Jag minns varje uppbrott, jag minns varje hejdå. Jag minns vart och varenda ett av alla kolsvarta ögonkast. De som fick bli de sista.
Jag minns dofterna från varje rum. Jag minns fukten i nattluften. Jag minns vinglasen med vindruvsrankorna. Jag minns linoleumgolven. Jag minns parketten.
Jag minns regnet. Jag minns hur mycket mer kolsvart mörkret plötsligt blev. Jag minns värmeljusen. De som doftade annat än vanilj.
Jag minns årsskiftet. Jag minns ur vilket perspektiv mina ögon såg världen. Jag minns hur atmosfären av den här ön kändes.
Jag minns så väldigt väl just den stunden, när där blev här och borta blev hem.
Jag minns hur jag längtade efter ljus. Jag minns doften av snö. Jag minns mörkerfukten i Ao Nang. Jag minns regn och jag minns kvällar som aldrig behövde ta slut.
Jag minns. Jo, jag minns. Jag bevarade det som betydde något. Jag sparade bitar av mig i tid och rum, där det fanns en mening för mig att vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar