skip to main |
skip to sidebar
Från sömnlöshet till sovande vaken.
Från vaken till levande död.
Från dödsångest till otvunget leende.
Från att le till att gråta.
Från gråtmild till hysterisk.
Från arbetsplats till hållplats.
Från tro och hopp till att falla till föga.
Från bedövande trötthet till bedövande, förfalskat lugn.
Från utkanten till innerstan.
Från arytm till takt, ton, harmoni och fullödigt inre ro.
Från quizkyla till regnvärme till rödbruntträvärme. Igen.
Från klarsynthet till skam.
Från bord till bord till bord.
Från en till en annan.
Och jag vet vad som väntar runt krönet, bakom klockslaget.
Jag vet vad morgondagen bjuder.
I likhet med det allra mest naiva resonemanget njuter jag mitt här och nu som om inget annat fanns. Som att ingen morgondag fanns. Som att ingen gryning fanns.
Som att blanksvart asfalt och blänk från gatubelysningen vore allt.
Vore allt att tonsätta illusionen av verkligheten.
Snart stiger solen.
Mitt Ugrilabrek med sina lodräta rökpelare väcker mig om en stund.
Snart slår pulsen skoningslöst mot mitt bröstben.
Snart kommer du hem igen.
Jag har berövat mig från sömn på egen hand, jävligt duktigt, den senaste tiden.
Ikväll var det du som stal från mig, förhoppningen om att få vila.
Snart vaknar staden.
Snart stapplar alla gråa människor ut från husen, ner på gatorna, in i vagnarna.
Snart skramlar vi oss kollektivt ut mot våra karriärstegar.
Och vi ser ner i våra Metros, vi bedövar våra trumhinnor med hårt intryckta hörlurar.
Som någon så glasklart beskrev det; likt intravenös bedövning rakt in i själ och hjärta.
Snart kommer du hem.
Snart andas du min luft och trampar ner mina vägar.
Snart tar du över min mark och allt land jag vunnit.
Snart ger jag vika.
Doften av dig har hunnit bli till en simpel förnimmelse här.
Och du vet det inte.
Du vet inte omfattningen av den cyklon du kommer att skapa.
Snart kommer du hem.
Snart river du min farled sönder och samman.
Snart kommer du hem.
Jag minns varje uppbrott, jag minns varje hejdå. Jag minns vart och varenda ett av alla kolsvarta ögonkast. De som fick bli de sista.
Jag minns dofterna från varje rum. Jag minns fukten i nattluften. Jag minns vinglasen med vindruvsrankorna. Jag minns linoleumgolven. Jag minns parketten.
Jag minns regnet. Jag minns hur mycket mer kolsvart mörkret plötsligt blev. Jag minns värmeljusen. De som doftade annat än vanilj.
Jag minns årsskiftet. Jag minns ur vilket perspektiv mina ögon såg världen. Jag minns hur atmosfären av den här ön kändes.
Jag minns så väldigt väl just den stunden, när där blev här och borta blev hem.
Jag minns hur jag längtade efter ljus. Jag minns doften av snö. Jag minns mörkerfukten i Ao Nang. Jag minns regn och jag minns kvällar som aldrig behövde ta slut.
Jag minns. Jo, jag minns. Jag bevarade det som betydde något. Jag sparade bitar av mig i tid och rum, där det fanns en mening för mig att vara.
Äkta rädsla vaknar. I exakt samma stund som jag vaknar, som min kropp vaknar. Den som slutat vila.
Ur gift plockar jag det jag kallar liv. Ur allt det skeva kan jag hitta rättvända bitar att pussla ihop mig med.
Jag ägnar i dag åt att fråga
var är du, som kan hålla om mig?
var är du, som skulle hålla min hand hela vägen fram?
var är du, som skulle skänka halva dig åt att skapa mig?
var är du, som lovade mig livet?
Jag ägnar i kväll åt att fråga
när vågar jag vara, utan dig?
Och jag ägnar i dag, i kväll, i går och ett oräkneligt antal dagar innan dess åt att loopa
var finns slutet?
var finns försoningen?
när vaknar vi ur sömnlösheten?
när vaknar vi ur förnekelsen?
hur lever vi våra liv?
hur hamnade vi här?
Jag ägnar dygnen åt att först försöka sova. Sedan åt att försöka vakna.
Och slutligen åt att försöka överleva.
Det finns tid bortanför nu. Tid från bakom och tid från framför.
Vi måste lära oss sluta försöka kontrollera den tiden. Jag måste lära mig. Måste lära mig vara här och nu.
Det finns inga genvägar, säger jag. Finns inga enkla lösningar. Och jag säger det högt, rakt ut. Men jag tror inte mina ord. Jag uttalar dem på så vis, att de borde gå hem, att de borde framstå som trovärdiga.
För kanske första gången sedan dess - vadfan vet jag om det? - lyssnar jag till ord som format mig. Jag är tusen mil därifrån och jag kan verkligen känna allt det som de där orden skapade där och då. Jag kan känna något som existerade för sju år sedan, då och enbart då.
Nu är jag.
Nu.
Finns det något nu,
som vill ha
vill se
vill ta emot
mig?
Det finns inga ord i mig idag, att mäta sig med de som formade mig då.
Jag vet dem, jag känner dem. Jag hämtar dem.
Om och om igen konstaterar jag
jag äger dem inte.
Så vem vore jag?
Liv kan rusa fram i omätbar hastighet samtidigt som det står helt still, har jag lärt mig idag. Liv kan även lyckas slå rot i de mest ogästvänliga av miljöer, samtidigt som det envist vägrar uppstå där som alla de rätta förutsättningarna ligger helt ivrigt och väntar.
Jag går i tusentontunga skor till C. Där slungas jag omedelbart upp till en helt knasterfri och mjukvarm nivå av oförtjänt harmoni. Jag tänker att det måste betyda något. Det måste innebära att det faktiskt pågår en restaurering inuti mig. Jag tänker - och kramar den tanken hårt - att jag måste, måste, måste komma ihåg det där. Det där slungandet. Det där om hur förbannat ljuvlig tystnaden är. Om hur det känns när pulsen landar, blodådrorna sjunker och syret når in.
Ju mer desperat mitt grepp om känslan hårdnar, desto längre bort glider affekten. Och agerandet.
Det knastrar och sprakar nu. Det kryper odefinierbara små väsen längs parkettens konturer. Det ligger en virvel inuti min mage och den får stundtals lov att vara just så mjuk och kittlande som den borde, men om och om igen förvandlas den till en sågklinga komplett med öronbedövande, metalliskt ilande. Den kommer att såga min natt i för många bitar för mig att hantera. Den kommer göra mina gryningstimmar i morgon till ett helvete.
Och ändå uppstår liv. Morgon efter morgon. Enbart för att fördärvas till oigenkännlighet senare samma kväll. Om och om. Igen.
Det förbryllar mig.
Det finns märken efter dig här, det finns avtryck.
Det ligger spår längs listerna, längs väggarna, längs med vägarna som jag motvilligt tvingas trampa. Dag ut och dag in.
Det finns sådant som jag slänger, det finns sådant som jag instinktivt håller fast vid. Det finns saker som jag behåller, låter ligga kvar.
Tid och energi kommer snart att, helt försiktigt, blåsa sådant åt sidan. Jag lider av amnesia, men just de där små spillrorna har en förmåga att bita sig fast.
Du finns i ljud och röster och dofter. I rörelser och i något så abstrakt som sinnesstämningen hos mig from time to time.
Jag tycker mig se dig. I allt och alla, faktiskt.
Du hemsöker mina drömmar, men det vet du inte om, det kommer du aldrig att få veta. Precis så som du aldrig kommer att få veta, allt det du gav mig, allt det du rev upp inuti mig, allt det du väckte till liv och allt det du stal när du försvann. Precis så.
Helt ny atmosfär, inbillar jag mig. Potential för helt ny känsla att födas och uttryckas. Med passion, givetvis. Alltid med passion.
Det är bara inbillning.
Nej, känsla och tid och rum är desamma som igår. Tragiskt nog också desamma som för ett halvår sedan. Förmodligen även desamma som för ett och två och tre år sedan.
Jag är vaken i drömmen och jag drömmer om vakenhet, nykterhet. Jag är klarsynt i dimman och jag önskar inte enbart affekten att vekna, jag önskar även så mycket annat att bara suddas ut ifrån mig. Under så lång tid som det bara är möjligt.
Om upprätthållandet av misär har tillåtits bli min livsgnista, så har likaväl realismens tillträde var och vareviga gång så väldigt brutalt överraskat och klubbat mig mot marken. Som att det vore en nyhet. Det är ren självbevarelsedrift som får mig att tro, att all denna ångest, alla dessa svidande sår är skapade, syntetiska, oäkta.
Faktum är att jag inte hittar ord ikväll.
Jag är liten. Jag är halv. Jag ber, helt utan omsvep, människor att dö. Enbart för att jag skall få plats att leva. Sedan kallar jag det överdrift och martyrium. Slutligen vaknar jag.
Slutligen vaknar jag av just dessa människors giljotiner omsorgsfullt lindade runt min strupe.
Jag säger till mig själv; jag önskar att ni inte fanns, att ni var döda.
Jag säger till er; det finns stunder när jag önskat att ni inte ens existerade.
Ni säger ni hör. Ni är uppriktiga när ni säger ni inte förstår. Men ni säger till mig; vi lyssnar, vi hör.
Jag säger till mig själv; alla förtjänar en andra chans. Efter regn kommer sol.
Jag säger till er; lyssna på mig nu, för jag har aldrig varit mer uppriktig än så här.
Ni säger till mig ni hör. Ni säger ni lyssnar. Ni säger ni har tagit det där omvälvande, avgörande steget bakåt. Ni säger; ge oss mer.
Jag säger inte som det är, men jag är här, jag är precis, exakt här, framför er. Här och nu, är jag. För första gången någonsin, är jag här.
Ni säger; vi har dig uträknad. Nedräknad. Vi har dina ramar och mallar. Vi äger dina gränser, vi besitter all den makt du tror är din. Vi kan ta dig precis vart vi vill.
Jag säger, nej jag ber; frånta mig allt, men låt mig behålla kontrollen. Låt mig behålla digniteten.
Ni säger ni lyssnar. Ni säger ni hör. Ni säger ni känner. Ni säger ni reflekterar.
Ni säger; tack för alla pusselbitar, tack för alla ledtrådar. Tack för allt du ger, tack för allt ditt mod och allt ditt hopp. Tack för all tid och all energi. Tack för ditt blödande.
Därefter säger, nej vrålar, ni; nu slår vi till. Nu enar vi oss. Nu bygger vi det samförstånd vi förvägrat dig under hela ditt liv. Nu samlar vi våra krafter och nu har vi dig i vårt våld.
Jag svarar och jag viskar och jag talar och jag vrålar. Jag skakar och jag överrumplas av mina egna fysiska, djuriska, brutala, instinktiva gensvar. Jag levererar okontrollerat just så som jag i mardrömsscenariot såg mig själv leverera då, den dagen, när jag gett upp.
Ni lämnar mig naken, blödande, hysterisk. Ni lämnar mig pulserande. Ni lämnar ert mästerverk ofullkomligt, intakt. Ni lämnar efter er ett ärr så sadistiskt uppslitet, att det förmodligen inte kommer att sluta blöda ens den dag ni faktiskt dör.
Och det var det absolut sista ni kunde ta ifrån mig.
