Truman

Hon ramlar, hon, faller fram och tillbaka.
Är som ramsan om Prästens Lilla Kråka, fast utan händerna som håller i henne.

Hon fumlade sig igenom hela nittiotalet utan ett enda stödhjul, sett såhär i efterhand. Medan hon apade efter alla andra, föll hon gång på gång i djupen av deras hjulspår. Naivare än lovligt. Rakryggad, kallades det - rakryggad och med ett stort civilkurage.

Hon leker med elden. Hon tappade empatin någonstans på vägen, letade efter den under ett decennium, spelade teater. Hon var så förbannat rakryggad, hon.

Sedan blev ryggen krokig och jävligt skev. Synd på en sådan rak rygg, synd på ett sådant civilkurage. Va? Och sedan blev ryggen skev och det blev nya år och nya dagar och fumlandet övergick från teater till realityshow.

Och visst har hon empati. För hon som är jag. Det finns så mycket omsorg att det räcker och blir över. Kanske inte lika rakryggad, men väl så empatisk snubblar hon vidare.


Titta på det där lilla missfostret utan ett enda rätt, men med tusen jävla fel. Titta på hur hon hela tiden snubblar. Är det bara alla vi på andra sidan som ser att det är över hennes egenuppsatta snubbeltrådar hon faller?

Nej, nej, nej, hon kan gå rakt, upprätt, med stolthet i hållningen. Hon har aldrig fallit.
Hon kan gå rakt.
Hon kan se klart.
Hon kan höra allt du säger, hon kan lyssna.

Hon övar bara alldeles för sällan.
Du hade varit tusen utan henne, nu kanske du är någonstans kring tjugonio. Du kunde ha varit tusen.

Överbelastning - surrandet

Det är svårt att existera tillsammans med allt och alla andra. Det är en utmaning att se på resten av världen från ens eget perspektiv och smälta det man ser utan att protestera. Utan att kunna protestera.

Det är så svårt att det ibland gör ont på insidan av skallbenet. Det är någon slags överhettning av allt som bara måste, måste hanteras, bearbetas, formuleras, paketeras, organiseras. Förvaras någonstans, det måste få plats.

Det är när man står mitt i den där existensen och undrar varför allting snurrar så fort, som man kommer på vilken klyscha man är. Det där har sagts och tänkts tusen gånger förr, det har nötts till leda överallt i hela världen. Och ändå gör det så förbannat ont.

Ändå gör det ont att jag måste känna det.
Känna ända ut i varje nerv hur mycket jag finns till, hur stor min plats är och hur lite jag lyckas samexistera med måtta. Hela tiden måste jag ut i marginalen och riva.

När jag för första gången på månader stoppar lurar i öronen på en vagn någonstans mitt i staden, i eftermiddagsmörkret, så går jag sönder. Precis där som jag sitter, på det blå och alldeles för hårda sätet i den där vagnen som inte är uppvärmd, bredvid en, två, tre, femton främmande människor, med enbart min suddiga spegelbild i fönsterrutan som sällskap, precis där bara rasar allting ihop och jag måste grina.

Jag sitter på ett fucking kommunalt fordon och jag kan inte kontrollera mig själv. Jag kan inte bara finnas till med måtta.

Och jag lovar att varenda människa på den där vagnen förvandlades till ikoner som rörde sig i ultrarapid såfort jag fick in de där jävla lurarna i öronen. Varje ljusslinga utanför fönstret blev till brinnande tårar, sådana där som jag ritade som barn. Som gnistrar så överjävligt att man blir blind av att titta på dem.

Det är bara svammel. Precis som svamlet i mitt huvud de där stunderna. Det stängs av efter en stund. Men jag glömmer ju inte. Jag fortsätter hantera, bearbeta, formulera, paketera, organisera. Sparar allting i fula jävla lådor.

Alla dina ansikten och berättelserna bakom dem

Du har klara, gröna ögon. Ibland blir de kolsvarta och ibland blir de alldeles lysande när du ser på mig.
Du har tusen ansikten och vissa stunder tror jag mig ha sett dem allihopa. Ibland överraskar du ändå mig.

Jag fick komma dig nära och jag inbillar mig att det gick över en natt. Nog var det inte så, det har passerat fler nätter än så. Alla dina ansikten och alla dina blickar lärde jag mig känna igen så fort.

Du får mig att skratta ofta, du hindrar mig aldrig. Och jag tror mig se ytterligare ljus i dina ögon när du trollar fram ett leende hos mig. Jag inbillar mig det.

Du får mig att somna. Det är nog det största och mest fragila du gett mig, förmågan att blåsa ur hela min kropp och mitt huvud. Mot din bröstkorg kan hela världen få lov att stanna upp och vridas ut-och-in för en stund.

Det finns en arytmi inuti mig. Någonting som är fel, som skulle varit på ett annat sätt om allting runt omkring bara hade varit annorlunda. Den har ihjäl dig vissa dagar, det kan jag känna smärtsamt klart. På samma gång har den ihjäl mig. Kan du känna det ibland?

Det där som inte blir rätt, som aldrig tycks bli enkelt, det som knuffar ut mig i nattmörkret vid helt fel tidpunkt ibland, är det det som definierar mig? Jag vet såväl, att i dina ögon är det inte så, kommer det aldrig att bli så. För dig är jag allt utom det där lilla som är skevt. Ibland måste jag bara fråga, igen.

Faktum är att det är dina gröna ögon som har sett allting, men som ändå valt att se mig som en liten person med goda avsikter. Som du valt bort det smutsiga, har du valt in allt det fina. Genom dina ögon har jag kunnat finnas till, lite mer.

Tidsresor II

Det är en lång resa genom all snö, som tar mig hit. Jag kan inte styra det längre, det slår ner mig efter halva vägen och jag kan inte slita mig loss. Här sitter jag, i en kylslagen värld, med allt blod rusande till hjärnan. Här sitter jag och lipar.

Det har passerat sju och ett halvt år här och även fast jag gått härifrån, så fortsätter tiden att ticka. Det står kvar som det gjorde igår och för många år sedan, det doftar likadant. Ändå rinner tid och minnesbilder iväg.

Jag inser att i dag inte är en bra dag att spendera här.

Jag inser hur det kommer förstöra hela kvällen.

Jag blundar och känner efter och allt det som vi kallar ångest tafsar över hela mig.

Jag sitter här och lipar och glor på fotografier av människor som inte finns mer. För jag har ingen fantasi, jag har ingenting annat att gråta över. Ingenting annat än det som inte längre finns, det som kanske aldrig ens fanns då när det stod och tokexisterade rak framför ögonen på mig.

Sluta reflektera.

Sluta grina.

Sluta vara såhär.

Snälla, älskade, lilla du där inne. Sluta.

Lita inte till ljuset, ty mörkret vilar där i

Det slår mig först nu, något finns kvar här inne. Mycket enkelt att glömma bort när omvärlden tillåts växa sig större än ens egna lilla revir, är det faktum att jag klistrar mina väggar fulla av min existens. Det är här inne som det skriker och river och viskar.

Jag trodde aldrig att jag skulle ta med mig den förmågan hemifrån, men jag tycks sätta permanenta spår överallt jag går. På så vis håller jag all den där smutsiga nostalgin vid liv. Och värst är, jag är ensam om att se och höra väggmålningarna.

Det finns en livsfara i att vistas här, kan jag enkelt medge. Den faran var mindre igår och för en månad sedan. Det här skulle vara det nya och det vackra, det skulle få förbli oskuldsfullt, här skulle finnas en fristad. Om och om igen besudlar jag varje golvyta jag stannar till på. Det finns blodspår överallt.

Och den där livsfaran tog ett år på sig att växa fram. Ett år till måste jag stanna. Tar jag med mig mina knivar till nästa världsdel? Tar jag med mig mitt språk och mina drömmar? Vad skall krävas för att släppa mig fri? Det tömmer mig på kraft så till den milda grad att jag nu står och ler mot samma ögonpar som 1998 och starkt funderar på att lyssna på Playing My Game om och om igen.

Bisarra jävla värld.

Spin me round again

Du är gift, och du, du tar mig härifrån. Förbjud och bjud och skåla utan hejd, du tar mig precis dit jag vill. Jag visste från början att det var du som skulle sänka mig, skulle göra mig ful och motbjudande. Jag visste varför det var rätt neka dig och jag trodde på alla teorier som baktalade dig.

Nu håller jag dig i handen, vårdar och låter dig vagga mig till sömns. Du kan förblinda och leda mig, jag släpper inte taget om dig.

Nu när det blivit så iskallt och trasig där utanför, kan du laga allting? Du kan blåsa undan frostbitna nätter och skapa värmande, roterande hålrum där man kan gömma sig och du släpper in mig. Du plockar upp mig när jag är halvvägs och ditt falska leende bär mig hela vägen hem igen.

Där är ingenting varmt och där är ingenting stilla.
Där är nätterna iskalla, där är rotationen det som skapar yrseln.
Där drar vi täckena över våra huvuden och skriker dämpat ner i våra kuddar. Du släpar oss hem när vi är halvvägs. Varje gång gör du det och varje gång bjuder vi dig att komma in. In till oss, där vi vill ha dig, på hedersplats, komma in och ta oss med dig när du går. Ta oss hela vägen.

Hjältemod

av att du är det enda jag tänker på, du är det enda som får mina dagar att gå, du tycks vara allt jag har, du är där dygnet runt och du verkar inte ens fatta allt jag gör, allt jag tänker, allt jag känner, du verkar inte ta på allvar, hur allting runt omkring bara rasar och förstörs, bara för att jag fastnat inuti dig och har glömt bort allt annat. Du bara skär och skär och skär. Och dina sår är vackrare än vad som går att beskriva.

Där står jag. Mitt i allt det förbannade, jävla vackra. Och blöder ihjäl.

Det var förra året, det. Nu är det ett annat år och om lite mer än en månad så är det ytterligare ett annat år. Då kan man säga att det var två år sedan. Då kan man säga att man börjat om på nytt, att man kommit vidare, att man tagit nya tag, att man hittat hem, att man är på väg igen, att man hoppat upp i sadeln.

Nej, jag har inte börjat om på nytt. Jag hittar inga nya tag att ta tag i.
Står här, kvar här, tänker samma tankar, ritar samma mönster, trampar upp samma stigar strax efter att de snöar igen. Det hinner aldrig försvinna, innan jag skapar det igen. Om och om igen.

Den osynlige mannen

Alla små skavsår och ojämnheter dyker upp, fastän det blivit så mörkt ute. Fastän ingen högsommarsol finns att avtäcka dem. Någonting annat gjorde dem synliga igen. Höll dem flytande.

Det går inte att förklara, det går inte att demonstrera, det går inte att sätta ord på. Detta är bara här och nu, inuti, utanpå, utan egentlig existens. Denna gamla vän och fiende utan namn.

Och jag är inte gjord av järn och stål. Jag är skör och fragil och utan motståndskraft. Putta inte på mig, jag trillar. Ge mig inte fler alternativ, jag kan inte välja. Tyck inte synd om mig, bara hjälp mig på vägen.

Varför går spåren hit? Varför står jag här, just här? Varför känner jag allt detta? Och varför, varför är jag kvar när alla andra går?

Jag vill inte gömma mig mer, men vet inga andra vägar, har tappat alla kartor. Jag vill inte spela teater och hålla käften, men har tappat talförmåga och kurage. Har inget äkta kvar, har ingen klarhet, har ingen plan B. Du är ledsen och jag är ledsen och vi kan trösta varandra och säga att det blir bättre snart skall du se och jag lovar, jag lovar det kommer inte att bli bättre såhär. Det kommer aldrig att bli bättre via den här vägen.

Lägga sig ner. Blunda. Golvet kan försvinna under mig, det luktar linoleum.
Ovanför nästippen lyser stjärnorna alltid, oavsett tid på dygnet.
För mig lyser alltid stjärnorna och då hörs eller syns ingenting annat.
Ligg där, blunda, fall.
Och när du reser dig, glider upp på fötter igen, så är allting nytt, allting har fått en andra, tredje, fjärde och hundrade chans.
Nu är allting orört.

Och ändå går man in på samma stig igen.

Ord som blivit tomma

Underliga, snurrande känslor och sår som slits upp och sys igen. Smaken av osäkerhet, oro, disidentifikation. Sökandet, längtan, strävan. Osäkerheten, osäkerheten, den satans osäkerheten.

Namnlös. Så känns det. Förmodad ångest, letar orsaker på ett högst kliniskt sätt. Lägger svar bredvid fråga för att det är så det bör vara. Problem jämsides lösning, kyla jämsides värme, smuts jämsides renlighet och ångest jämsides..?

Tugga sönder naglar och det smakar var i käften. Rätt kläder, rätt skor, rätt frisyr, rätt ögonfransar, rätt antal födelsemärken på armarna. Det skall vara såhär och absolut inte sådär, anteckna det.

Åtrån. Berusa dig bort dit där allting är lagom ljumt och mjukt.
Håll om mig, håll om mig, håll om mig.

Ett litet telefonsamtal

Jag är rädd för att ni ska ta allting ifrån mig. Jag är rädd för att det bara har gått ett år och det känns som tio. Och det känns som igår.

Jag är rädd för att jag kommer ge upp. Jag är rädd för att bli av med allt som jag byggt upp under det här lilla året. Det känns så väldigt starkt som att det är mitt eget fel. Jag får skylla mig själv och det får jag fortsätta med i tio år till, innan jag kanske får lov att känna mig okej igen.

Som en liten person.

Det slår väldigt hårt när ni gläntar på det tunga, draperande, som jag omsorgsfullt placerat över er. Ni trollar bort allt skydd, all fasad och sedan trollar ni bort hela mig. Ni finns bara bland mina minnen nu, ändå fortsätter ni stjäla dag för dag av mig.

Ont gör det. Och tunghäfta och panik och svett som helt okontrollerat bryter fram och darr på rösten och svälja, svälja tårarna och välja sina ord och skratta lite lätt och undanflykter och sedan
tystnad.

Ta inte ifrån mig den här chansen nu.
Snälla, förstå allt det som jag försöker förklara.
(Låt mig slippa förklara en gång till)
Jag är en bra person och jag tar mig ju framåt, uppåt.
Snälla, ta inte ifrån mig den här chansen.

Paradisio

En gång var hon nio år och hon kan minnas en viss typ av årstid därifrån. Det var kritvitt och ljuset var så starkt att hon bländades. Det doftade nytt och främmande precis överallt. Det var det där året som liksom inledde resten av hennes liv. Det vet hon nu.

Det var då hon upptäckte speglarna och kameralinsens magi. Det var då hon la märke till sig själv och alla andra. Eller om det var alla andra som la märke till henne, det var inte så noga då. Och den där bländande tiden gjorde ingenting särskilt mycket enklare. Ständigt placerad i strålkastarljus med händerna över ögonen försökte hon se något alls. Mitt i allt det där vitljusa, var det ändå kolsvart.

Hon har alldeles för tunna minnen för att kunna hålla kvar dem länge nog i dag. Mellan fingrarna rinner de och bara kittlas. Hon vet ju att det där existerade på riktigt, då, när det var nu. Hon vet ju att det inte är påhittade minnen eller sagor. Hon vet ju så väl, ändå får hon inte lov att rama in och behålla dem.

Det är den där doften i trappuppgången, den där känslan av kattungepäls mot handflatan, den där andra känslan av att puttas ner från grässlätter och skrapa upp sina knän. Känslan av morgon och kväll, av ljummen luft och snöstormar. Det är det där om alla nätterna på fel sida balkongräcket, kvällspromenaderna runt lekplatsen med omvägar runt varje lyktstolpe på jakt efter cigarettfimpar. Och den där doften av svart-och-vit-prickig päls som faktiskt räddade livet på henne. Det är det och tusen, tusen andra minnen.

Och sedan var det ju det där med mellanstadium och högstadium och gymnasium ochsåvidare och det vet väl varenda jävel vad det innebär i det här landet. Det vet väl varenda jävel. Det är väl ingenting att prata om, det är ju inte som att man var ensam om det. Det vet hon. Det var som det var.

Spegelvända

Det är sjukt, jag vet det så väl. Det är det sjuka som är sjukt och det är det friska som är friskt. Det tycks inte spela någon roll i slutändan, för det är alltid enklare att landa i fel slutsats och bekvämt lägga sig tillrätta där. Tänka att det som är fel är rätt och det som är en omväg kan bli en genväg. Det sjuka är det friska.

Mitt där står man.
Mitt i allt det där ihopsnörade och inkonsekventa, ologiska. Man tycks ha tusen chanser, övernaturliga krafter och nio liv. Det finns en liten, liten röst som viskar om att det har man inte alls det.

Det kom något emellan. Något bra.
Det är november snart, jag antar att det är det som vill göra sig hört.

Hålla sig över ytan. Alltid hålla sig över ytan.

Om och om igen

Där är det där ljudet av kroppar och den där känslan av alla främmande människokroppar och doften av närhet; den som egentligen säger kom närmare!

Där är det säregna, det som påminner, det som viskar om då och förr och nu och kom tillbaka, livet, kom tillbaka! Det som petar mig i sidan och berättar tusen historier. Får mig nära. Som det viskar; Ät upp mig!

Och det tycks äta upp mig på ett först bra sedan dåligt vis. Sedan bra igen efter en öl eller två. Det tappar förmågan att kommunicera, men förblir så sjukt starkt. Och jag finner njutningen i att få stanna kvar i det. Knulla mig!

Det är så ytligt och så naket, så fyllt av falskhet. Jag har vetat från dag ett vad det betyder, jag har blivit proffs på att läsa det där, som sägs, som förmedlas. Jag njuter av övertag och av makt, jag njuter av att alla dessa främmande ansikten förvandlas till gröt, till massor av okunskap. De är barn och de är vuxna, de fumlar desperat och utan framgång efter öppningar och ljusglimtar. Efter det enda de tycks veta om. Närmare, närmare, kom hit!

Jag kan känna deras varje andetag och tankegång. Jag kan luta mig tillbaka i min nostalgi och känna
min kropp är min
min tanke är min
min bubbla är min
du kommer aldrig in hit
du kommer aldrig nära
du kommer aldrig in

Och jag ler mot dem.
Och jag flinar dem upp i ansiktet. De flinar och ler tillbaka. För de förstår inte, de vet inte, de ser inte.

De fortsätter sträva i det där säregna ljuset, ljudet, doften.
Mot mitt leende strävar de.

Det finns någon som väntar mig
Någon som är allt ni är
och tusen gånger till
tusen gånger till

Mänskligheten

Och det blev sommar. Av våren blev det sommar. Det blev tusen miljoner grader varmt men det minns vi inte nu, för nu är det bara två grader kvar. Och det blev ljust av solen som aldrig verkade gå ner på andra sidan och vi gick ut och vi stannade kvar där ute. Där bodde vi och där mådde vi bra och där trivdes vi.

Nej, det blev höst. Det blev sådär svidande kallt och fuktigt igen och allt påminner om alla år innan det här året. Det blev precis så som vi visste att det skulle bli och ändå blev vi överraskade och låtsades som att vi inte förstod. Låtsades som att det inte var på riktigt.

Och förhållanden som vi följt på håll trasades sönder och människor som vi beundrat blev till vrak och solen verkade inte vilja stiga något mer. Och vi låtsades, vi låtsades. Där stod vi och vinkade åt alla de tusen miljoner graderna som om de aldrig någonsin mer skulle återvända. Som vore vi dumma i huvudet.

---

Lindar det där som lindrar, om hela oss. Lånar ut oss åt vem helst som önskar. Att titta på, betrakta, bedöma, poängsätta. De kan avgöra vad som blir av morgondagen och de kan bäst av alla avgöra vad vi är värda. Det gör så ont, så jävla ont. Och på samma gång är det den största vinsten, det mest tillfredsställande.

Sedan blev det vinter och jag vet redan nu hur den blev, hur reaktionen blev, hur mycket av en överraskning den tilläts bli. Och jag vet hur ont snöflingor kan göra och jag vet hur elaka änglarna i snön kan vara. Så förutspådd.

Kan du trolla bort den känslan?
Den där känslan av deju vu?
Den där känslan av att allt är gjort, allt är överspelat, trots att vi alla vet - så jävla väl - att ingenting ännu är gjort. Ingenting är mer överspelat än vad vi tillåter det bli. För vi låter det bli en överraskning, år efter år. Som om vi aldrig sett snön innan, som om vi aldrig känt kylan.
Så låter vi varje år passera.
Det gör ont. Kan du känna?

Rödögd

Idag finns inte en enda tanke som gör mig glad. Jag har försökt med allt nu, men det finns inte ett endaste litet något som känns tryggt att tänka på.

Det gör så inåthelvete ont att jag gav upp på honom och på mig själv och min förmåga. Det gör så inåthelvete ont varje gång jag reflexmässigt låter badrumsdörren stå öppen en decimeter efter att jag går ut därifrån. Så in åt helvete.

Det gör ont för att jag blev själv kvar här i morse, på den där lediga dagen, när jag behövde dig och du behövde mig och vi behövde bara ha pratat lite. Men jaq lyckas inte. Jag tycks befinna mig i ett mentalt tomrum, som oförmögen att tänka klart. Skiter i allt istället och grinar och försöker smsa och bli sams men det går åt helvete ändå. Vi skiter i det.

Ägnar halva dagen åt att inspektera mig själv i den förbannade jävla hallspegeln och vill nu bara slå den sönder och samman, kasta ut den ur fönstret och skrika på den att lämna mig ifred. Tankemässigt gör jag det också. Men den hänger ju likförbannat kvar där på väggen och glor på mig.

Allt är smutsigt och kallt och ofärdigt. Allt är så fucking meningslöst. Jag är en omogen barnunge som inte har lärt mig ett enda jävla nåt av alla mina misstag. Som bara upprepar dem, om och om och om igen. Som tittar på alla andra och ser dem göra om göra rätt och som tamejfan klappar dem på axeln och känner någon slags genuin tacksamhet för att det går bra för någon annan. Ler som en dumjävel och tänker att en vacker dag...

Obildad och naiv. Tycks hela jävla tiden bara ta FEL jävla beslut och försätta sig i FEL jävla situationer som jag sedan försöker GRINA mig ur. Hur patetisk får man bli innan man lyckas sätta stopp för sig själv?

Cortex cerebri

Det bedövar så skönt och det tar bort allt ur hjärnbarken och det lämnar mig stillsam och det hjälper verkligen.

Det är som om öronen vässas och det är som om alla djävla intryck raderas och det är som att synen långsamt och försiktigt stängs av. Som ett varmt, mjukt mörker.

Och plocka inte upp mig härifrån, jag behöver inte räddas.

Om att resa mellan du och nu

Jag kan känna doften av december utan årtal. Av underliga, okända anledningar kryper spindlar och parkettdoft fram. Inte ett uns av rädsla når mig. Inte en millisekund ägnas åt det sura, fräna.

Och jag minns oktober och jag minns november. Och jag minns december. Och förvånas nu när jag levererar ett leende. Förvånas.

Du fanns inte då, visste du det? Du gick omkring någonstans långt borta, men för mig existerade du inte ens. För mig var du död. Trots att du då hade kämpat och betalat och arbetat så, så, så hårt under så lång tid, riktigt lång tid. Du var det där lilla spöket i periferin. Jag tror du visste om det, fastän jag aldrig sa något till dig.

Du pratade om lampor, det minns jag. Lampor och ljus och insläpp och att öppna upp. Du pratade om att börja om på nytt, få nya chanser. Jag viskade om silverfiskarna och spindeldjuren och allt det trasiga. Du pekade på lamporna.

Jag målade över lampornas uttag och jag putsade fönsterrutorna hårt. Sedan gick jag in i dimman. Sedan gick jag in dit där du kom ut ifrån. Jag stängde alla dörrarna och du hade inga nycklar, du har aldrig haft några nycklar. Du vet inte hur man gör, du pekar bara på lamporna. Du pekar på ljuset och tror att du kan plocka ner det åt mig. Du vill ge mig allt det där ljuset. Du når inte, du förmår inte, du kan inte. Du står där. Och pekar.

Och nu har det gått ett år sedan dess. Snart har det gått ett år sedan du stängde den där dörren för mina ögon och talade om för mig att du hade hittat ljuset till slut, att du hade lyckats plocka ner den största av lampor åt bara, bara dig själv.

Du tittar på mig och ler och du tänker hur du har räddat alltid innan det var försent. Du är så tillfreds i den tanken och du upprepar den varje morgon när du vaknar, för säkerhets skull. Du tittar och du pekar och du visar på lamporna och du leker med varje minne av då och varje möjlighet med nu.

Du vet inte vad som rusar genom min skalle när jag ser dig nu. Du vet inte hur allt det goda blandas ihop med det onda till en sur sörja som jag inte vågar vidröra av rädsla för att smittas. Du tänker att nu har det gått så lång tid och nu är allting så bra, så bra och nu har jag räddat allting. Nu har jag räddat allting från att gå under.

Och nu sitter jag här och ler.
Det var ett år sedan. Ytterligheterna sitter fastetsade kvar och retar mina nerver.
Allting kommer alltid att vara ett år sedan. Du kommer fortsätta peka mot ljuset och flina åt mig.
Titta!
Lampan!

Sömnlösheten

Med uppvaknandet kommer kylan. Morgonen är dimgrå och tung, kroppen likaså. Det trasiga blir plötsligt hjärtskärande tydligt och fult.

Lika ordlös som förut, tar hon sig upp på benen. Benen värker, magen värker, huvudet värker. Ögonlocken värker. Utanför fönstret går solen en ojämn fight mot höstdiset. Det finns ingen hetta kvar, det finns inget ljus. Strålarna blir vita och kalla.

Hennes hud är blekblå och sliten. I hennes ögon finns bara visionen kvar och hon når den inte med enbart händerna längre. Det tycks krävas enorma ansträngningar för att komma ner på jorden, för att kunna komma åt sig själv.

Hon ser snart inte ut genom fönstren längre. Mellan flottfläckarna skymtar hon mannen på balkongen mitt emot och hans mörka blick. Som om han ser rakt igenom hennes skitiga rutor, rakt igenom hennes kropp. Med blickarna, kommer bitterheten, kylan. Med blottandet, kommer skammen.

Alkoholen

Det är något med kvällsmörkret, eftermiddagsmörkret. Det är något i solnedgången. Det är något i vinglaset, något i cigaretterna. Något som får en att glömma och samtidigt minnas allt på ett smärsamt kristallklart vis.

Jag får plötsligt en överdos av energi. Jag tappar orden på vägen, eller så är det ner i glaset de försvinner. Det gör ont, men det gör detsamma. Jag får tillgång till allt i hela världen istället. I gengäld.

Jag längtar efter någon att samtala med om livet och då och nu och framtiden och döden. Jag ringer, men får inga svar. Jag kommer över det relativt fort. Istället för ord - streck och skuggningar som blir sådant som jag kan vara stolt över.

Här hade jag kunnat förbli resten av mitt liv. Här, mitt i allt detta pinsamt föraktade. Jag går på ångor, men säg det inte till någon. Jag längtar efter det är apokalyptiska och filmversionerna av allting.

Förmodligen är jag inget trevligt sällskap just nu. Jag borde kanske inte ens gå. Men för den rena, friska luftens skull. För sömnen. För att slippa vakna upp ensam mitt i solljuset, som bara stjäl allt ifrån mig. För minnet av idag.

Om att känna sig som en Smittad

Kan man glömma bort att andas?

Likt godståg rusar vi på genom hela livet. Ju fortare vi passerar ljusets hastighet, desto mindre smärtsamt tycks varje kollision med verklighetens små hinder bli. Vi kan dundra rakt igenom varje glädjeämne och varje sorg utan att behöva känna en enda äkta känsla.

Och vad känner jag mig som? En snigel. En fucking snigel bredvid miljarder av godståg. För hur hårt jag än försöker så lyckas jag aldrig vinna någon hastighet eller ens någon styrka i min framfart. Hur hårt jag än önskar att jag kunde dundra över alla jävla hinder, så verkar jag inte kunna.

Mot min långsamma, klibbiga kropp fastnar allsköns grus och sand. Inte ens när det börjar mögla samman med allt mitt slem, tycks jag kunna skrapa bort det. Ju mer grus jag drar åt mig, desto mer av min förkastliga fart tappar jag.

Enbart en liten snigel. En sådan utan snäckskalshus, dessutom.

Sömnen

Så otäckt långt var jag beredd att gå, i din närhet.
Jag skyddar mitt förvuxna, dumma hjärta.
Ser mig aldrig om.


Långsamt låter jag sensommaren bli höst. Långsamt, för att slippa kantlinjer och skarpa konturer. Helst hade jag velat berusa bort alla jävla övergångar, för att slippa de där kontrasterna. För att bespara min omgivning mina minnen och nostalgin.

Det doftar och smakar bekant, det är svårt att hitta ord, även fast allting är så tillrättalagt och familjärt.

FAN, det är omöjligt att skriva. Omöjligt att rita.
Inte omöjligt att känna dock, ironiskt nog. Aldrig möjligt att fly från känslan en stund. Aldrig tillåtet att skydda sig.

3,5 mm

Om att avsky mer än att älska. Om rädslan inför att aldrig kunna bli mer än så, mer än en hatande människa. Full av allt detta äckel. Rädslan inför om det en vacker dag skulle börja sippra ut ur hennes egna porer.

Det är av rent självförsvar och som på kommando, som hon gör det hon gör, undviker det hon undviker. Som hon lever som hon gör.

När kvällen kommer har hon träningsvärk i käkarna av allt hat, all frustration. Av alla påklistrade leenden, som tycks bli mer hysteriska i takt med dygnets timmars förbipasserande. Där har hon träningsvärk. Och i hjärtat, någonstans där inuti. I själ och hjärta. Där minsta ansträngning av äkta art enbart tycks skapa mjölksyra och bitter eftersmak.

Hon vill säga som det är, men vet inte vem hon skall säga det till.

Hon vill hitta en depå, ett avstamp. Ibland vill hon bli ett litet kryp, enbart för att mer känna igen sig innanför sitt skal. Men hon vill hitta det där trappsteget. Hon vill kunna vända sig om, titta på allt där bakom och livrädd men fullkomligt själaglad konstatera att det ligger där det ligger och det förblir där - det gör henne onåbar. Hon hade velat ha enbart möjligheten.

Innanför huden har hon tusen nålar. Innanför ögonlocken har hon plötsligt en miljard vansinniga bilder och melodislingor från hundratals andra liv. De som hon levt. Det som alla andra levt. De som finns kvar att leva. Hon är för i helvete livrädd för att blunda. De slår ju ner henne. Varenda jävla gång slår de henne sönder och samman. Hon har inte ens några verktyg kvar att slå tillbaka med.

Ibland önskar hon att hon hade en depå. Ibland önskar hon att hon var ett kryp. Andra gånger önskar hon att hon var mer utav en maskin, mer än hon redan är, vill säga. En sladd in och en sladd ut. On/Off. Hej. Hejdå. Kan ej utföra åtgärden.

Om jag hade lite kärlek, så var den till dig

Jag gör vad som helst med dig. Jag gör vad som helst för dig. Jag hånar dig och bedrar och lurar. Jag vaknar morgon efter morgon och beskyller dig för alla världens sorger. Jag låter dig ta emot oförtjänt skit som ingen annan, nästintill pliktskyldigt, när ingen annans öron lyssnar.

Jag omhuldar din varje millimeter, betraktar dig ömt vid varje givet ögonblick. Jag räknar med dig. Jag vänder mig till dig, om och om igen, för att få överleva. Jag rör vid dig med allt jag har, tar in hela dig, tröttnar aldrig. Jag kan se på dig i timmar utan att tröttna.

Jag försvarar dig aldrig när du blir slagen av andra. Jag vältrar mig i vad andra viskar när du inte hör. Jag skulle aldrig någonsin hålla dig om ryggen och du vet om det så väl. Jag sparkar tillsammans med dina bödlar. Jag står längst fram. Spottar på dig, om och om igen. Njuter i stunden.

Ångesten efteråt tar mig till helt andra dimensioner av livet. Hur kan man vara så elak? Aldrig, aldrig mer. Vill vårda dina sår för att jag vet att jag är den enda som får. Vill vagga dig, sådär försiktigt och omsorgsfullt igen. Vill börja om, vill få en andra chans, vill visa mitt rätta jag, vill få förklara, vill bara bli förstådd, vill så gärna visa allt ifrån mitt perspektiv, vill ha bara en sista chans, vill bara, vill ju bara, snälla..?

Du slår sällan tillbaka på mig. Du står ju egentligen över mig i rang. I smyg ler du åt mina fäktande små armar som inte alltid når hela vägen fram. Du är för medveten om ditt övertag för att någonsin ta illa upp så det syns. Vissa stunder har du legat och kippat efter andan, på grund av mina illdåd. Men inte för en sekund tvivlar du på att jag kommer tillbaka när du väl återfått puls och syre. Inte för en sekund tvivlar du på att det är du som bestämmer.

Jag skär och bränner och skrapar på din yta, allt för att hitta något enda litet korn av illvilja där under.

Jag finner aldrig minsta spår.
Det provocerar mig till att nästa gång,
slå tusen gånger hårdare.

Ihålig

Det räcker med möjligheten att kunna se in i dina gröna ögon. Löften de ger.
Det räcker så långt. De tar mig vart jag än önskar.
Dina ögon tar mig bakom orden. Där, där ihåligheten blivit något stort, luftigt och givmilt.

Tack för alla chanser jag får.

Hotellnätter

Ny morgon, nya planer. Ny världsbild. (Kan inte någon släppa av mig?)
Dagtid är jag full, nattetid är jag full.

Jag vägrar göra någonting. Jag vägrar överleva idag. Det tar för mycket kraft. (Från vadå?)
Jag vill ringa och säga förlåt. Jag vill stå vid din dörr och vid ditt fönster och be dig om en ny chans. Men du har ett nytt liv, du har nya människor, du har nya planer. Du har all den där kraften som jag saknar. Du är på väg framåt, jag är på väg bakåt igen.

Jag vill inte avbryta dig. Jag vill, du ska vara just så som du är.

Vad hade du gjort, om jag ställde mig där? Hur hade något kunnat bli annorlunda? Måste jag vara annorlunda? Jag är ju så säker nu. (Det handlar inte om vad man tänker, det handlar om att kunna omvandla tanken till agerande)

Jag saknar inte, jag bara lever kvar. Det känns som att det var där jag hörde hemma.

Jag kunde vara din trasdocka

Du vet inte hur jag ligger sömnlös. Du vet inte hur ångesten försiktigt pärlas till ett tunt hölje svett om min hela kropp om nätterna. Du vet inte hur jag räknar timmarna som passerar mellan oss två.

Du kan inte veta, du vill inte veta.

Och mina hjärtslag tycks stilla sig, minska i kvantitet, ju fler dygn som tillåts fladdra förbi. Du vet inte att jag stiger upp och går till jobbet för din skull. Det är knappt så att jag vet det själv. Det är för att rätta till ordningen, den som du skulle vara en del av. För att räta upp bilden av verkligheten, palla upp överlevnadsinstinkten.

Du kan omöjligt veta, för spårvagnshållplatsen är tom på morgonen. Den är tom på eftermiddagen. Och ditt fönster går inte att se härifrån.

Du vet inte hur jag tillåter minnesbild efter minnesbild dyka upp och ruska om mig och du vet inte hur jag hejdlöst gråter. Du vet inte hur det känns att komma nu. Du vet inte att jag har raderat också alla dina sms nu. Du vet inte hur jag gräver mig genom alla våra foton.

Du vet inte hur jag går upp, vaknar, går till jobbet. För din skull. För verklighetens skull. Jag vet inte vad du vet. Jag vet inte vad du förstår.

Du vet inte, det är det som gör så helvetiskt ont.

Nattligheter

Vad gör ni i hennes liv? Vilka är ni, bakom de där maskerna ni bär? Vad betyder blickarna ni ger henne? Och varför gör ni det?

Hon dansar för er och hon spottar på er. Hon ligger sömnlös för att få veta vad ni har bakom ögonlocken. Vill inget hellre än att få komma under er hud, om hon så skall behöva flå er. Hon somnar på morgnarna och hon lägger sig om kvällarna, låter dygnen snurra runt, runt, runt.

Ni vaggar henne och ni slår henne blåöm. Ni bär på alla nycklar, men det kan ni inte förstå. Ni kan så lätt få henne dit ni vill. Hon slår och slår och slår.

Tillsammans med mörkret kommer flykt och törst. Hand i hand med all oro och med alla änglarna på sina axlar, går hon vart hon vill. Mot er bröstkorg eller mot er ytterdörr även om Gud pissar på henne. Hon går bort från vad som helst, för att finna vad som helst. Hon söker släcka törsten, men vaknar uttorkad. Hon måste vakna, kvällen kommer snart, hon måste vakna, hon måste vidare.

Ni står kvar med era nycklar och masker och bröstkorgar och ögonlock. Era fågelbohänder håller henne kvar, men era blå ögon gör henne hal.

Med gryningen försvinner hon med sina orosänglar och törsten rinnande ur mungiporna.

Vi är alla prinsessor

Du kan ta mig härifrån. Du kan sudda ut det som klarnar och du kan röja alla hinder. Du kan få febern att bara tyna bort.

Du väntar troget utan minsta protest. Finner dig i att vara lättillgänglig. Jag tvekar tusen gånger innan jag faller till föga. Instinktivt kämpar jag emot, utan att ens veta varför. Och du väntar. Med ditt milda leende väntar du in mig för du vet att jag kommer. Du vet att jag kommer tillbaka.

Det tar mig bara några sekunder, du har mig så fast i ditt grepp. Sättet du sveper med dina händer över verkligheten och raderar all framtid, all morgondag, fångar mig om och om igen. Med dig runt mig är tryggheten det enda tillgängliga. Med dig runt mig, klarar jag mig.

Berätta inte om oss. Nämn inte hur det egentligen ser ut. Drar du detaljerna ur helheten så kan jag inte stå upp för mig själv längre. Det finns ett sensommarskimmer över det hela. Det började någonstans i höstmörkret, som ett litet, litet frö under all den där skitiga jorden och det övergick i vinterhetta, det bländade, förstörda, ouppnåeliga. Och mitt i det svinkalla uppstod skimret bara för att spatsera rakt in i sommarkvällen. Otippat, men ändock.

Och jag har din smak i min mun. Där hittar jag saker som du har glömt.
Snart är det vinter här igen. Jag försöker placera dig i vägen, för att skjuta upp årstidsskiftet ännu en liten stund. Som ett litet, litet barn nyttjar jag trafikkonerna för att mota undan långtradaroväsendet. Du följer mig villigt ännu ett litet tag.

Du trollar bort feber och misstro.
Det kunde varit på tusen andra sätt. Men, såhär är det.

Feber

Feberhud över hela min kropp. Det var någon som förklarade det för mig, en gång för vad som känns som en evighet sedan.

Tvålen är mjuk, men river och bränner mot mitt skinn. Vattnet förblir skållhett, hur mycket jag än vrider ner temperaturen. Det ångar och fräser om mig.

Utanför strålar plötsligt solen i kapp med skitränderna på mina fönster. Bara att se ut mot fasaden på huset mitt emot svider och sticker i ögonen. För ljus, vrid ner. Jag har ändå tappat all min färg, underarmarna lyser blåvita och strax därunder ringlar blodådrorna hetsigt fram. Pulserande lila och svällande. Jag minns maskarna på min mage. De som ingen fick se, som bultande ålade sig ner mot kön och lår och ut i fötter som inte svarade.

Det är bara minnen för livet. För överlevandets skull, kanske, tar jag allting för givet.

Jag känner mig elak. Eller, intalar mig själv att jag bör känna mig elak. Enligt vad som anses normalt så bör jag känna dåligt samvete. Framförallt inför de flesta andra, inte för min egen person. Jag intalar mig även att jag bör känna mig frisk, o-skadad. Det går att skratta bort det mesta, så även ett ogenomtänkt uttalande om min friskhets vara eller inte vara.

Jag är nog hellre sjuk i andras ögon.
Om det är vad som krävs för att kunna existera och leva samtidigt. Helst utan att behöva överleva. Är jag så genomskinlig? Är jag så lättöverskådlig?

Var det inte mer än så?

OBS! Kvarglömt.

Jag har ett ärr i ytterkanten av armvecket på min högra arm. Det kom dit för några år sedan, men det känns som igår ibland. Det är litet, litet och jag tror att det saknar förmågan att blekna.

Det kom dit en höstdag när jag stötte in i något, jag minns inte helt klart vad det var. Det kan ha varit spegeldörren i mammas badrumsskåp, eller så var det låskolven till min sovrumsdörr. Det var något vasst och spetsigt, det skapade ett litet, runt, blödande sår. Det gjorde inte ens ont.

Vid årsskiftet det året, hade det fortfarande inte slutat blöda.

Man brukar klösa på sina sårskorpor. Man brukar klösa tills det kommer ny, tunn hud därunder och ingen sårskorpa finns att klösa på mer. Hela min kropp behövde ny, tunn hud. Hela min kropp hade förvandlats till en enda stor sårskorpa. För varje steg jag tog, förblödde jag. Det tar lång tid att läka en hel hudkostym. Det krävs en hel del klösande. Och om ingen hjälper till, så får man göra det på egen hand. Det gör ont.


Idag är det ett ärr, där som hålet var, där källan till allt förblödande fanns placerad. De säger att ärrvävnad saknar känsel. Jag skulle vilja påstå raka motsatsen. Det räcker med att titta på den där lilla, lilla, runda fläcken så gör det ont. Så börjar det blöda igen.

Det syns ju inte, för andras ögon. Det är ingen som lägger märke till det där på utsidan. Därför att roten sitter på insidan.

Sökande efter pusselbitar

Hon följer de berusade människorna med blicken, från Botaniska till Brunnsparken. För varje hållplats höjer hon volymen ytterligare ett litet snäpp, för att stänga ute huvudvärken, sorlet.

Hon följer deras läpprörelser utan att höra deras ord, utan att ens veta vilket språk de talar. Klockan har knappt passerat fem på eftermiddagen, det är för tidigt för alla andra att dricka. Med en svindyr ursäkt tar sig turisterna genom stan på de där rostiga hjulhusen som bär upp ett knippe kultur. Det är kultur överallt i staden nu, det står på alla skyltar och på nästan alla fasader.

Hon kan inte göra dem sällskap, hon har för mycket annat som redan snurrar i skallen. Lite starksprit hade kunnat stilla det där snurrandet, men hade likaväl kunnat förvärra. Det är inte alltid värt att ta chansen.

Hon längtar sig sjuk efter ruset. Hon vet mycket väl vad det är hon gör, vilken misär det är hon skapar den här gången. Hon vet mycket väl att det inte är en lek längre. Men hon längtar sig sjuk efter det. Hon tar inte varje chans, ännu. Men det är bara en tidsfråga.

Det finns ett litet liv som väntar henne där hemma, men hon har slutat lyssna till dess hjärtslag. Det finns ett behov, men det finns ingen som uppfyller kraven.

För hon söker rus efter rus.
Hon förstår det knappt själv.

Ödmjukhet

Det hade varit mysigt att hålla om mig inatt.
Du vet inte ens vad det är du håller om, men är envist övertygad om att det hade varit mysigt.
Du är inte medveten om att det är en tickande liten bomb du håller om, som alldeles, alldeles strax kommer att explodera i ditt ansikte. På ett högst försynt sätt, men ändå. Du kommer att få det där splittret i ansiktet. Sedan kommer du inte längre tycka att det hade varit mysigt att hålla om mig inatt.

Det hade varit mysigt att hålla om dig också. För jag vet exakt vad det är jag håller om. En liten orm i bästa kostymen.
Du är som ett steg efter mig, det kommer du alltid att vara, jag lovar dig. Oavsett vem du är och oavsett hur mysigt du tycker det hade varit att hålla om mig. Du kommer alltid att vara ett steg bakom mig. Och det är inte dina giftiga bett som kommer drabba mig, det är mitt splitter som kommer att drabba dig. Du kommer aldrig att hinna först.

Jag kan lika gärna buga och be om ursäkt redan nu, för du kommer aldrig nå dithän, där du redan tror att du är. Jag trivs med att lura dig.
Oavsett vem du är, så förtjänar du förmodligen inte bättre.

Halogenvärmen

Bakom ryggen, han sover där. Tungt, på djupaste plan, sedan sju timmar tillbaka. Ljuset från halogenlampan stör honom inte, långsamt glider han mot kanten.

Han vaknar i fallet, slår hårt men nästan ljudlöst mot parketten. Ser på mig med stora ögon. Jag bemöter hans förvåning med ett leende. Tar varsamt emot hans kropp när han mödosamt kravlar sig upp i sängen igen. Strax sover han igen.

Det måste vara luften här inne som bedövar, jag vet ju hur det är. Eller så är det sådär som dom säger att man blir som man umgås. Jag lämnar sängen och sätter på musik. Först något svenskt, stillsamt. Det övergår i radioskval i samma stund som jag fyller ett glas med vitt vin.

Det rinner ner som balsam och jag blundar, läser några sidor i boken som handlar om trafficking i Stockholm. När halva glaset är tömt är händerna redo och sinnet kontrollerat. Jag ritar på frihand och störs inte ens av den tunga kroppen mot min högerarm.

Utanför rasar världen lite långsammare och inuti lägger sig lugnet på ett rofyllt sätt. Jag återvänder med ryggen mot hans sovande kropp och försöker kommunicera med den långsamt briserande världen där utanför. För en sekund känns det som att resultatet inte spelar någon större roll.

Snarkningarna upphör, jag vänder mig om.

De små skeletten i garderoben

Hon hittar inga ord när hon väl vaknat, trots att det är det enda hon behöver just nu. Det hade kunnat laga allting, är hon övertygad om. Om hon bara hade kunnat sätta ord på hela världen just nu.

Istället finner hon ögonen igensvullna, för tredje dagen i rad. Det hade kunnat vara en allergisk reaktion, det hade varit att föredra. Det är dock ingen allergisk reaktion. Möjligtvis en intolerans mot livet. Det är en knuff i sidan som säger till henne att ta sig i kragen. Eller att lägga sig ner och ge upp helt. Här kan hon inte stå och vingla länge till.

I skåpet ligger en hög av viktiga papper. Varje dag växer högen en liten aning. Hon vet mycket väl vad hon förväntas göra, ändå gör hon det inte. Hon låter bekvämt förnekelsen gå såpass långt till överdrift att hon snart med lätthet kan säga att hon faktiskt inte längre vet vad hon förväntas göra med pappershögen. Att det har gått för lång tid för att hon skall kunna komma ihåg.

Hon hade också velat sitta i en ring, runt ett fikabord med tända ljus och släckta taklampor, hålla en massa främmande människor i händerna och prisa det Nya Livet och alla dess möjligheter. Tala om för alla andra - och framförallt för sig själv - hur jävla viktigt allting plötsligt har blivit. Hur hon vet det nu, kan hantera det och kan ta tillvara på det. Hon kan säga att hon att vunnit det största segern av dem alla och att nu skall alla få veta det och nu skall alla vara glada för hennes skull och alla skall hålla varandra i händerna och gråta några glädjetårar tillsammans.

Hon har inga sådana grupper att gå till. Hon ser nämligen inga möjligheter i livet. Hon har inte vunnit någon seger alls. Tvärtom sitter hon två steg bakom de andra och ur hennes varje kroppsöppning skriker det om att hon gör precis tvärtom mot vad de gör. Hon skiter på hela livet och alla möjligheter. Hon dricker för mycket, röker för mycket, äter för lite, gömmer undan viktiga papper och slutar höra av sig till de som bryr sig om henne, pissar dem i ansiktet. Det är ingen som hör hennes skrikande predikan.

De ser henne i ögonen och ler moderligt och faderligt och säger Lilla Vännen! I deras ögon är hon vit, ren och ovetande om verkligheten. Hon är ett litet vackert smycke som de har räddat från havets botten. Eller från flaskans botten, möjligtvis.

Ta emot mig.

Eyes filled with fire,
wish I was a better liar.
It hurts when it's happening, and so I cry.
The winter is even colder,
I guess that I could have told you,
that I am safe and warm from the hell inside.

Karma, karma!
Take me, take me!
Karma, karma!
Break me.
I am,
an open book.

The drum beat of my heart is tribal,
the sweet sound of survival,
shouts serenade this voice forever more.
The sun would have to be frozen,
for anything out there opposing,
not to be left in its own blood on the jungle floor.

Karma, karma!
Fight me, fight me!
Karma, karma!
Shake me.
I am,
an open book.
An open book

When I sing a song of peace,
it soothes the savage beast,
even it understands that I understand at least.
So you mortals just keep this in mind,
this is the way I'm designed,
and I am no power so I'll only die one time.

Karma, karma!
Kill me, kill me!
You have.
Karma!
To kill me, kill me!
I am,
an open book.
An open book

Årets lögn

Jag har väldigt svårt att se hur du skulle kunna låta dig tyngas ner av bekymmer och problem.

Jag hör orden, men inte innebörden. En gång till, tack?
Väldigt svårt att föreställa sig mig bli tyngd och påverkad av motgångar och bekymmer.

Du säger vad du tycker hela tiden, utan omsvep.

Det är ju bara ord, tänker jag. Det är ju bara lånade ord. Och jag ser inte innebörden i dem heller, inte ens i mina egna ord. De sprutar onekligen ur käften på mig, obehindrat, men det finns ingen mening med dem. De är platta och tomma nu.

Tänk om jag skulle öppna upp pärmarna kring allt det jag har skrivit. Tänk om jag skulle släppa in hela jävla världen inuti mig. Jag skulle få vem som helst att kräkandes springa därifrån. De skulle läsa vartannat ord och de skulle inte få något sammanhang utöver det där blåsvarta, klibbiga, drypande självömkandet.

Tänk att jag kan låta mig tyngas ned lite grann, av bekymmer och motgångar.
Det kunde man inte tro, va?

Världens kletigaste blogginlägg

Jag överrumplades idag av mina egna tankegångar kring honom. Han, som skulle så mycket. Han, som alldeles nyss existerade. Som hade så mycket kvar.

Att han inte finns kvar mer. Och han kommer inte tillbaka, han kommer inte för att hämta mig mer. Han kommer inte dela en enda kort stund med mig mer. Han skulle lika gärna kunna försvinna från jordens yta här och nu, jag hade inte fått veta. Sakta, sakta slutar han att existera. Och lika sakta börjar han ta sig in under mina tankar, in i mitt undermedvetna.

Jag orkar inte stå emot längre.

Det är så fel. Det är att tvingas bli en helt ny person från början igen. Det är så orättvist. Vad är det jag gör fel? Vad är det med mig som bara förstör och bryter sönder? Vad var det som var otillräckligt?

Framförallt en tanke har bitit sig fast, extra hårt. Den där om att han har ingen aning om hur mycket jag försökte, hur mycket av min energi jag gav åt oss, hur stort och djupt mitt engagemang var. Han kommer att försvinna med tron att jag inte gjorde något alls, att jag inte brydde mig. Han går ur det här som en segrare med sin krona - något på sned - men jävligt glänsande. Rak i ryggen och med ett präktigt stånd rider han vidare från det där våpet som inte klarade av ett enda uppdrag som flickvän.

Mot nya, riktiga, tjejer.

Jag vill tala om så mycket för honom, få honom att lyssna och få veta. En enda gång, höra på vad jag säger. Se vad som försiggår bakom kulisserna. Jag har aldrig släppt någon så nära inpå och jag har aldrig stått så skadad ensam kvar som jag gör nu. Det gör ont i varenda del av mig, blåmärkena bara poppar upp, ett efter ett. Jag kan inte förstå vart halva jag har tagit vägen. Det ligger kvar hos honom. Mer än så ligger kvar i hans händer. Och han förstår det inte. Han ser det inte, har kommer aldrig att ens titta efter.

Jag hårdnar om möjligt ännu mer nu. Jag spottar människor i ansiktet och jag bygger försvarsmurar hejvilt runt omkring hela mig. Bara jag slipper allt lismande och alla välmenande ord som känns som kaskader av svordomar riktade mot mig. Varenda form av beröring bränner som in åt helvete, får hela min kropp att vrida sig ut och in. Jag har ju försökt, det gick inte. (Det finns ingen som honom, och det tar han med sig, tillsammans med det där präktiga jävla ståndet och kronan på sned - det finns ingen som honom och det kommer aldrig att komma någon som slipper undan att mäta sig med honom)

Och han vet det.

Jag tillät honom allt.
Står kvar, väldigt, väldigt tom.

Vad vore jag utan dina andetag?

Jag är som du. Jag är du, halva du.

Det som var igår och det som var för hundra år sedan, borde inte finnas kvar idag, säger dom. Det kommer aldrig mera vara. Det finns ingen poäng att hålla kvar i de trådarna. Det är bra att leva här och nu, säger dom.

Jag kan inte leva så. Jag kan inte den devisen utantill. Jag går motvilligt den vägen ibland, tycker mig göra rätt och riktigt. Känner mig duktig. Men jag sparar på all stoff och alla år och dagar och sekunder. Jag plockar fram dem och luktar på dem och minns. Då förstår jag hur det håller mig vid liv.

Det håller mig över ytan, därför att hela jag finns kvar i ettusen olika varianter. Från alla tusen olika sekunder. Varje version av mig, varje upplevelse jag har haft av varje liten sekund - finns kvar. Fyraåringen finns kvar och nioåringen och trettonåringen och sextonåringen. Och de måste få lov att få plats, en liten stund till. De måste få lov att skrika färdigt. De måste få lov att säga det som de aldrig fick lov att säga, för hundra år sedan.

På det sättet gör det ont att du är jag och att jag är du. Att jag tillåter mig att bli dig. Inte som du, inte lik dig - jag blir dig. Och en viss del av dig, erkänner jag villigt, vore jag gärna. Den där delen som är bra. Det går inte alltid att välja.

Här sitter jag, såsom du gjort, många, många gånger.
Skillnaden är väl att den du samtidigt trampade sönder - där du satt - den finns inte i mitt liv.
Det är ännu enbart mig själv jag skadar.

Maybe one day we'll wake up and this will all just be a dream

Jag säger mycket. Kanske hälften av det jag tänker säga. Det jag tänkte säga.
Jag tänker mycket. Kanske hälften av det jag borde. För att må bra, kanske hälften.

Jag menar mycket. Kanske hälften.

Det är svårt, gå rakt

Det är svårt, gå rakt. Fokusera stunderna mellan andetagen. Det är svårt, tänka rätt.

De senaste fyra dygnen har tvinnats samman till en obehaglig röra av dagar och nätter, svårigheterna att gå rakt och människor, människor, människor. På samma gång som det har varit sjukt avkopplande att inte kunna tänka en enda klar tanke, så slår ångesten ganska hårt vid det lilla uppvaknandet sedan. Ganska skoningslöst.

Jag. Jag, jag, jag. Det är mycket med mig nu. Och jag är minst och störst. Jag märker att jag hade lagt locket på. Det var någon som lyfte det, ganska varsamt, men ändå. Det var någon som lyfte det och lämnade mig i högen av oreda. Och resultatet av det blev denna helvetesvecka. Ett riktigt tappert litet flyktförsök.

Halvbekanta människor ringer mig och frågar hur det är egentligen och jag kan ju inte annat än att svara att det är åt helvete med allt. Då känner jag mig som ett billigt citat, en klyscha. Kväver tystnaden som följer och lägger på.

Det spelar ingen större roll om jag stannar och slåss eller om jag flyr fort som fan. Jag tror det slutar på samma sätt ändå. Med ett vilt bultande hjärta, hysterisvettningar och mardrömmar.

Klockan 16.45, tisdag.

Det lyser i brinnande purpur från himlen. Det har slutat regna. Det susar stillsamt i min skalle och svalkan har äntligen hittat in i min lägenhet, efter en alldeles för lång dag. Alldeles för brinnande.

Det känns surt att det är nu jag skall gå och lägga mig. Det där stillsamma lilla suset känns så väl till pass just nu. Som ett bröst att somna mot. Jag tvivlar på att det kommer lyckas bära mig ända till sängs.

När jag andas får luften plats. Andetag efter andetag. Som om jag öppnats inifrån.

Det har varit en prövningarnas dag. Inte bara den brinnande hettan och det kolsvarta regnet dödar mig långsamt. Också väntan och väntans slut. Förhoppningar och det där om att ge efter. När styrkan väl dyker upp, så håller den sig flytande men aldrig okrossbar. Och det kanske är någonstans där emellan jag hamnar. Någonstans mellan flytande men aldrig okrossbar. Aldrig, aldrig okrossbar.


Håll mig i handen. Det räcker. Bara håll mig i handen. Sådär som du sa att du aldrig gjort förr.

Splittringar

Hon kommer hem från jobbet. Utövar pliktskyldigt sitt träningsprogram. Tillagar lika pliktskyldigt ett vettigt mål mat, som inte består av knäckebröd. Leker pliktskyldigt med katten i ungefär tjugo minuter innan de båda ser på varandra med uppgivenhet i blicken och suckar.

I ungefär två timmar står hon i någon slags påhittad valmöjlighet mellan att lägga sig i sängen, glo på trista teveserier hela kvällen och natten och verkligen njuta av det. Alternativt att hälla upp vin i ett sånt där riktigt stort glas, så att det räcker med ett för att bli berusad och ändå känna att det trots allt bara var ett glas och det är ju näst intill nyttigt. Alternativt att ringa honom.

Hon äcklas av tanken att ligga i sin ensamma säng och glo på teve.
Hon äcklas av tanken på att sitta full ensam, ännu en kväll.
Hon skräms av tanken på vad som skulle kunna hända om hon ringde honom.

Hon ringer hundratusen andra personer varav ingen svarar. Hon går ut och ställer sig mellan regndropparna och röker tills hon glömt bort varför hon gick ut och står kvar ändå. Med mobilen i handen, darrande.

Hon går upp, in, ner, ut, upp igen. Sitter framför spegeln i hallen i en halvtimme och försöker diskutera med sig själv. Går ner, ut. Upp och in igen.

Klockan är åtta på morgonen när hon vaknar till liv.
Det kallas ångest, är hon helt övertygad om. Detta som höll henne igång och långt över prestationsmaximum under kvällen. Det som slutligen fick henne att somna. Som för första gången någonsin. Bara rena tankar. Hon skräms nästan av sig själv. Hur kan man tillåta sig att bli så påverkad?

För hon vaknar och är precis lika trött och mer, som när hon somnade.

Tyngdlöshet

Den här hettan påminner om 2009. Den påminner om hur det är att vara instängd i sin egen kropp som en rustning. Att tvingas se omvärlden rusa förbi där utanför visiret, utan att kunna lyfta armen och hejda någon.

De packar ner avdelningen i flyttlådor och kartonger och varje liten guldpärla i sin alldeles egna lilla ask. Noggrant rensar de ur skåp och lådor för att börja sina nya liv på något annat ställe. Jag ser dem, ganska bruna allihopa efter den långa spurten mot semestern, som genom ett lyckokast blev full av sol och värme. Jag ser deras armar omsorgsfullt slå in och pussla ner i lådorna. Sak efter sak. Jag undrar om flaskan med dyr gin får följa med, eller om den lämnas till sitt öde. Eller om den börjat mögla.

Och jag står på andra sidan staketet och ser på. Jag står där, på tå, för jag når inte upp till haspen på grinden, och glor på deras arbete. Det sipprar ut lite sand genom det grovmaskiga staketet som letar sig in i mina skor. Jag har solen i ögonen och bländas, kan inte riktigt urskilja dem.

När jag blundar ser jag sekvenser från nattens drömmar. Hur jag står vid en kant ut mot ingenting och tippar fram och tillbaka, på tåspetsarna. Jag har armarna utsträckta åt varsitt håll och jag blundar när jag låter tyngdkraften ta över kontrollen och försiktigt puffa mig ut över kanten. Själva lutandet utåt, innan kroppen hunnit vända sig i luften, går långsamt. Det är en vacker, gracil lutning. Som en pil, med fötterna uppåt och huvudet neråt, glider jag sedan genom luften. Här vinner jag fart och öppnar ögonen. Förbi mitt synfält rusar luften och det dyrbara syret. Nedanför mig, asfalt. I samma ögonblick som jag uppnår maxfart, blundar jag igen, toppen av hjässan snuddar vid marken och smällen är öronbedövande.

Jag öppnar ögonen. Blöt av svett.

Tung av oro men lätt av verklighetsflykt

Hon har vin med sig och är ganska nervös när hon kommer fram och får en hård, men varm, kram. Hon har promenerat lite för fort och känner värmen stiga genom hela kroppen, kinderna blossar. Hon ser ner i marken, räknar tyst till tio, hoppas att det skall försvinna. Hon får en kram till, innan de går in.

När de druckit upp nästan allt det vita vinet, som smakade surt och bittert, blir hon röksugen. Utanför har solen hunnit sjunka nästan hela vägen ner bakom horisonten, men det är fortfarande ljust och ljumt ute. De tar sina glas och cigg och går ner genom trappuppgången.

Där ute har det börjat regna. Besvikelsen slår hårt och ganska skoningslöst. Hon vet inte ens varför. Känner sig som ett litet barn som tappat sin godispåse, men kan inte förklara känslan. De vänder i halva trappen och går in igen. Hennes sällskap plockar omsorgsfullt upp den hypotetiska godispåsen och öppnar köksfönstret på vid gavel. De lutar sig försiktigt ut och tänder varsin cigg.

Regnet strilar ner, nuddar dem inte, för det blåser inte alls. Det doftar sådär som det ska och fastän röken letar sig in i lägenheten istället för ut i nattluften, så känns det okej, tänker hon. Och det fortsätter att kännas okej, ända tills hon vänder sig om och ser på sitt sällskap och lyckas se bakom ögonlocken och skallbenet, in i hjärnan. In i själen, nästan.

Hon vet plötsligt att hon borde säga något, borde kanske dela ut en kram. Hon gör inte det. Hon luktar istället på regnet och klär av sig för att skapa någon slags distraktion. Det fungerar och hon tar ett sista bloss på ciggen, tung av oro, men lätt av verklighetsflykt.

De står där länge, i fönstret och ser ut i skymningen och känner hur svalt det börjar bli. Hon får ont i svanken, men säger ingenting. Ögonen är trötta av vinet och den sena timmen. De står där och låter spänningen mellan dem diskutera en stund. Hon letar efter stjärnor på himlen, men hittar inte en enda. Hon letar efter ord att kasta ut till någon, men tappar dem precis på tungspetsen.

När det börjar bli riktigt tungt att andas så vänder hon sig om mot honom och han kysser henne i pannan och sedan går hon.

Bländad

Nu när jag återvänt från solens lilla förlovade land, fastnar jag regelrätt framför datorn igen. Nästan som pliktskyldigt. Och medan jag låter benen domna bort under bordsskivan, bläddrar jag mig beslutsamt och helt utan tålamod genom blogg efter blogg. Det är en jakt på livstecken och ett litet fumlande grepp efter verklighet, efter andetag och öden och sådana som fortfarande finns kvar. Sådana som kanske lyckats med det jag försöker mig på.

I andningspauserna sitter jag och stirrar på mig själv i hallspegeln och letar efter något under mattan med handen. Sedan bläddrar jag lika målmedvetet och förvirrat igenom telefonboken i jakt på ännu några livstecken. Det slutar med att mobilen dör i brist på batteri. Jag gråter för jag är avundsjuk. Jag vill också få lov att dö. I brist på batteri. I brist på livstecken.

Det finns ju ingenting där ute. Det finns inga jävla livstecken. Det finns inga andetag och B-planer. Det finns inga varma famnar att landa i. Jag tycks rota för djupt, fingertopparna skaver.

Helt jävla lost försöker jag hacka mig in i andras liv och andras verklighet. Vill ju bara se lite, glänta lite på andras dörrar. Vill ju bara säga några ord, höra några ord, få veta någonting. Vill ju bara överleva detta.

Och nu sjunker solen lägligt ner bakom tegelfasaderna igen. Såsom den gjort varje kväll den här veckan. Även fast jag inte varit här. Den liksom skiter i min existens. Ungefär så känns det med det mesta.

Kylomslag

Sjunger i sitt huvud. Blundar i takt med regndropparnas nedslag mot asfalten. Räknar syrsornas sång. Känner doft, rytm, värme och kyla blandas ihop till en smetig röra av trötthet, hopp och matthet.

Hon vaknar med träningsvärk morgonen efter. Den planerade träningen läggs på is ett tag till. Med ett huvud fullt av baksmälla tar hon sig upp och iväg. Kanske, snart. Kanske, snart, är nära nu.

Minns det som igår, hur hon snubblade pladask och bara dog. Varje dag under så lång tid. Och idag är det dags att rycka upp sig. Från snubbeltrådarnas grepp.

Tack, tack.
Åh, tack.

Översvämningar utan fördämningar utan en plan B utan eftertanke utan redskap

Det är livsfarligt, detta som vaknade i mig nu. Det kryper i varenda en av mina nerver och det svider i mina ögon. Det här som jag kämpat emot i ett halvår och som jag inte trodde jag fick.

Det fanns så mycket i den omfamning jag fick, eller tog. Girigt, igen. Precis så som du bad mig upphöra vara i ditt liv. Återigen tog jag mig en plats.

Var det mot din vilja?
Var skall jag göra av mina tårar nu?
Var skall jag göra av det där som vaknade?

Tyst, tyst går jag därifrån. Fast jag egentligen bara vill stanna. Vill fortsätta titta på dig, fråga dig om ditt liv, lyssna på dina ord. Se dig i ögonen och låtsas att du ser vad jag tänker. Låtsas att allting är som förut.

Vad gör jag nu? Vad gör jag av allt det du gav mig i den där omfamningen? Eller var det bara jag som tog, igen? Det rinner över kanten.

Jag springer för fort. Alltid, alltid, springer jag för fort.

HA DET BRA

If the lies don't touch you
the truth will

And if I can't love you
then who will?

When you're coming off your chill
when your ego takes a dipp

I had your hand
is this the thanks I get?
I took you in
is this the thanks I get?
Half a chance
the thanks I get

A twist of plans
is this the thanks I get?

The days hurts
the night hurts
the light hurts
my eyes hurts
the dark hurts
my heart hurts
it all hurts

I loved you
I loved you
I made you
I hate you
I hate you
I miss you


..HA DET BRA ...