Jag funderar över den där sommaren som var så förbannat varm och kvävande. Det är en bortregnad midsommarafton i junikylan av tvåtusenelva som lockar fram minnet.
Det hängde en tung, glödande kvällssol över Älvsborgsbron hela den sommaren. Från bussätet kändes det ibland som att strålarna skulle sätta eld på hela världen och liksom låta allting brinna upp. Det var en helt underbart befriande känsla. Jag vet att jag givetvis frös, i vanlig ordning, men kan inte minnas känslan. Jag minns bara allt det glödande, rödoranga, dammiga, asfaltsdoftande. Min stad iklädd sommarskrud. Det har ju inte hänt många gånger.
En helt annat, mycket uppgiven insikt som nådde mig häromdagen. Den om att höstmörkret och vinterkylan tyvärr redan har fått ta plats där jag är nu. Det är i mitten av juni och jag väntar fortfarande på sommaren. Inte bara den varma, heta, sandstrandsidylliska sommaren, utan även den som får oss att öppna upp och släppa in, klä av oss och öppna våra munnar.
Strax efteråt insåg jag att det är jag själv som helt oömt och försumligt lämnat sommarvärmen och allt vad den bar med sig på ett helt annat ställe, mellan fyra höga tegelmurar, innanför vilka jag inte längre har någon access.
Jag fick nästan panik. Sedan var jag tvungen att berömma mig själv för ett steg i rätt riktning, bort från kletig sentimentalitet och infekterade nostalgiförhoppningar. Dock kvarstår faktum. I samma sekund som jag öppnade dörrarna till alla dessa nya, orörda och så förbaskat nedtyngda rum av falska förhoppningar så insåg jag att det är just här som vintermörkret kommer att omsluta mig. Då var det liksom försent att försöka stänga dörren om kylan och allt det sterila, känslolösa.
Vissa stunder kan jag på riktigt känna äkta rädsla inför framtiden. Det är bra att den når fram, äktheten i känslorna. Det är bra att kunna känna.
Andra stunder kan jag helt rofyllt låta mig uppfyllas av lugn, obryddhet och harmoni. Det är något nytt och outforskat, även om det nu kommer från en syntetisk källa. Jag vill ändå värdesätta att få lov att vara här och nu under korta, intensiva stunder.
Vill ändå försöka skjuta minne och nostalgi på åtminstone en armlängds avstånd, nu när jag plötsligt förstått hur man gör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar