Om dagsljus och nattmörker

Ge mig ett nytt, outforskat ansikte. Ge mig ett röstläge utan genvägar eller facit.

Det verkar ha uppstått ett läge mellan nykterhet och demens. Ett fullkomligt syntetiskt tillstånd, skapat ur inbillad livsleda och tristess. Oavsett så infinner det sig allt mer frekvent mot min vilja. Allt mer intensivt.

I just det där läget - det som stjäl omdöme utan släppa grepp om verklighetsuppfattning - blir jag som mest sårbar. Och jag blir levande. Och jag blir äkthet i sin renaste form. Och således blir jag något riktigt jävla avskyvärt.

Jag fruktar ärlighet och rättframhet utan kontroll. Jag skyr dagsljus just av den simpla anledningen att det skoningslöst blottar ens verkliga sidor.

Så enkelt är det: här är enbart jag. Här är enbart en ensam människa. Där utanför finns tusen andra.

Det är en omöjlig ekvation i mitt huvud.