Tankar ur kluvna hårtoppar

Det skulle kunna vara jag och musiken utan någon barriär för resten av livet. Mellan fyra väggar, mina öron, min själ och musiken.

Längtan efter destruktivitet blir längtan efter gift blir längtan efter en banal fylla. Jag känner det mycket tydligt, hur hinder efter hinder tillintetgörs. Imaginärt, självklart.

Låt så vara. Livet kommer aldrig någonsin bli en film, eller ens ett vackert fotografi. Livet kommer aldrig någonsin bli behagligt. Livet kommer nog aldrig ens bli tillrättalagt.

Det är sådana tankegångar som föds ur ett besök hos P. Får en underlig känsla av déjà vu. Kanske därför vi träffas så sällan?

Jag har inget vettigt att skriva i dag. Jag har ångest.

Ni bryter bara kvistarna med blommor

Det gäller att passa sig. Akta sig noga. Det är inte bara snö som rasar ner från takåsarna när temperaturen stiger sådär förrädiskt långsamt. Det är inte enbart doften av någon annans upptinade avskräde som lättar. Det är inte bara asfalt som träder fram när isen tinar.

Det är likaledes knivar som dånar ner. Träffar de mig en ända gång till, så vill jag inte överleva.
Det är en skenhelig nostalgitripp som osar upp ur smältvattnet. En giftgas, with all due respect.
Och under det där istäcket, under allt grus, under högarna av salt, där är fallgroparna som djupast. Som gjutna för mina fötter.

Jag litar inte på vintertiden. Även fast det är där all trygghet bor. Även fast det är där jag alltid, alltid kommer att få lov till en plats.
Så är den platsen ett enda stort missfall.

Det här är vad som föds ur feber. Riktiga insikter.

Ut ur bilden

Slaskvåta kängor droppar på tidningspapper. Någon dörrmatta har inte blivit inköpt ännu. Det gäller ju att vända på varenda krona, resonerar hon. Ändå rinner pengarna iväg, liksom sugs upp i tomma intet, precis som det skitiga slaskvattnet på parketten.

Trots den långa, och högst ofrivilliga, morgonpromenaden över bron med solen stickande i ögonen och blåsten som en spikpistol i nacken, så blir hon inte pigg. Tvärtom, blir benen tyngre och tyngre för varje steg, och efter femtusen finner hon sig själv stående och droppande på hallparketten igen. Uppdraget slutfört, dock. Det är ju sådant som spelar roll - att få gjort det som skall göras. Helst det och lite till. Helst skall det jäktas fram och tillbaka dygnet runt bockas av i en tjock kalender. En överraskningsmorgonpromenad är ett steg i rätt riktning i alla fall.

Det blir ilskna mail och sedan ilskna telefonsamtal och ilska svordomar när kaffet rinner ut över hela morgontidningen och nästan in i mobiltelefonen. Ilskna steg över golvet med resoluta hälar, så parkettbitarna skvätter åt höger och vänster, för att hämta trasa och papper och diskmedel och så blir det kaffe över hela skrevet och svordomarna tilltar lite grann.

Frukosten tar en evighet, men det är egentligen bara praktiskt. Hon kanske skulle spilla ut kaffet lite oftare? Det är ett högst meningsfullt sätt att få några bonusminuter att ticka iväg utan att märkas. Högst meningsfullt ur det avseendet att det är
1. normalt
2. nödvändigt
3. resultatinriktat

Det är tre ganska bärande stolpar i de flesta av hennes vardagsresonemang. Alla livets stora frågor blir så mycket enklare att besvara, enbart genom de där tre punkerna. När hon står inför ett stort beslut (till exempel "vad skall jag göra idag?") så börjar hon på nummer ett. Vad är normalt? Ibland är den lite klurig att svara på. Då går hon till nummer två. Vad är nödvändigt? Det är inte alls lika svårt att besvara. Och så nummer tre. Vilket resultat får det? Om hon till exempel svarat "titta på TV" på ettan och sedan på tvåan istället övervägt "städa, betala räkningar eller titta på TV" så löser trean dilemmat: räkningarna först - det resulterar i att hon slipper kronofogden. Städning sedan - det leder till färre silverfiskar. Slutligen kan hon titta på TV, för det har inget resultat alls, bortsett från en viss förlust av verklighetsanknytning och några hjärnceller färre.

Det slutar ofta med att hon går och lägger sig med huvudvärk istället.

Oförutsägbarhet

När snön kommer tillbaka igen och blir till regn, så känns hela jävla världen som en enda stor fiende.
Det hjälper inte att pälsa på sig tretusen lager kläder och mössor. Det känns bara värre. Det hjälper inte med arton koppar te. Det hjälper inte ens med en händelserik dag. Tvärtom.

Min läppar spricker. Jag är helt jävla tom idag.

Pratar med pappa i telefon och hör på rösten, den där rösten, som kommer fram ibland, att jag finns inuti honom. Fortfarande ibland. Papparösten. Den som ingen annan mer än jag får höra. Den som ingen annan mer än jag känner igen och kan urskilja ur vilket alla gytter på jorden.

Och ikväll skall jag höra en annan röst, en blödande sådan. Den som egentligen skulle ligga precis bredvid papparösten på notpappret, men som hamnat i utkanten. En röst vars ord fått mig att grina i en månads tid.

Och nu går du sönder igen. Och nu skrattar och fnissar du igen. Och nu himlaskelar dina ögon iväg igen och nu snubblar du bort från mig igen och nu går du sönder sönder sönder igen. Eller?

HUR FAN SKALL JAG NÅGONSIN KUNNA VETA?
Så blir regnet till tjocka snöflingor igen.

God damn you

Söta pussar och varma kramar och mjuka kroppar.
Det känns inte så. Det känns hårt och kantigt. Flerplacerat. Som ett obstinat försök att pussla ett tusenbitarspussel med enbart hörnbitar.

Och ingenting tycks gå min väg. Inte nog med att ras aldrig kommer med en varning, inte nog med att ras aldrig kommer ensamt, inte nog med att jag redan har ångest över att ens andas.

Ingenting förändras ju här och det är ett hån, ett fucking hån, att höra ett tillgjort fniss och ett internt litet skämt över en skrapig telefonlinje, när jag inte får vara med längre. Som att släppas in i hallen, men inte längre. Som att det är okej att slå mig lite mer, några extra gånger, för de tidigare blåmärkena har ju ändå hunnit blekna. Till tonerna att ett tillgjort fniss.

Jag har lyckats fjanta bort receptet, och har bara två piller kvar.
Jag har inte fått pengar och hyran ligger och brinner i fönstret.
Jag har ringt Facket tre miljarder gånger och i andra änden roar de sig med att pissa på mig.

Jag insåg idag, när jag drog på mig byxorna, att jag inte haft vanliga kläder på mig på flera veckor. Min svettiga förklädnad har tagit över mitt liv.

Snälla någon, skjut mig?

Över stekheta koppartak och i djupfrusna sandlådor

Jag vaknar under ett täcke av ångest. Söndagsmåndagar. Lyckas stanna kvar under täcket, på något underligt vis, trots att jag går därifrån. Det biter sig fast. Och det är väldigt tydligt.

Jag hade hellre suttit på 80-bussen, med den där huvudvärken och doften av kyla på min vänstra sida. Jag hade hellre stått vid 158:ans väggren med en imaginär cigarett i handen.
Jag hade till och med hellre stått vid krönet av Falkenbergsgatan, redo att rulla utför.

Jag hade hellre gjort allt det där.
Om jag blundar så blir förnimmelsen av något annat så smärtsamt påtaglig, att jag är nära att kräkas. Det är doften av junivärme, bruna blåmärksben, nydammig sandlådesand och en sval, förrädisk bris som omärkt sveper mellan grannhusen. Som vi inte ser, som vi inte känner, ännu.

Det är Karl Johansgatans oändlighet och det är saltluften, såsom den är när sommaren blir höst. Det är nyknoppande och snöstormar på samma jävla gång.

Det är gryning på den jävla bron över Säröleden och det är skakande knäskålar som doftar framgångsrikt sött. Nakna knäskålar som snart vilar mot laminatgolv och fryser lätt. Men gryningen stannar förihelvete på bron. Den stannar, dallrande och stekhet tretusen mil bort. Där jag aldrig mer kommer att nå den. Och Sophia Somajo mer skriker än sjunger för mig och för min huvudvärk.

Vid dagarnas slut promenerar skakande knäskålar hem igen. De doftar surt och bittert av rädsla och ångest, de svullnar lätt i hettan.

Om jag blundar nu,
så stänger jag igen en dörr,
liksom för gott.

Bara för sista gångens njutning.
Den omöjliga.

Tired of losing my control

Jag skriver för skrivandets skull. Just idag skriver jag med en annan sorts lätthet inuti. Idag lät jag ingenting tynga ner mig, idag känns det meningslöst. Idag känns det nästan helt klockrent att gå och köpa ett paket cigg.

Det har slutat hysteritöa, det har slutat snöa, det talas om en resa till solen och jag tror och hoppas på ett litet frö som kanske kunde behöva mig. Såvida det lilla fröet inte har hittat mig här, för det hade varit ett nerköp snarare än ett fynd.

Det kanske till och med är dags att bära upp ljusstaken på vinden igen? Kanske är dags?

Och jag skall måla mer.

I natt kysser jag dig på munnen och

Låt det förbli natt. Och jag vill aldrig någonsin att det skall ljusna.
Just nu, just här, inuti just mig, är den här natten mer värdefull än alla vintrar i mitt liv, sammanlagda. Och jag stannar gärna här. Låt mig stanna i natt.

Ja, jag spränger grannarna åt helvete och jag slipper somna.
Vad GÖR du med mig?

Fyll upp! Fyll upp!
Jag kan lätt sitta uppe i åtta timmar, tills kiosken öppnar. Bara det inte ljusnar.

Och inser.
Det är just här, just mitt i detta, som jag är allt det där jag förnekade för dig idag.
Allt det om
insikt, välmående, styrka, framtid, realism, närhet, insikt, glädje, jag, insikt, jag

Bara det att det var just detta
som du ville rädda mig från.

I choose you

Utan att du ens märkte det, satte du dina spår på min kropp redan när vi möttes. Redan första natten. Redan första timmen. Du talar om ett A som sticker dig i ögonen. Ett av alla andra spår, som pryder mig. Och det syns, ur varje vinkel. Omöjligt att dölja. Trots att tidens rand har börjat täcka över mer och mer.

Dina spår döljs under lager av kläder och varm hud. Allra närmast det ingen annan får röra. Och du närapå stal min minsta lilla stjärna, när du satte ditt märke där.

Och blåslagna knäskålar och blodiga lakan och bläckstänk inuti min tunika och grus i handflatorna och revor över skinnet på stövlarna och sand i håret.

Jag vet inte vad det är jag försöker säga.

Jag ser dig inte för allt ditt krälande.
Jag ser inte mig under allt som ligger ovanpå.
Jag ser ingenting ibland.
Kan du förstå det?
Kan du förstå hur all min säkerhet kunde blåsas iväg av bara en lätt höstbris?
Kan du ens vilja?

Det river och sliter i mig.

Och jag skall fortsätta sparka på er tills det känns bra inuti mig

Jag känner ett sug starkare än på länge, efter något förbjudet. Kanske ett våldsbrott. Eller ett missbruk. Eller något lite mer diskret? En bitchslap?

Mannen på balkongen kan konsten att röka en cigg på under en minut. Hann drar inte ett enda andetag mellan blossen. Och han har bara en t-shirt på sig.

Alldeles nyss var vi nakna, varma i varandras armar och med enbart en tunn hinna mellan oss. Är det en lögn? Är allt det som jag kastar ur mig, inte sant? Är det som du säger, att jag är sjuk i huvudet? Är hela mitt liv en lögn?

Vet du vad det är att känna sig för värdelös för sitt eget skal? För värdelös för sig själv?
Vet du vad det är att inte få ur sig en enda stavelse utan mothugg?

Det är att vara rätt så rejält sjuk i huvudet.

Om någon överhuvudtaget kunde se hur förjävligt det snurrar nu, så hade det kanske hjälpt.
Men det syns inte.
Det hörs inte.
Det finns inte.
Inte någon annan stans än inuti mitt huvud.

Ljuva majnätter

Låt mig.
Låt mig få skära upp dina handleder och bada i dina strömmar av nostalgi. Då när min egen tar slut.
Låt mig få bli den puls som bultade på femte våningen mellan oss för tusen år sedan. Låt mig få bli, om den ändå aldrig kommer tillbaka.

Och dagar som gått kommer aldrig, aldrig tillbaka. Inte en minut, inte en sekund, kommer tillbaka.
Men dina skärsår återkommer. Och det kommer de fortsätta göra.
Din puls kommer också återkomma.
Dina strömmar kommer komma.
Ditt flöde kommer.
Och du kommer också att återkomma till jordens yta. Det kommer inte vara tack vare mig.
Det kommer aldrig vara tack vare mig.


Och om du låter mig, om du låter mig skära, då lovar jag dig att det är på mina armar som ärren kommer att blekna. För det är du som håller i mig nu.
Det är du som är i det som aldrig kan återkomma. Det som jag sparat i en liten ask, som jag just öppnat, skruvat upp till max och nu försöker spränga grannarna i luften med.

Om du låter mig, så lovar jag dig att jag kommer lära mig allt om nostalgi.
Igen.
Och igen.

Och om du låter mig.
Så lovar jag att låta nostalgin stanna i sin ask och inte i mitt hjärta.

Jag behöver inte din tillåtelse.
Jag skruvar upp ändå.

Förstenad kåda

Vill du bli min referens?
Vill du bli det som lyser och skiner?
Vill du bli en hand på min axel? Återigen?

Jag låter dig. Jag låter dig försiktigt puffa mig i rätt riktning. Jag låter dig lysa och stråla kring mig.

Trots att det egentligen inte är dina strålar, trots att du egentligen tog allt ljus ifrån mig, trots att du inte puffade, du slog.

För att den där handen på axeln inte stannade där.

Jag har aldrig nämnt ditt namn, du har aldrig funnits till.
Och nu skall din putsade fasad försiktigt hjälpa mig upp på fötter igen.
Det är så bisarrt att jag återigen blir kränkt. Såsom om det vore
igår.

Att gå i otakt

Jag trotsar!

Och det blir mörkt ute, men jag hinner inte ens lägga märka till det. Och det är smulor och grus på golvet, men jag låter det inte ställa till med någon scen, för jag är så upptagen med att reagera och ta tag i allting och trotsa.

Lära dig bocka och att buga
för någon idiot

Och det har jag gjort. Och det har jag gjort. Och det har jag gjort så många gånger. Så jag höjer volymen och sträcker på mig och fortsätter trotsa allt det som så långsamt tillåtits ha ihjäl mig här.
Och svär åt dem och spottar på dem och sparkar, sparkar, sparkar tills tänderna flyger all världens väg och deras självbelåtna flin krossats.

Se på mig.
Se vad ni gjort med mig och se vad jag gör mot er nu. Och se hur jävla ont det gör i mig och känn hur jävla ont ni kommer att få nu. Och jag skall fortsätta sparka på er tills det känns bra inuti mig, för det är det enda jag har kvar nu.

Gå upp på morgonen och fortsätt leva era perfekta liv och glöm bort mig. Gör det, glöm bort allt ni någonsin gjort och sagt. Men jag tänker inte tillåta mig att glömma en sekund innan jag sparkat sönder er lika mycket som ni sparkat sönder mig.

Och jag tänker inte sluta sparka.
Inte förrän jag förstått vad det var ni gjorde.
Inte förrän jag förstått.

Och trotsa.

När mina golv blir våra golv

Det är när du ramlar in i hallen klockan 03.45, halvt slår ihjäl dig av att försöka dra av skor och jacka utan att tända lampan - för du vill inte väcka mig, trasslar in dig i dina jeans när du försöker hälla i dig vatten och klä av dig samtidigt, när du lägger dig längst ner på fotänden av sängen för att inte ta plats - det är då mitt hjärta vaknar till av sina egna slag och jag nås av det självklara. Hur mycket jag älskar dig.

Du ligger och kämpar mot fyllan på mitt golv i flera timmar. Du liknar ett mask på en krok, som du vrider dig. Du mumlar alldeles för högt och du tycker så synd om dig själv just där och då. Och jag bara ser på dig. Ser på din plötsliga hjälplöshet och samtidiga heroism på mitt sovrumsgolv. Mina ögon liksom svämmar över av det där, som vävs mellan oss. Trots att du befinner dig i en helt annan dimension, och kommer att stanna där under resten av natten, så håller din närvaro mig sömnlös återigen. Bara för att du fortfarande luktar du.

Jag blundar och låter en sekvens från ett annat golv i ett annat hem i en annan tid mellan två andra personer, svepa förbi innanför ögonlocken. Det gör fortfarande lika ont som ett nyskrapat knä, så jag tvingar upp ögonen igen. Låter de vila på högen av dig på golvet. Fascinerad låter jag de två sekvenserna skiljas åt och placeras i varsitt fack. Hjärtslag återgår till det normala och du kravlar dig mödosamt upp i sängen, tar min varma plats och mitt varma täcke och börjar genast stöna av kväljningar.

När ditt nattliga äventyr äntligen är över och du suckande börjar snarka rakt in i mitt öra, så sluter jag ögonen igen. Och inser att du är här och nu och inte där och då. Att jag tagit kontroll över min paranoia i natt. Och att jag gjorde det helt själv.

Jag sover så gott under natten. Och vaknar med ett brett leende när du stiger upp som ett vrak vid 12. Och du ler tillbaka och jag fnissar förnöjt och du kittlar mig lite. Vi är jävligt perfekta just nu.

Explosions in the sky

Andetag, andetag. Propellerblad.
Vibrationer under mina händer.
Utanför fönstret explosivt virvlande snö.

Ingenting stämmer. Har det någonsin ens gjort det?

Var det ett år innan detta, nya? Fanns det dagar innan dessa?

Jag tvivlar. Jag tvivlar på allting. Jag tvivlar på att jag kommer hålla ihop ytterligare två månader. Jag tvivlar på att jag kommer undvika att spränga högtalarna. Jag tvivlar på att jag kommer hålla mig ifrån att spränga hela gatan och huset ut i rymden och ner åt helvete. Jag tvivlar på vad som är sant och jag tvivlar på hur frisk man kan hålla sig. Klarsynthet, det tvivlar jag på.

Jag tvivlar på varenda jävel som vågar närma sig. Och du som lämnar, dig tvivlar jag än starkare på. Du som försvann. Låt mig bli dig.

Jag glömde släcka ljusen. Jag glömde blåsa lågorna. Jag glömde vakna, jag glömde somna. Jag glömde vara vänlig. Jag glömde älska. Allt för att glömma mig själv, allt för att få tvivla.

Sitter i fem timmar och ser in i en av mina fyra vita väggar. Nacken låser sig, svanken domnar bort, skuldrorna börja darra lite. Jag har ingenting annat att titta på, ingenting annat att fördriva tid med. Ingenting annat så ångestladdande. Så tillslut sätter jag på laddad musik. Laddad med gift, eller om det bara är en tolkning. Det skulle kunna vara gift, eller så skulle det kunna vara biljetten till all lycka i världen. De flesta menar på att det är gift. Laddat till bristningsgränsen är det i alla fall.

Säg nåt snällt.
?

För du vet inte ens vad som händer. Du vet inte ens vad som händer med mig.

Tisdagsmåndag

Det är inte nostalgi, det är mer uttråkning. Det är inte ångest, det är mer trötthet. Det är inte stress, det är mer frustration.
Det är inga egna ord, det är någon annans. Det är inte mina egna sömntimmar, det är någon annans. Ändå lider jag av sömnbrist. Det är inte ont om tid, men ändå - det är ont om tid, Lisa. Det börjar bli ont om tid.

Det finns något jag längtar efter, det är hemligt och det är nästan förbjudet. Jag kan inte ens erkänna det för mig själv. Kanske är det anledningen till ordlöshet, sömnlöshet, stress och frustration?

Jag försöker tvätta ångesten ur mina lakan och ur sörjan på jackan från i fredags. Ingen ångest rinner smutsvattnets rännil. Ingen ångest går min väg. Det tar ettusen år att torka en tjock vinterjacka i torkrummet. Ackompanjerat av urindoft från cementgolvet.

"Vi hade uteliggare här ett tag, förstår du" säger Fastighetsskötaren, "Men vi lyckades få bort dem för gott. Hoppas vi"

Men vad gör det mig till?

Men det visade sig vara omöjligt

I just want you to know who I am. I just want you to know who I am. I just want you to know who I am. I just want you to know who I am. I just want you to know who I am. I just want you to know who I am. I just want you to know who I am. I just want you to know who I am. I just want you to know who I am. I just want you to know who I am. I just want you to know who I am. I just want you to know who I am. I just want you to know who I am. I just want you to know who I am. I just want you to know who I am. I just want you to know who I am.

I just want you to know who I am.