Och jag frågar mig själv, varför kan jag inte bara vara glad?

Doften av vinter är intensiv när jag tar mig genom stan till jobbet. Morgondiset är råkallt och solen har lagt sig till ro strax där bakom. Det finns så mycket bekant i den här luften, hinner jag tänka, innan jag hör mitt eget eko. Det konstaterandet passar likaväl in på tidig vårsol, sensommarkvällar som på bråddjupa vinternätter. Då svider det till lite.

Regnet ligger tungt i luften över hållplatsen när jag sedan skall hemåt. Jag konstaterar Högsbohöst och räknar mina andetag innan jag fattar beslutet att i förebyggande syfte bedöva den här måndagskvällen på bästa sätt.

På mitt hallgolv ligger budskapet Äntligen är julen här och väntar på mig. Jag spottar på orden, men de försvinner inte. På ett kontrastrikt foto i varmt sensuella färger ler helt hysteriskt en blond kvinna mot mig. Hennes hud är rynkfri och hennes tänder blekta en grad för hårt, tänker jag i brist på egna ord.

I dag bad min kollega mig om att få byta arbetstider på fredag, innan hon ens hann säga godmorgon till mig. Jag värnar om mina tidiga eftermiddagar, men har i vanlig ordning ingen anledning att säga nej. Hon har heller inte förväntat sig annat, fyrar mest av sitt självgoda leende och säger tack i samma andetag som hon förklarar att hon skall åka hem den helgen. Hem. Det är till Falköping, det. Där hon är född och uppvuxen. Där hon har sin kärnfamilj, alla sina bästavänner och halva sin identitet. Helvete vad den bruden älskar Falköping. Hon åker dit - hon åker hem - ungefär var tredje helg. Hon är en vuxen människa med bostadsrätt och fästman. Men hon värnar om sina tidiga fredagar, för att få komma hem.

Det är tur att hon svischar iväg så fort, för annars hade hon nog hört hur jag fräste efter henne att jag har inte någon familj. Inte ens var tredje helg.

Så enkelt är det att skapa sig legitima skäl för att bedöva. Ännu en måndagskväll.