Monologer, dialoger och demolisering

Jag säger till mig själv; jag önskar att ni inte fanns, att ni var döda.
Jag säger till er; det finns stunder när jag önskat att ni inte ens existerade.
Ni säger ni hör. Ni är uppriktiga när ni säger ni inte förstår. Men ni säger till mig; vi lyssnar, vi hör.
Jag säger till mig själv; alla förtjänar en andra chans. Efter regn kommer sol.
Jag säger till er; lyssna på mig nu, för jag har aldrig varit mer uppriktig än så här.
Ni säger till mig ni hör. Ni säger ni lyssnar. Ni säger ni har tagit det där omvälvande, avgörande steget bakåt. Ni säger; ge oss mer.
Jag säger inte som det är, men jag är här, jag är precis, exakt här, framför er. Här och nu, är jag. För första gången någonsin, är jag här.

Ni säger; vi har dig uträknad. Nedräknad. Vi har dina ramar och mallar. Vi äger dina gränser, vi besitter all den makt du tror är din. Vi kan ta dig precis vart vi vill.
Jag säger, nej jag ber; frånta mig allt, men låt mig behålla kontrollen. Låt mig behålla digniteten.
Ni säger ni lyssnar. Ni säger ni hör. Ni säger ni känner. Ni säger ni reflekterar.

Ni säger; tack för alla pusselbitar, tack för alla ledtrådar. Tack för allt du ger, tack för allt ditt mod och allt ditt hopp. Tack för all tid och all energi. Tack för ditt blödande.

Därefter säger, nej vrålar, ni; nu slår vi till. Nu enar vi oss. Nu bygger vi det samförstånd vi förvägrat dig under hela ditt liv. Nu samlar vi våra krafter och nu har vi dig i vårt våld.

Jag svarar och jag viskar och jag talar och jag vrålar. Jag skakar och jag överrumplas av mina egna fysiska, djuriska, brutala, instinktiva gensvar. Jag levererar okontrollerat just så som jag i mardrömsscenariot såg mig själv leverera då, den dagen, när jag gett upp.

Ni lämnar mig naken, blödande, hysterisk. Ni lämnar mig pulserande. Ni lämnar ert mästerverk ofullkomligt, intakt. Ni lämnar efter er ett ärr så sadistiskt uppslitet, att det förmodligen inte kommer att sluta blöda ens den dag ni faktiskt dör.

Och det var det absolut sista ni kunde ta ifrån mig.