djuriskt sållade dig in i ledet.
Kommer jag aldrig att kunna förklara för dig.
Om hur du lägger locket på.
Om hur du nu trasar sönder det jag konstant och allt mer desperat försöker bygga upp.
Om hur du gör dig själv till ytterligare ett monster i raden.
Om hur du mot bättre vetande släpper taget.
Får också mig att släppa.
Jag vill slå dig sönder och samman såsom du slagit mig.
Någonstans i mellanläget inser jag att det jobbet redan är utfört
av ingen mindre än dig själv.
Jag letar ord i min spruckna skalle. Jag hade nöjt mig med ett enda minne, en ensam men äkta känsla, en bild av något, vad som helst. Jag hittar inga ord, eftersom bilderna, minnena, känslorna ligger dolda bakom en högst panikartad och klumpigt rest byggnadsplats.
Jag kan se en höggravid och inställsamt leende liten Therese i ögonen och spy ur mig en hel jävla kaskad av väl valda ord som får henne att nervöst sänka blicken. Eller snarare vända den mot sin lilla dataskärm. Det spelar ingen jävla roll vad jag berättar för henne, eller hur mycket jag brer på om hennes korrupta och dysfunktionella arbete. Hon ler och stirrar in i sin skärm och frågar mig om väder och semesterminnen.
Mina händer skakar hysteriskt. Redan innan jag tagit plats på stolen mitt emot henne, darrar jag lätt. Det är ingenting jämfört med hur våldsamt det pulserar från hjärtat ut i varje ven när jag vinglar därifrån.
Och nu letar jag ord. Nu letar jag äkthet. Det är i grund och botten ett jävla sökande efter MIGSJÄLV, men till skillnad från resten av västvärlden så behöver jag inte hitta mig själv för Mia Törnbloms skull. Jag behöver enbart ett simpelt livstecken.
Just i detta nu sitter kungafamiljen i min teve med leenden från öra till öra och applåderar till utdelningen av Polarpriset eller om det är VMA. Det spelar ingen roll om det så hade varit Raspberry Awards, för enbart åsynen av dem, deras polerade hy och gnistrande tandrader gör mig så genuint äcklad att jag av bara farten tappar ytterligare ett par tusen hjärnceller och minnesbilder. Mitt kära verklighetsuppvaknande låter sig helt utan protester återigen krympa några centimeter.
I mitt allt mer desperata sökande efter fasta hållpunkter i minnesbanken, läser jag följande
Håll om mig. Någon, snälla. Ge mig värdighet.
Det må vara både överanvända och banala ord. Men jag vet var jag funnit dem och jag vet exakt varifrån de kommer. Jag kan skratta åt dem till oändlighet. Men då sållar jag ju mig enbart till kungafamiljen i en publikrad av polerade ansiktsmasker och gnistrande leenden. Det säger ju en hel del.
Samlade intryck från dygnet som passerat:
Nya, oväntade prövningar på integritet, värdighet och självaktning.
Drömmarna och deras akuteskalerande intensitet.
Hjärtat.
Gamlestan. Jävligt mycket Gamlestan.
Det där om förhoppningen att kunna känna sig mänsklig, personlig. Någon med innehåll.
Det finns några fler punkter, men jag kan inte skriva ner dem. Jag kan, tragiskt nog, inte urskilja det som tillåtits fylla upp mig. Jag har hittat en skrämmande enkel och destruktiv flyktväg genom minnesluckorna, de grådisiga, halvdimmiga.
Jag vet att jag hade sovit ytterligare fyra, fem timmar inatt och sedan stannat hemma för att samla in och hämta hem hjärtat, om det inte hade varit för den här nya, helt enastående effektiva egenskapen.
Sålänge det finns ett lock att lägga på,
så låt oss göra det.
Låt oss täppa till, låt oss in i det sista totalförneka.
(Lyft på det locket nu och slå dig ner på första parkett. Du hade fått hela jävla independence day uppspelat framför dig).
I det vidöppna köksfönstret står du, i din för stora hood, invirad i din stickade halsduk. Du har den där fula kepsmössan på huvudet, den som påminner om de tre vännerna och Jerry och dina hörlurar är precis för små för att se creddiga ut runt din alldeles för taniga skalle. Jag vet inte vad du lyssnar på, jag vet inte vad det är du röker, men jag hoppas att det är något bra, något barnvänligt.
I profil ser kan du se både harmonisk och vänlig ut. Så vänder du dig om och ser på mig, men det du ser vet jag är färgat av det som sugs upp av dina öron och av dina lungor.
Jag ser på dig med förakt. Jag vill inte ha dig här, på mina golv, mot mitt fönsterbräde. Jag vill inte låta din unkna doft lägga sig över allt som är mitt.
När jag var tio år, läste jag om någon med en vattnig blick. Då och fram till nu har jag inte kunnat göra verklighet av det uttrycket. Men här står du, i mitt kök, lutad ut från mitt fönster. Och så vänder du dig mot mig. Med din i allra högsta grad vattniga blick.
Och så är det du, du som har en klar, ren, väldoftande blick. Du som andas här och nu. Du som bäddar din säng och diskar din disk varje dag. Här är du, med alla dina måste och men, alla dina svagt darrande, lätt svettande ambitioner om att bli perfekt på det där oengagerade viset.
Här är du, med ditt sneda leende och dina väl valda ord och ditt ändlösa rättfärdigande av alkoholen som din enda förmyndare.
Det spelar ingen roll hur gott du luktar eller hur kliniskt rent ditt hems varje millimeter är. Ditt hår är ändock flottigt av din falskhet och, du vet inte om det, men, hela du darrar och svettas hysteriskt såfort någon försöker komma dig nära.
Där är ni och hit har jag bjudit er, hit har jag bett er komma. Här har jag öppnat dörrar och rullat ut mattor.
Jag behöver er inte. Jag har aldrig behövt er, men jag har heller aldrig kunnat inse det. Jag ser först nu hur äckligt vidriga ni är. Jag ser först nu hur ni ytterligare bidrar till min uppfuckade mind. Att skära bort er vore så enkelt, så rätt, så skönt. Att skära bort er tycks vara en fucking omöjlighet. Enbart av den simpla anledningen
att ni fått mig på knä.
Gud vet varför.
Men så var det. Så är det.
Syntetisk berusning når sin klimax men jag är kvar på nivå kristallklarsynthet. Skumbelysning från bedövan bäddar tvångsmässigt ner mig, men jag är kvar under strålkastarljus.
Stora gratulationer till mig, som lyckats övervinna det som ingen annan lyckats övervinna.
Precis så ont gör det, att se ett enstaka litet foto.
Precis så, när en doft omärkt sveper förbi.
Precis där, i helvetets alla kval, är jag, när
de där små
och deras kokheta kroppar
så tungt faller
mot min axel
sakta snusar
sakta somnar
sakta drömmer
sakta tar sig bortåt
och jag sitter kvar.
Kysser deras pannor, såsom jag aldrig gjort förr.
För att du fattas.
Och så: måndagar.
Och så: dagsljus.
Och så: vakenhet.
Och så: klarsynthet. Klarsynhet med allt vad det fucking innebär och jag vet att jag måste ta alla de här timmarna för det handlar om pengarna och C säger att fortsätt så, fortsätt kämpa, fortsätt i precis samma bana.
Men syns det inte? Syns det inte att jag vill stanna i just denna typ av nattmörker, där jag själv har kontroll?
Jag vill inte ha tusen miljarder och jag vill inte ha dyrgripar att pryda min tillvaro med. Jag vill, och vill enbart, stanna i skymningslandet. Jag vill klä mig i mörkläggning inför allt och alla inför solens nedgång.
Mitt mörkläge är fel och håller inte länge till, jag vet så väl.
Men låt mig behålla, om så bara för en kort stund till, låt mig behålla bedövningen.
Jag är fullkomligt övertygad om att jag inte hör hemma där längre. Jag har ingenting att hämta, ingenting att förlora. Jag kan enkelt välkomna vintermörkret och jag kan lika enkelt fortsätta just så som C ber mig. Jag kan vägen.
Ge mig ett nytt, outforskat ansikte. Ge mig ett röstläge utan genvägar eller facit.
Det verkar ha uppstått ett läge mellan nykterhet och demens. Ett fullkomligt syntetiskt tillstånd, skapat ur inbillad livsleda och tristess. Oavsett så infinner det sig allt mer frekvent mot min vilja. Allt mer intensivt.
I just det där läget - det som stjäl omdöme utan släppa grepp om verklighetsuppfattning - blir jag som mest sårbar. Och jag blir levande. Och jag blir äkthet i sin renaste form. Och således blir jag något riktigt jävla avskyvärt.
Jag fruktar ärlighet och rättframhet utan kontroll. Jag skyr dagsljus just av den simpla anledningen att det skoningslöst blottar ens verkliga sidor.
Så enkelt är det: här är enbart jag. Här är enbart en ensam människa. Där utanför finns tusen andra.
Det är en omöjlig ekvation i mitt huvud.
Samlad input:
Jag vill inte gå och lägga mig.
Jag får flashbacks från senhösten 2010 och tycker att det är riktigt trevliga minnen.
Jag erkänner att jag är en sjuk människa.
Jag utvecklas konstnärligt, utan att ens jobba på det.
Jag har helt jävla otroligt fina människor i mitt liv. (Upprepa det)
När man väcks av en väsande liten röst som enbart vill förmedla budskapet om att man är sjuk i huvudet, så kan dagen inte bli annat än jävligt fel. Med den ambitionen arbetar jag mig igenom sex timmar. Till min fördel skall sägas att jag ägnade dessa sex timmar åt enbart viktig, avgörande, tråkig jävla skit. Sådant som jag egentligen inte hade orkat i dag.
För den bedriften belönar jag mig själv med en timmes sömn och lite pennor och papper på kvällen.
När klockan har passerat midnatt är jag människa igen.
Tragiskt nog är det försent då.
Tänk om jag hade kunnat vakna upp så här. Som en person, som något konkret. Det är ju inte riktigt så det ser ut. Jag vaknar (oavsett den där väsande röstens vara eller icke vara) som en blöt fläck. Ägnar halva dygnet åt att väckas till liv.
En dag i veckan kan jag viga åt det. Men där går gränsen.
För precis ett år sedan var det här jag var.
Jag räknar till den kanske hundrade i raden av helvetesnätter när jag vaknar. Fast jag vaknar inte längre. Likt en zombie snubblar jag runt i dagsljuset med den vilt skenande pulsen i ena handen och den lika okontrollerbara nattskräcken i den andra. Minnesbilder av något som egentligen aldrig har hänt är det som enkom når mig.
Först sent på eftermiddagen har jag lyckats återhämta mig såpass att jag åtminstone kan räta på nacken och möta omvärlden i ögonhöjd. Men då är det ju för sent, då har kvällsdiset redan börjat nynna sin godnattvisa där utanför. Jag får några få timmar av ro innan paniken inför natten slår till och pulsen tacksamt tillåts stegra igen.
Förklara för mig, någon, hur man tar sig ur detta. Detta att nätternas scenarion är mer verkliga än dagarnas. Detta att de visuella, audionoma och emotionella intrycken efter mörkrets inbrott utan minsta ansträngning slår ut de som mot alla odds når mig under ljusets timmar.
Jag vet att tiden har vänt. Jag vet att de ljusa timmarna nu bara blir allt färre. Och jag vet väldigt väl vad det innebär.
De här bilderna, som når mig så snart jag sluter ögonen, är av sådan karaktär att jag i vaket tillstånd aldrig ens under dödshot hade kunnat fantisera fram dem. De talar om för mig saker som jag inte är kapabel att hantera.
Om och om igen upprepar jag rakt ut i tomma intet denna patetiska lilla bön efter någon som kan tänka sig att hålla om mig, lyssna på mina minnesbilder utan att håna mig. Någon som kan tänka sig att ta del av alla de här helt omänskligt vidriga sekvenser som om och om och om igen spelas upp inför mina försvarslösa ögon. Bara ta emot dem utan kommentarer och berätta sedan för mig att det inte är på riktigt.
För jag vet, i ärlighetens namn, snart inte.
Jag hade kunnat sitta kvar här och fortsätta skriva i en evighet. Bara för att skjuta sömn och nattmörker åt sidan ytterligare ett ögonblick. Det hjälper inte mer än för stunden, men ungefär så desperat är jag. De få minuter av distraktion som finns att vinna, måste jag girigt roffa åt mig. Det väntar timmar under svettyngda, kvävande täcken på mig. På mig och all min oförmåga.
