skip to main |
skip to sidebar
Helt hopplöst får du mig att grina. Och såsom jag längtat efter just det, efter att kunna känna något. Men just här och just nu, mitt emot dina svartblanka ögon gör det mig inget annat än jävligt illa.
Du reser dig upp på ett beslutsamt vis, helt övertygad om din rätt till mig och min kropp, för att torka de där förbannade tårarna. Vet du hur mycket som exploderar inuti mig i just den stunden? Vet du hur mycket jag hatar mig själv då?
Summan av timmarna med dig i dag, är att du inte förstår. Du hör vad jag säger och du lyssnar tålmodigt, men du förstår inte. Du vill in i det sista förvränga mitt budskap till ett hot mot dig - så att du kan glida undan igen.
Och vet du vad? Den här gången gör det verkligen ingenting alls. Jag hade inte högre förväntningar än såhär på dig just i dag. Du bevisar alla mina fördomar. Du upprätthåller din standard, så förbannat duktig och plikttrogen.
Jag kan nog unna dig det. Jag vet min plats. Du gav mig den för många, många år sedan och jag har börjat trivas där. Sticker det dig i ögonen? Va?
Jo, nu när du vill flytta på mig, då sticker det.
Du kan få mina tårar att lindra svedan. Jag bjuder på det, den här gången.
Du var alltid martyr. Ditt signum. På äldre dagar blev du klok över en natt och positionerade dig själv över den typen av smutsiga egenskaper. På äldre dagar införskaffade du dig en gloria.
Jag bar alltid skammen och skulden. Du placerade den varsamt över mig. På äldre dagar bankades det i mig att din skuld aldrig kommer att vara min. På äldre dagar byggde jag mig en försvarsmur.
Som genom ett helt oförklarligt mirakel återuppstod så plötsligt din lilla martyr. Och det kan vi ju alla räkna ut att det var jag som trollade fram henne. Och när jag nu begått denna fruktansvärda synd så bör jag givetvis ställas till svars.
För en gångs skull gör jag det gladeligen.
Jag är övertygad om att du inte kommer att förstå. För det du skapade för en massa år sedan finns inte kvar. Det du ville forma och det du ville åstadkomma, det har jag skrapat bort. Ibland tror jag att du lever i en illusion av att du vet vem jag är.
Det är en upprörande tanke, enbart därför att den illusionen inte borde ha varit någonting annat än just precis verklig.
Detta är mitt sätt att hålla mig vid liv. Eller, snarare; detta är hur jag måste göra för att du inte skall ha ihjäl mig. Det är det enda jag vet.
Jag är ledsen och jag är ensam. Men mest är jag arg. Hur kan du tro att du kan laga så många år, ett helt liv, bara över en natt? Hur kan du tro att du har rätt att säga till mig att du måste hitta försoning och se ljuset?
Det är sen eftermiddag när uppvaknandet långsamt och väldigt smärtsamt infinner sig. Utan större protester emottages det numera utan vidare reflektion. Likt hur alldeles för starkt kaffe alltid har förmågan att leta sig ut i blodomloppet lite för hetsigt och okontrollerat, tar den här typen av avgiftningsprocedur ett ständigt lika smärtsamt nackgrepp på henne.
Under sig själv är hon ett offer.
Under en oregelbunden puls, ett obefintligt blodtryck och en totaldemolerad förmåga till syreupptag krälar hon tyst och jävligt förbannad. Men ändock, på ett högst förnedrande vis självutnämnd till världens största offer.
Med klarsynthet kommer lite äkta jävla huvudvärk och ett kraftfullt alkoholsug. Hon skrämmer upp sig själv och driver hejdlöst med sitt eget förakt. Parodiserar inför en helt osynlig publikskara hur det såg ut för en timme sedan när hon i ultrarapid släpade sig över parketten med de dansande stjärnorna vid sin sida. Vilken show. Vilket jävla case.
Varje gång är hon tacksam att hon överlevde. Igen. Varje gång är hon förbannat besviken över hur hela jävla världen och verkligheten så ödmjukt stannar upp och väntar in hennes återkomst. Det spelar ju ingen roll hur många bubblor hon blåser. De spricker alla lika jävla enkelt ändå. De är enbart illusioner av såpa och högst barnsliga försök till att sudda, radera, blåsa ur, trolla bort, rensa ut, börja om.
Motvilligt erkännande av det faktum att jag faktiskt kan tycka om stunden mellan läge A och läge B, läge köttslig strid och läge förtegen borggård. Där möts fler än lovligt många dofter i en osynkad symfoni av desperation och där vet jag att man kan stå precis osynlig och mitt i epicentrum på samma gång.
Trots allt så är det här jag kan spelreglerna, här om någon stans. Mot alla odds så är det just här jag har lyckats hitta en trygghet, hur falsk och ful den än må vara.
För det är precis som det där med den heliga familjen och hur den skapar individen. Avskriv den och ensam står stark. Jag måste ju tro på det. Jag måste tro på att där man minst anar det föds det man mest eftertrånar.
Jag tror inte på människan, men jag tror på mänskligheten. Jag tror att hur syntetiskt känslan av välmående ikväll än må vara, så uppstod den ändå, till slut. Och mot alla odds.
Låt mig få hålla fast vid den en liten stund till och slippa längta efter andra händer att omfamna mig.
Efter fyra dagar uppstår så ett helt oönskat och fullkomligt vansinnigt begär efter att få skära djupare i det som redan trasats sönder. Jag får några få minuter på mig att bekämpa impulsen.
Just här och just nu kan jag ganska klart se alla rödljus och all galenskap. Just här och just nu är det jag som vinner. Men jag är inte dummare än att förstå att det här
bara är början.
För plötsligt öppnar sig en hel karta av nya vägval och felsteg. Rakt framför mig uppenbarar sig hela det nät av sinnesförvirring som jag så intensivt har föraktat i hela mitt liv.
Det tar enbart fyra dagar. Det är några få timmar av mitt hela liv och det kan så enkelt ödelägga precis varje återstående minut. Jag vet att det finns en helt oövervinnlig kraft i det jag gjort och jag visste även i stundens hetta hur förbannat fel det var. Nu står jag maktlös som inför dörrarna till ett helt nytt litet hell.
Se på mig, se på detta lilla kolli av förvirring. Se och håna.
Och syns det även hur mitt kartnät av lösningar
ser ut?
Syns det - som skrivet i pannan på mig - hur jag helt och fullt tappat greppet?
Jag blir både spik nykter och helt jävla livrädd för vad den där impulsen bad mig göra, bad mig åtgärda.
Krävs det nu ytterligare bedövning för att avstyra detta? Och vad skulle den bedövningen bestå i?
Kakelväggar runt omkring och svetten pärlas allt mer intensivt. Det rinner längs med ryggraden och det finns ett streck på väggen, jag ser det alldeles klart. Någon har ristat med en nyckel eller kanske en nagel om läget var helt desperat.
Så blir strecket två och strax tre. Så blir svettpärlorna till rännilar och så blundar jag och låter håret falla ner över mitt ansikte och jag vet att det är kritvitt.
Bara gå ut nu. Bara gå ut härifrån nu. Det finns ingenting mer att erövra i kväll.
Jag går inte ut, jag går tillbaka och jag når den djupa, dova doften av det jag ville ta med mig hem. Eller snarare det som jag ville skulle följa mig.
Tjugo minuter senare når frisk, tunn luft mina lungor och torkar svetten från min panna.
Maxvolym. Spårvagnsslammer. Nattluft. Och tre ord som liksom inte vill sluta skrika i mitt huvud. Om och om igen. Håll om mig.
För, snälla någon, håll mig hårt just här och just nu för jag vill inte detta. Jag vill inte gå härifrån och jag måste och jag kan inte stå emot, jag kan inte se förbi, jag kan inte göra ett undantag. Jag står där i alla jävla lägen, helt fucking redo och tillgänglig. Jag står där för detta jävla monster som slog mig sönder och samman.
Mot min ytterdörr utan lås och mot mitt badrumsgolv utan fläckar och mot min kyl utan innehåll. Där står jag lutad och snart krampaktigt pressad för att in i det sista få bli av med dig.
Någon håller om mig för bara några korta minuter eller om det är sekunder och jag kan känna att det doftar av liv och jag vill grina men jag kan inte. Jag kan inte. Jag kan enbart och så simpelt önska livet ur dig.
In i mina ögon. Se rakt in i mina ögon, le sådär stort och bubblande och okontrollerat. Så får du mig att flina helt och fullt jävla obehärskat tillbaka. Så får du mig att känna. Så får du mig att känna.
Så, snälla, ge mig ditt leende igen. Ge mig.
Det är tre miljarder grader varmt ute. På vagnen fryser jag och luften är plågsamt fuktig men jag lyckas lik förbannat se förbi det.
Du krockade med ett litet uppvaknande, vet du vet? Du tog dig under mitt skinn, vet du om det? Nej, givetvis vet du inte. Givetvis vet du ingenting alls. Givetvis är du upptagen med din egen världsbild och din kamp med att få den att snurra.
Men det bryter mig i tusen bitar. Du och allt runt omkring dig har mig sönder och samman.
Jag är förbannat feg. Jag är vek på det sättet som är legitimt att förakta. Jag ser det som presenteras för mitt eget jävla synfält och förbi det vägrar jag att ens ögna. Jag har min bild av världen och du har din.
Mot alla odds låter jag mig lindas runt dina fingrar och sedan sitter jag där i helveteskvalmet på vagnen, så jävla väl medveten om vart jag är på väg och ändå spelar jag förvånad inför dina frågande ögon. Och jag tänker, förakta mig för detta; om dina frågetecken ändå hade varit tydligare.
Åter till dimmorna. Det är ju där, precis där, i dimhöljet, som jag lik förbannat lyckas hitta alla resonabla svar. Det är som att fukten som lagt sig över Skandinavien har lyckats trolla bort all klarhet. Det är som att allt följer ett mönster. Jag väntar krasch och jag väntar förfall och jag väntar fördärv. Jag väntar förödmjukelse. Jag väntar invanda mönster. Jag väntar och jag väntar och när allt det jag väntar så tillmötesgående sveper in över mig så måste jag spela förvånad.
Plötsligt frågar jag mig själv; vem är jag utan dig?
Plötsligt frågar du mig; du kanske bara är deppig? Har du tänkt på det?
Betyder det att du sliter mig loss från dig?
Eller betyder det att du försöker möta mig på halva vägen?
