Sömnen

Så otäckt långt var jag beredd att gå, i din närhet.
Jag skyddar mitt förvuxna, dumma hjärta.
Ser mig aldrig om.


Långsamt låter jag sensommaren bli höst. Långsamt, för att slippa kantlinjer och skarpa konturer. Helst hade jag velat berusa bort alla jävla övergångar, för att slippa de där kontrasterna. För att bespara min omgivning mina minnen och nostalgin.

Det doftar och smakar bekant, det är svårt att hitta ord, även fast allting är så tillrättalagt och familjärt.

FAN, det är omöjligt att skriva. Omöjligt att rita.
Inte omöjligt att känna dock, ironiskt nog. Aldrig möjligt att fly från känslan en stund. Aldrig tillåtet att skydda sig.

3,5 mm

Om att avsky mer än att älska. Om rädslan inför att aldrig kunna bli mer än så, mer än en hatande människa. Full av allt detta äckel. Rädslan inför om det en vacker dag skulle börja sippra ut ur hennes egna porer.

Det är av rent självförsvar och som på kommando, som hon gör det hon gör, undviker det hon undviker. Som hon lever som hon gör.

När kvällen kommer har hon träningsvärk i käkarna av allt hat, all frustration. Av alla påklistrade leenden, som tycks bli mer hysteriska i takt med dygnets timmars förbipasserande. Där har hon träningsvärk. Och i hjärtat, någonstans där inuti. I själ och hjärta. Där minsta ansträngning av äkta art enbart tycks skapa mjölksyra och bitter eftersmak.

Hon vill säga som det är, men vet inte vem hon skall säga det till.

Hon vill hitta en depå, ett avstamp. Ibland vill hon bli ett litet kryp, enbart för att mer känna igen sig innanför sitt skal. Men hon vill hitta det där trappsteget. Hon vill kunna vända sig om, titta på allt där bakom och livrädd men fullkomligt själaglad konstatera att det ligger där det ligger och det förblir där - det gör henne onåbar. Hon hade velat ha enbart möjligheten.

Innanför huden har hon tusen nålar. Innanför ögonlocken har hon plötsligt en miljard vansinniga bilder och melodislingor från hundratals andra liv. De som hon levt. Det som alla andra levt. De som finns kvar att leva. Hon är för i helvete livrädd för att blunda. De slår ju ner henne. Varenda jävla gång slår de henne sönder och samman. Hon har inte ens några verktyg kvar att slå tillbaka med.

Ibland önskar hon att hon hade en depå. Ibland önskar hon att hon var ett kryp. Andra gånger önskar hon att hon var mer utav en maskin, mer än hon redan är, vill säga. En sladd in och en sladd ut. On/Off. Hej. Hejdå. Kan ej utföra åtgärden.

Om jag hade lite kärlek, så var den till dig

Jag gör vad som helst med dig. Jag gör vad som helst för dig. Jag hånar dig och bedrar och lurar. Jag vaknar morgon efter morgon och beskyller dig för alla världens sorger. Jag låter dig ta emot oförtjänt skit som ingen annan, nästintill pliktskyldigt, när ingen annans öron lyssnar.

Jag omhuldar din varje millimeter, betraktar dig ömt vid varje givet ögonblick. Jag räknar med dig. Jag vänder mig till dig, om och om igen, för att få överleva. Jag rör vid dig med allt jag har, tar in hela dig, tröttnar aldrig. Jag kan se på dig i timmar utan att tröttna.

Jag försvarar dig aldrig när du blir slagen av andra. Jag vältrar mig i vad andra viskar när du inte hör. Jag skulle aldrig någonsin hålla dig om ryggen och du vet om det så väl. Jag sparkar tillsammans med dina bödlar. Jag står längst fram. Spottar på dig, om och om igen. Njuter i stunden.

Ångesten efteråt tar mig till helt andra dimensioner av livet. Hur kan man vara så elak? Aldrig, aldrig mer. Vill vårda dina sår för att jag vet att jag är den enda som får. Vill vagga dig, sådär försiktigt och omsorgsfullt igen. Vill börja om, vill få en andra chans, vill visa mitt rätta jag, vill få förklara, vill bara bli förstådd, vill så gärna visa allt ifrån mitt perspektiv, vill ha bara en sista chans, vill bara, vill ju bara, snälla..?

Du slår sällan tillbaka på mig. Du står ju egentligen över mig i rang. I smyg ler du åt mina fäktande små armar som inte alltid når hela vägen fram. Du är för medveten om ditt övertag för att någonsin ta illa upp så det syns. Vissa stunder har du legat och kippat efter andan, på grund av mina illdåd. Men inte för en sekund tvivlar du på att jag kommer tillbaka när du väl återfått puls och syre. Inte för en sekund tvivlar du på att det är du som bestämmer.

Jag skär och bränner och skrapar på din yta, allt för att hitta något enda litet korn av illvilja där under.

Jag finner aldrig minsta spår.
Det provocerar mig till att nästa gång,
slå tusen gånger hårdare.

Ihålig

Det räcker med möjligheten att kunna se in i dina gröna ögon. Löften de ger.
Det räcker så långt. De tar mig vart jag än önskar.
Dina ögon tar mig bakom orden. Där, där ihåligheten blivit något stort, luftigt och givmilt.

Tack för alla chanser jag får.

Hotellnätter

Ny morgon, nya planer. Ny världsbild. (Kan inte någon släppa av mig?)
Dagtid är jag full, nattetid är jag full.

Jag vägrar göra någonting. Jag vägrar överleva idag. Det tar för mycket kraft. (Från vadå?)
Jag vill ringa och säga förlåt. Jag vill stå vid din dörr och vid ditt fönster och be dig om en ny chans. Men du har ett nytt liv, du har nya människor, du har nya planer. Du har all den där kraften som jag saknar. Du är på väg framåt, jag är på väg bakåt igen.

Jag vill inte avbryta dig. Jag vill, du ska vara just så som du är.

Vad hade du gjort, om jag ställde mig där? Hur hade något kunnat bli annorlunda? Måste jag vara annorlunda? Jag är ju så säker nu. (Det handlar inte om vad man tänker, det handlar om att kunna omvandla tanken till agerande)

Jag saknar inte, jag bara lever kvar. Det känns som att det var där jag hörde hemma.