skip to main |
skip to sidebar
Ta tag i mig, ta hårt.
Skaka om mig så att jag blir yr på riktigt.
Förfölj mig och mota mig mot väggarna.
Se mig i ögonen.
Greppa min käke mellan dina fingrar, så att jag inte kan vika med blicken.
Borra dig igenom.
Ignorera mitt blodflöde.
Snälla, slå tills jag vaknar.
Tills jag vaknar.
Mellan mina ben och sömmarna som borde hålla dem intakta, svävar ett A4-ark just när jag skall fatta låsvred och handtag. Jag vänder mig om och jag vet vilket ögonpar jag har bakom mig.
Kolsvarta, isblå, mildbleka, tårdrypande, blåslagna, väna och blinda har de mött mina under ett års tid och under dem bultar ett hjärta utan dess like.
Under dem rusar ett benpar utan mål och två armar söker ett ihopvikt papper.
Har du gjort det?
Jag väntar mig inga svar, jag väntar mig ingen tolkning. Jag förväntar mig kolsvarta ögon och jag får. Jag får kolsvarta ögon under en kort, tyst sekund.
Som säger mig mer än 300 dagar tillsammans.
Du vet inte jag kommer inte imorgon.
Du vet inte jag finns inte på riktigt.
Du vet inte om tio år kommer doften av mig inte säga dig något alls.
Du vet inte, jag säger inget.
Jag vrider om lås och pressar ned handtag såsom jag lärt dig att göra och så smäller dörren igen bakom mig och jag tänker att solen har redan gått ner och att om jag går riktigt, riktigt fort nu så
hinner jag med nästa vagn härifrån.
Bruna ben och brun bröstkorg. Sönderbränd näsrot och ögon blåare än vad syntet någonsin lyckats skapa. Solbländat sabbade foton och fräknar som olovligt erövrar centimeter efter centimeter av våra kroppar.
Bilder av Nicke Nyfiken och nyansen av oliv. Bleka testar från våra kalufser som inte sett en sax på tusen år och svullna, pulserande blodådror, hastigt uppkomna från hettan som stulit vår värld för en sekund eller två.
Nakna knän och nakna nyckelben.
Nakna leenden och nakna ögonblick.
Och så rusar tid och rum och verklighetsuppfattning.
Efter den kanske längsta, mest bedövande, verklighetstrogna natten det här året, drar vi slutsatsen att
det var då.
Nu är nu.
Då var då.
Kommer inte mer.
Det var så längesen sist jag kände hjärtat slå, senaste gången jag minns var jag nog tretton år
Natten lurar och bedrar och skänker så givmilt ettusen lögner om hur världen hade kunnat se ut.
Vattnet är spegelblankt och svart och där i syns spegelbilderna från ikväll och alla kvällar innan ikväll, alla minuter innan vad som är nu.
Gatljusen bländar, trotsar mattsvart asfalt.
Över bron glider dimman in för att i all tysthet ta med sig tystnaden.
Över bron flyter vi.
Under bron blir kolsvart stillhet till upproriska vågor.
Och på andra sidan finns
puls och längtan.
Såsom det en gång var, såsom det en gång formulerades.
Över vatten och genom gruskast och via rödljus.
Minns kindben och hur ljuset kan fan falla över benstruktur och ögonkast som blir laser.
Ögonblick som blir kvar.
Dryga tjugo minuter tar det att resa från Prinsar
till Vågor.
Du finns kvar här. Du finns i varje andetag och i vart och ett av mina misslyckade försök att fylla mina lungor med syre. Du finns innanför pulshelvetet som tog död på min verklighetsförankring. Du finns bakom giftångorna och det är du som väcker mig om morgnarna, när jag egentligen inte borde vakna.
Du finns kvar här, fastän att du helt ljudlöst försvann härifrån för alldeles för länge sedan. Du tog ifrån mig förmågan att andas på egen hand och jag tillät dig bli min respirator en gång för mycket. Du stal det hjärtliga, du tog med dig den sista skärva av grogrund jag hade. Du lämnade mig här utan insida, utan himmel, utan helvete. Utan fotfäste. Du gav mig ditt gift och jag behöll det som mitt för att få lov att behålla dig. Du tog mina nätter, mina dagar, min tidsuppfattning. Du gick härifrån och jag stannade helt tyst kvar, sömnlös i en drömtillvaro.
Du finns kvar här och du finns i varje gathörn, vid varje korsning den här staden har att erbjuda.
Men jag väljer bort korsningarna.
Jag väljer bort hörnen, det kantiga.
Jag väljer bort varje minne av dig.
För du tog dig in i mig och du tog dig ut därifrån under loppet av en minut.
Med dig tog du inte bara halva jag, utan också hälften av det som hade kunnat bli mitt.
Det river mig sönder och samman, det gör så förbannat ont vissa stunder att det omöjliggör för mig att sätta ord på. Och där står du, någonannanstans, inte här, inte nu, inte alls.
Jag ville slå tillbaka på dig, som du slagit ner mig.
Men du gjorde aldrig det, du slog aldrig ner mig.
Du bara försvann.
